fbpx

The Kiev trial är ett starkt vittnesmål om fascismens hot

The Kiev trial (2022)
The Kiev trial (2022)

Stämningen är tryckt men korrekt när de åtalade bemöter anklagelserna i rättegångssalen. Även om några av dem har invändningar mot enstaka åtalspunkter är svaren samstämmiga – de erkänner sig skyldiga. Sedan följer detaljerna, och sakligheten i vittnesmålen skär sig våldsamt mot deras mardrömslika innehåll. Vi befinner oss i Kiev 1946, de åtalade är befäl ur den tyska armén och brotten de bekänner hör till de värsta tänkbara; tvångsförflyttningar, massavrättningar, folkmord. Rakt och med en mardrömslik klarhet redogör de för sina gärningar, och vittnena för sina upplevelser

The Kiev trial hör till regissören Sergej Loznitsas pågående dokumentära utforskande av Europas 1900-talshistoria, där särskilt andra världskriget och dess efterspel har en framträdande plats. Precis som i State funeral och The natural history of destruction, följer han här en strikt metod. Bildmaterialet består uteslutande av dokumentära arkivbilder, och regissören avhåller sig från att kommentera skeendet; filmens textskyltar är rent informativa – uppgifter om plats och årtal, och om vem som syns på bilderna. Regissören kan sägas ställa den konventionella historiedokumentären – där arkivbilder i allmänhet används för att illustrera en verbal utsaga – på huvudet, och låter själva arkivfynden stå i centrum. Det restaurerade bildmaterialet ackompanjeras av ett ljudspår som utöver röstinspelningar från rättegången förstärkts med miljöljud i form av fotsteg, stolskrap, applåder. Små skickliga ingrepp som eventuellt kan framstå som problematiska ur en arkivpuritansk synvinkel, men som onekligen förstärker närvarokänslan och bidrar till att ge Loznitsas filmserie en sammanhållen, audiovisuell identitet. Resultatet är nyktert, rättframt och oerhört starkt.

The Kiev trial (2022)
The Kiev trial (2022)

Rättegångsmaterialet i The Kiev trial upptäckte Loznitsa och hans arkivmedarbetare under arbetet med Babi Yar. Context (2021), och den nya filmen kan förstås som en förläning och fördjupning av skeenden kring samma tid. Som rättegångsfilm följer den en given dramaturgi, från åtal och vittnesmål, till slutplädering, dom och verkställande av det oundvikliga straffet. Loznitsas val att inte kommentera eller tolka materialet ska inte nödvändigtvis tas som en försäkran om objektivitet, men leder onekligen leder en hög grad av komplexitet. Inte minst har regissören en stor tilltro till åskådarens intelligens och förmåga att tolka skeendet i dess historiska kontext; ett vågat och i vissa läger kontroversiellt val i tider när historien i allra högsta grad används för att ursäkta pågående övergrepp och krig.

Men även om en putinist med skygglappar skulle kunna hitta stöd för paranoida föreställningar om ett konstant fascistiskt väst, i filmens redogörelse av nazismen brott i dåvarande sovjet, fungerar de fruktansvärda vittnesmålen idag framförallt som en varning mot all form av imperialistisk strävan. En av de verkligt chockerande aspekterna med filmen är hur de fruktansvärda brott som Nazityskland en gång begick på ukrainsk mark, idag speglas genom Rysslands krigsbrott i städer som Butja och Mariupol. I den kontexten blir The Kiev trial ett starkt vittnesmål om det existentiella hot som fascismen utgör, oavsett tidsperiod, vindriktning och förklädnader. 

Läs också: Sergej Loznitsas Donbass skildrar en krigszon där sanningen är första offret

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.