I dagens filmklimat – där endast en bråkdel av det som visas och diskuteras på den internationella filmscenen når reguljär svensk distribution – har festivaler en helt central roll att spela för en levande filmkultur. Även om Stockholms filmfestival aldrig har varit den mest relevanta arenan för den som vill upptäcka strömningar bortom mainstreamsfären, går det i regel att hitta några fynd i sprickorna mellan förhandsvisningar av storfilmer, och ett förutsägbart utbud av skräck och amerikansk indie.

En regissör som festivalen länge följt troget är Hong Sang-soo, som trots att hans filmer ständigt premiärvisas vid de stora filmfestivalerna i Berlin, Cannes och Venedig, endast har har haft en titel med svensk biograflansering – Right now, wrong then från 2015. Mitt eget första möte med Hong var med filmen Hahaha på 2010 års upplaga av festivalen, och sedan dess har varje höst inneburit minst ett återseende med den produktive sydkoreanen. Det faktum att det kan ta några titlar att fullt ut greppa kvaliteterna i ett filmskapande som vid första ögonkastet kan framstå som diminutivt eller rent av banalt, säger något väsentligt om värdet av att få följa utvecklingen i ett konstnärskap över tid. 

Det värmer onekligen i hjärtat att se den skara cinefiler som huttrande uthärdar novembermörkret utanför Sture, och fördriver tiden mellan visningarna av de två senaste Hongfilmerna med att spekulera i skillnaderna mellan de alkoholhaltiga koreanska risdryckerna soju och makgeolli. I år har Hong nämligen inte mindre än två filmer med i programmet, och som så ofta finns en växelverkan när man betraktar titlarna kronologiskt. Där The novelist’s film utstrålar värme, energi, spontanitet och ett slags lätthet, är Walk up mörkare, mer svårmodig och insnärjd i sin egen lätt klaustrofobiska värld. Där en frånvarande fader, sjukdom, bristande kommunikation, och överdriven alkoholkonsumtion utgör ingredienserna.

Hela filmen utspelar sig i ett hyreshus, vars ägare är en inredningsdesigner som i inledningen tar emot två besökare; en filmregissör och gammal vän, samt hans dotter som kommit för att få yrkesrådgivning av värdinnan. Filmen är indelad i fyra huvudsakliga segment och består av konversationer i olika delar av huset, som även rymmer en restaurang och två lägenheter till uthyrning. Övergångarna markeras av en rudimentär gitarrslinga signerad regissören själv, och till en början tycks delarna följa varandra kronologiskt, med antydda men aldrig klart definierade tidshopp. Filmregissören och inredningsdesignern återkommer genom alla delarna, medan andra rollfigurer dyker upp endast i vissa sekvenser.

Utan att ens försöka beskriva den alltmer snåriga handlingen, kan man efterhand konstatera att vad som inledningsvis uppfattas som en kronologisk framåtrörelse visar sig vara något betydligt mer komplicerat. En rent labyrintisk struktur uppenbarar sig när filmregissörens identitet tycks splittras, och man får intrycket av att han samexisterar på de olika våningsplanen i huset, i parallella tidsspår, drömvisioner eller alternativa verkligheter. Genom små förskjutningar börjar tiden och rummet vridas runt sin egen axel, och när Walk up slutligen landar i slutscenens briljanta cirkelrörelse, framstår Hong i ett deliriskt ögonblick som lo-fi-filmens diskreta Christopher Nolan.