Mark Cousins är hela världens filmdidakt och kanske mest entusiastiska cineast. Han har specialiserat sig på att presentera filmhistorien i form av dokumentärer innehållande driva efter driva av filmklipp. Hans eftertänksamma nordirländskt klingande röst berättar om filmen som om vi med den upptäcker själva världen, och uttrycker ofta uppskattning av ”lovely shots” och kan få den mest förhärdade litteratursnobb att förstå filmkonstens magi.

Med The march on Rome ger Cousins sig in i ett nytt område: det politiskt-historiska dokumentets. Marschen mot Rom är en historisk händelse – en iscensättning av en fascistisk massrörelse i färd med en kupp, eller rättare sagt ett kuppförsök som trots att det misslyckades slutade med att Benito Mussolini fick makten över Italien. Händelsen gestaltades på film, filmen heter A noi!, ”Till oss!”, och regisserades av Umberto Paradisi. A noi! (som finns på YouTube) är Cousins grundmaterial. Han tittar (naturligtvis) på historien genom att titta på en film, en film gjord som ett stycke fascistpropaganda. Interfolierade mellan de historiska fotografierna och filmsnuttarna har han också filmat skådespelerskan Alba Rohrwacher, som fungerar som en stand-in för det italienska folket – till att börja med entusiastisk över fascismen och de stiliga svartskjortorna, sedan alltmer desillusionerad. Genom att låta filmen inledas med ett klipp på Donald Trump, som i bakgrunden av Pucchinis sentimentalt-tragiska musik intervjuas om att han använt ett citat av Mussolini på Twitter, knyter Cousins enkelt an till nutiden.

The march on Rome (2022)
The march on Rome (2022)

Det är förstås kongenialt. Men det finns något av en konkurrens i filmen mellan filmentusiasten Mark Cousins och den politiskt och socialt medvetne dokumentärfilmaren Mark Cousins. ”Här har vi en upptagning av Italiens första kvinnliga regissör. Look at this lovely shot”, säger den förre. Den senare använder inklistrade bilder från dagens Italien, vars skönhet litegrann kolliderar med ljudbandets berättelse om Mussolinis maktövertagande. Paradisis film skärskådas och vi ser hur den fuskar med tidsangivelser, och med klippning och bildinställningar för att få det fascistiska följet att se större ut än vad det var. Cousins tolkar materialet helt korrekt men det finns en slags stelhet och utdragenhet i filmanalysen. Hans egna bilder på Rohrwacher och miljöer i Rom, reella eller delar av filmfabriken Cinecittà, har en slags sensualism över sig, som förråder regissörens kärlek till filmmediet.

Mot slutet av filmen går han in sitt bekanta, hemtrevna mode och börjar plötsligt presentera filmklipp från tjugotalet som blir till en slags motbilder till förljugna A noi!. Han kan inte heller låta bli att gå in och beskriva hur det uppstod ren filmmagi i bilderna av Alba Rohrwacher. Här är det som att hela filmen lever upp. Jag vet inte riktigt om Cousins har lärt mig något nytt om fascismen. Filmen The march on Rome är inte dålig, den är en dagsaktuell och viktig historielektion. Men i slutändan är det ändå som entusiasmerande filmälskare Cousins är som bäst.