Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2022 på den här länken.

Festivalpremiär i biograf/online den 28/1 klockan 21.

Den ständigt varggrinande Hollywood-agenten Jordan (Jim Cummings) hittar en dag ett lila kuvert i sin postbox. En inbjudan, elegant utsmyckad med gyllene skrivstil, till ett erotiskt rendez-vous på något avsides beläget hotell. Han, som väldigt snart ska gifta sig med sin fästmö Caroline (Virginia Newcomb), blir lika skräckslagen som nyfiken. Det efter tusentals tandblekningar så bländvita flinet får något nervöst över sig. Hans kosmetiskt strama, noggrant solbrända ansiktshud börjar veckas ängsligt. Meddelandet garanterar att han ska få leva ut alla tänkbara sexuella fantasier – helt anonymt.

Precis som i Thunder road (2018) och The wolf of snow hollow (2020) regisserar Jim Cummings sig själv i huvudrollen och unnar sig fria tyglar att blanda genrer fritt: skräck samspelar, inte alltid helt sömlöst, med konspirationsthriller och mörk komedi. Jordan kan inte hålla sig borta från mötet. Samlaget sker i ett nedsläckt hotellrum mitt på ljusa dagen, gardinerna fördragna, båda parterna bär ögonbindlar. Men efteråt, när skamkänslorna börjar resa barriärer mellan honom och hans fästmö, kan Jordan inte släppa att kvinnan kanske vet vem han är – och att det namnlösa företaget, som han främst känner via sina lila kuvert, kommer att använda uppgifterna för att krossa hans liv. Hollywoods mansdominerade maktelit återhämtar sig fortfarande efter Harvey Weinstein-skandalen. Allt Jordan säger – och han säger, efter att livet rämnar, en hel del moraliskt tveksamt – kan vändas som ett skarpladdat gevär mot honom. ”Hur kan någon göra något sådant här? I vårt samhällsklimat?” undrar hans kompis och kollega PJ (PJ McCabe, som skrivit/regisserat filmen ihop med Cummings) efter att Jordan berättat om sin otrohetsaffär.

Los Angeles i The beta test är samma slags desorienterande mardrömsfabrik som vi besöker i Mulholland drive, Under the silver lake och The neon demon. Varenda människa, vartenda hus och gatuhörn, verkar ruva på absurda hemligheter som, om de kommer fram, äventyrar verklighetens sammansättning. Jordan är, liksom alla i Hollywood, upptagen av yta: hans främre tandrad, kantad av något som ser ut som vässade huggtänder, är kritvit medan tänderna som döljer sig längre bak är gula av kaffe och nikotin. Någonting inuti honom, liksom staden, ruttnar.

The beta test lyckas inte alltid smälta ihop alla genre-element till en helt följsam helhet. Folk som har tagit emot de lila kuverten mördas konsekvent av sina partners, ett mysterium som förblir ouppklarat. Cummings hanterar komedi bäst. Flera scener, som inledningsvis är brutalt våldsamma eller kusliga, kan få oväntade lösningar som vänder allt till ett absurdistiskt skämt. Resan genom Hollywoods bisarra hyperverkligheter må vara ojämn, men den är väldigt underhållande.