fbpx
Kritik & essä Oscar Westerholm, 29 januari 2022

Social hygiene är en stram men underfundig fältstudie

Social hygiene (Denis Côté, 2021)

En uppblåst personlighet med konstnärsdrömmar går omgivningen på nerverna på olika fält i Denis Côtés Social hygiene. En udda romantisk komedi med högtravande dialog och minimalistiskt bildspråk, skriver Oscar Westerholm som har sett den på Göteborgs filmfestival.

Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2022 på den här länken.

Festivalpremiär i biograf den 28/1. Visas 29/1, 2/2 och 6/2.

En man försöker öppna ett paket med kaffe. Han plockar fram en sax, men råkar tappa den bakom sin spis. Mannen är otroligt muskulös, hans arm får inte plats i det trånga utrymmet bakom. Han går ut, sätter sig på en kyrktrappa, blir kompis med ett litet barn som tids nog – det är hans hopp om framtiden – kommer att kunna hjälpa honom att fiska upp saxen från bakom spisen.

Det är, turligt nog, inte handlingen i Denis Côtés strama men underfundiga Social hygiene. Men det är filmen som huvudpersonen Antonin (Maxim Gaudette) fantiserar om att en gång göra. Men någon film verkar det inte bli; han tjatar ständigt om den, men det är mycket snack och lite verkstad. Hans hustru hatar honom, hans älskarinna har hittat en yngre karl, hans syster tycker att han är en slashas och en ung dansare har kommit på honom med att stjäla från hennes bil. Det låter som en sen Woody Allen-komedi, men Côtés har gjort något mycket konstigare än en småputtrig och medelklassintellektuell romcom (for the record: jag har inget emot småputtriga och medelklassintellektuella komedier). Social hygiene är visserligen en romantisk komedi, men med excentriskt högtravande dialog och minimalistiskt bildberättande. Långt ifrån lika långtråkigt lättsmält som A rainy day in New York, med andra ord.

Samtliga scener utspelar sig i en skogsdunge eller ute på ett fält och består av en lång tagning. När Antonin bråkar med någon av kvinnorna är orden bitska, upprörda, ofta syrliga, men ändå rör ingen knappt på sig. Den första scenen pågår i nästan 15 minuter och är så gott som stillastående, utan några klipp. Det avskalade bildspråket och de minimala förändringarna i sceneriet för tankarna till Danièle Huillet och Jean-Marie Straubs historiska tablåfilmer, som Moses und Aron (1975) och These encounters of theirs (2006). Dialogen är dock konstant, nästan utan andningspaus; en klar kontrast till Côtés förra film, Wilcox (2019), som var berättad helt utan dialog.

Ljudspåret är, åtminstone till en början, i harmoni med bilden: kråkor kraxar, blåst viner genom trädens grenverk, regn som träffar lövkronor. Tids nog börjar även bilar och flygplan höras i bakgrunden, men de syns aldrig i bild. En dissonans, eftersom vi bara i hela filmen får se natur med ett par mänskliga kroppar adderade. Den rena, otyglade naturen står dessutom i bjärt kontrast med allt som Antonin och kvinnorna tvingas orientera sig bland i det uppenbarligen hutlöst komplexa sociala livet.

Upplägget är, visuellt sett, otroligt enkelt. Kameralinsen har en tjock fettrand som löper längs hörnet och som gör bilden lätt suddig. Det bidrar även till det råa och minimalistiska uttrycket; filmen gör betraktaren medveten om att den är en materiell produkt. Manuset för ofta tankarna till Harold Pinters etterstint komiska drama The birthday party, filmatiserad av William Friedkin 1968, som också handlar om en man som får hela sitt liv vänt ut och in av det sociala livets komplicerade förehavanden. Social hygiene handlar, liksom The birthday party, om att bli påkommen med att leva i en lögn: Antonin drömmer om att göra film, men tillbringar i stället dagarna med att försöka undvika att ta ansvar i livet.

Den medelålders mannen ligger runt, stjäl saker för att slippa arbeta. Han tillbringar nätterna i sin kompis bil för att inte behöva dela säng med någon av kvinnorna. Det är tragiskt, men Antonins djupt osympatiska attityd till alla i sin omgivning gör det svårt att känna något för hans miserabla tillvaro. Han tvekar ju inte om att ta ut sina besvikelser och misslyckanden över andra. Filmen som Antonin vill göra ligger kanske inte så värst långt ifrån hans faktiska tillvaro; han greppar efter den metaforiska saxen som ramlat in bakom spisen. Men skillnaden är att det inte är hans alldeles för muskulösa arm som är problemet. Det är hans personlighet som är för uppblåst. Social hygiene är vass som en virknål. Den kan hjälpa till att släppa ut lite luft.

Annons