Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2022 på den här länken.

Festivalpremiär i biograf/online den 28/1. Visas 29/1, 2/2 och 6/2.

Året är 1938, platsen är Leningrad och kapten Volkonogov är en komplett mördarmaskin, upplärd och tränad av Sovjetunionens säkerhets- och underrättelsetjänst NKVD.

En dag vilken som helst, kommer Volkonogov till sin arbetsplats, högkvarteret. Därifrån bestäms det vem som får leva och vem som inte får längre göra det. Volkonogov, en självsäker, snygg ung man är precis på väg uppför trappan när en av hans överordnade faller ner från ett fönster ovanför. När han ser att officerare runt omkring honom kallas till ”omvärdering” – en process som innebär tortyr, summarisk avrättning och snabb begravning – ger sig Volkonogov på flykt och byter ut uniformen mot civila kläder. I en djärv mardrömssekvens, kommer hans bästa vän Veretennikov tillbaka från de döda för att varna Volkonogov om att han måste söka förlåtelse hos familjemedlemmar till dem han dödat, för att han inte sk hamna i helvetet med de andra NKVD-anställda.

Följaktligen, under resten av filmen, arbetar Volkonogov sig igenom en stulen lista över släktingar till avrättade människor, överlevande som ofta klamrar sig fast vid det vilseledande hoppet att offren fortfarande lever. Vissa har blivit galna, vissa är så rädda att de tror att Volkonogovs uppmaningar bara är en del av en komplicerad fälla. Andra försöker bara överleva. Han jagas av en lungsjuk major, som i sin tur kommer att avrättas av en överste om han misslyckas. Titeln är därför något missvisande: ingen undkommer denna värld, eller kan försättas på fri fot. Frigivningen kaptenen önskar är därför inte en fysisk sådan.

”De är oskyldiga nu, men de kommer bli skyldiga senare.” Orden kommer från fönsterhopparen i ett samtal med kapten Volkonogov. I en av filmens många tillbakablickar minns Volkonogov hur repressionens logik förklaras med enkla medel. Officeren, lika vältalig och resonerande som brutal, verkar inte skuldtyngd av många och hårda ”bekännelsemetoder”. Orsaken är snarare ytterligare en utrensning, en ”tjistka” som under de mest paranoida åren i slutet på 30-talet krävde flera miljoner liv. Alla var skyldiga till något, oavsett om de visste det eller inte.

Volkonogovs visuella närvaro och förändring fokuserar även filmens kontrast mellan den sovjetiska ikonografins heroiska monumentalism – inklusive NKVD:s storslagna kontor – och eländet och misären som ligger bakom den. En av personerna som Volkonogov möter är en läkare som nu tvingas att leva bland liken i ett bårhus, där döden helt enkelt blivit en normal aspekt av vardagen. Överallt i filmen förekommer högar med livlösa kroppar, strödda och obekymrat utslängda, begravna ytligt i stadens parker. Där det inte finns kroppar ser vi tusentals papper, vart och ett av dem ett dokument över ett människoöde. Bara Volkonogov, förstår vi, har varit ansvarig för att ha dödat hundratals, om inte tusentals människor.

Filmen leder oss genom ett sargat Sovjetunionen och Leningrad. Officiella slagord och propagandaspektakel krockar med det extremt hårda livet skapat i ett gigantiskt socialt experiment där ingen litar på någon. Ett land i behov av moralisk rening. Frågan är bara vem som kan genomföra en sådan? Alla är dömda, både offer och förövare i ett system som utan förlåtelse. Dostojevskij och Gogol framträder som litterära vägvisare i denna Golgatalabyrint där mardrömmar kanske kan lösas upp genom att försöka hitta en inre frid – ett sista uppdrag för kaptenen.