fbpx
Kritik & essä Kim Ekberg, 1 februari 2022

Ömhet och stadsvimmel i What do we see when we look at the sky?

What do we see when we look at the sky? (2021)

Alexandre Koberidzes sympatiska vardagsbetraktelser, med vackra scener där människor verkar ha det genuint trevligt, antyder att vi kan ha ett stort konstnärskap framför oss. Kim Ekberg har sett den georgiska filmen på Göteborgs filmfestival.

Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2022 på den här länken.

Festivalpremiär i biograf/online den 31/1. Visas 2/2 och 6/2.

Den första kvarten av Alexandre Koberidzes What do we see when we look at the sky? är utsökt trevande. I soldränkta bilder registrerar den motorzoomande kameran lösryckta vardagsaktiviteter i den georgiska staden Kutaisi. Efter att slumpmässigt sprungit in i varandra under dagen, överraskar Lisa och Giorgi sig själva genom att stämma möte på ett kafé nästkommande kväll. Plötsligt bryter en allvetande berättarröst in, och avslöjar miraklet som snart ska göra att de bägge nästa morgon kommer vakna upp med nya utseenden. Härefter följer en spelevinkartad filmupplevelse, med en respektingivande övertygelse om att under hundrafemtio minuter rundmåla stadslivets gilla gång.

Den hurtiga narrationen och musikläggningen står bitvis i vägen för betraktelsens sympatiska enkelhet. Här finns, det upphöjda anslaget till trots, inga större konflikter eller smärtpunkter. De bägge huvudpersonerna utgör flanörer, av omständigheterna försatta i ett slags limbotillvaro, som rofyllt betraktar sin omgivning. Ibland gör kameran en utflykt på egen hand, vilket på grund av filmens allvetande karaktär framstår som en fullt begriplig åtgärd.

Skådespeleriet är kantigt och stiliserat, vilket står i bjärt kontrast till stadsskildringens dokumentära estetik. Åskådarens intressen hamnar inte så mycket hos Lisa och Giorgi, utan snarare i vimlet de förväntas finna varandra i. Deras historia framstår snarare som ovidkommande, vilket förstärks av berättarröstens utläggningar om det svåra världsläget och narrativets grundläggande brist på signifikans. Men trots filmens närmast dadaistiska ingång upplever jag en ömhet i blicken som betraktar blommande träd och nötta bokpärmar med samma intresse. Vackrast är de utdragna scenerna där folk har det genuint trevligt: det uppsluppet sjungande sällskapet som vandrar omkring i sommarnatten och deras gnistrande blickar mot varandra, eller den energiska barnfotbollsmatchen som musiksätts med Giorgio Moroders ”Un’estate italiana”, VM-låten från 1990.

I nästa film önskar jag att Koberidze kan tona ner en smula på flamset. Är motivet bakom detta ett opretentiöst tillslag, sitter han bevisligen på andra nycklar. Det finns något befriande naivt i hans blick på världen, som inte behöver skylas bakom en ironi. Kanske krävs en sådan fasad för att uppbåda den hybris som krävs för att genomdriva ett projekt av denna magnitud. Får vardagsbetraktelserna i framtiden sväva fritt har vi ett stort konstnärskap framför oss. Om inte annat vittnar filmens första kvart om detta.

Annons