fbpx
Kritik & essä Kim Ekberg, 5 april 2022

Apichatpong Weerasethakuls Memoria är den bästa biopremiären på tio år

Som vanligt hos Apichatpong Weerasethakul ställs moderniteten i bjärt kontrast till den besjälade världen. Den sistnämnda förefaller vara mer utrotningshotad än någonsin tidigare. Memoria är lika magisk som krass, skriver Kim Ekberg.

”We demand zero plots, no camera movement, no cuts, no music, nothing.”

I ett offentligt brev från karantäntillvaron föreställde sig den thailändske auteuren Apichatpong Weerasethakul hur en ny publik skulle växa fram i pandemins eftermäle. Luttrade av ändlösa zoom-möten och betraktelser genom köksfönstren skulle mänskligheten äntligen vara redo att på allvar omfamna slow cinema. Detta framstod som en gullig utopi från en instängd man, men genomslaget för hans nya film Memoria visar på ett visst uppdämt sug.

Få moderna filmer har kringgärdats av så mycket förhandsmystik som denna, vilket delvis lär bero på utökad tid för digitala visklekar. Att Memoria skulle vara evigt biografexklusiv, aldrig tillgängliggöras för streaming, visade sig exempelvis vara en nordamerikansk lanseringsstrategi. Det är emellertid svårt att finna en mer passande film för att celebrera återtåget till biograferna, Apichatpongs filmkonst fordrar den sinnesnärvaro som är synonym med detta rum. I Memorias fall är det inte enbart ett detaljerat bildrum som begär fysisk dukyta, åskådaren behöver även avskärmas från yttervärldens ljudföroreningar. En stor del av filmen kretsar kring dynamiken mellan höga läten och audiell frånvaro. Ljudvågorna tjänar ombud för all världens vibrationer, vari det förflutna ligger förborgat.

Huvudpersonen Jessica Holland (Tilda Swinton), en skotsk Bogotábaserad botanist tillfälligtvis på besök i Medellín, väcks ur sömnen av en sonisk smäll ingen annan tycks ha hört. Sökandet efter lätets upphov är filmens enigma, men snarare än svar bjuds vi på fler ledtrådar. Verklighetens stressrelaterade Exploading Head Syndrome [sic!] utelämnas som förklaringsmodell, ursprunget förmodas snarare vara kopplat till uråldriga sanningar. Ett återkommande inslag i filmen är ett pågående motorvägsbygge genom Amazonas som väcker förbannelser och genererar arkeologiska fyndigheter. Det besynnerliga narrativet är utsökt detaljerat, en sällsam legering av konceptualism och andlighet. ”Den mest buddhistiska film jag gjort”, som regissören själv uttrycker det.

Som vanligt hos Apichatpong ställs moderniteten i bjärt kontrast till den besjälade världen. Den sistnämnda
förefaller vara mer utrotningshotad än någonsin tidigare. Magin tycks utgöra ett ovälkommet störningsmoment i
människornas kliniska existens. Jessica använder alkohol och ångestdämpande mediciner, trots sin gåva att stå i kontakt med kosmos. Melankolin gör Memoria till en tyngre film än sina föregångare. Idiosynkrasi som tidigare brukat accentuerats med ett blinkande öga, presenteras nu med gravallvar. Detta gör innehållet svårare att värja sig mot. Råfilmen är illustrativt utbytt från fluffig 16mm till knivskarp 35mm, ett rakblad mot ögat såväl som strupen. Stillsamma museibesök, ljudstudiosessioner, och nattliga promenader får mig att kippa efter andan.
Aftonbladetcitatet som prydde dvd-fodralet till Jacques Tatis Playtime (1967) är åter aktuellt: ”Man borde införa
säkerhetsbälten på bio.”

Att en så bra film som denna når den ordinarie svenska biorepertoaren är sällsynt. Senast lär ha varit Turinhästen (2011), vilket var runt tio år sedan. Lägg därtill att den i Sverige delvis distribueras på 35mm och det framstår som ännu mer av ett unikum. Somliga förklarar distributionsframgångarna med Tilda Swintons medverkan, vilket är att sätta hög tilltro till arthouseikonens följarkult. Jag var på förhand skeptisk till att Apichatpongs eteriska universum skulle besudlas av filmstjärnor, men Swintons stramt sylfida uppenbarelse utgör en utmärkt flâneuse, svävar liksom utanpå i ett lager mellan filmduken och publiken. Hon fungerar som ett tomt kärl som gradvis fylls med filmens och åskådarens känsloinnehåll.

Alienationen blir ett påtagligt, senare bokstavligt, motiv, när regissören för första gången filmar utanför hemlandet. Trots det ihärdiga sökandet efter närvaro, befinner sig den omedelbara verkligheten alltid någon annanstans. I korta ögonblick kan vi emellertid skönja någonting evigt och odiskutabelt: i ett musikframträdande, en regnskur, ett konstintryck. Men lika plötsligt som molnen spruckit upp återgår de till att skyla himmelen. Memoria är lika magisk som krass, en filmupplevelse angränsande till det sakrala.

Läs också: Lycksaliga syndrom i Thailand

Annons