fbpx
Kritik & essä Jan Holmberg, 5 april 2022

Det snurrar i min Hitchcockskalle

När Alfred Hitchcocks höjdskräckis Studie i brott slutar i ett kyrktorn lämnar den åskådaren med en isande svindel. Jan Holmberg om varför världens bästa film har det bästa slutet.

Jag har svårt för slut. Alla slags slut, egentligen. Slut på liv, på kärlek, på vänskap och allt annat i en fallande skala: jag är emot dem allihop.

Jag är också skeptisk till slut på film. Min främsta invändning mot slutet, alla slags slut, är att det är definitivt. Innan det tar slut finns alla möjligheter – efteråt bara den enda det blev, till slut. Därför är slutet på en film ett brott mot fiktionskontraktet. Hela poängen med en uppdiktad värld är påminnelsen om möjligheten att det kunde vara annorlunda. Vilket det kan! Ända tills filmen tar slut.

Antagligen rationaliserar jag, försöker bygga något slags intellektuellt motstånd för att avvärja en brist i mina fattningsförmågor. Till saken hör nämligen att jag sällan minns filmslut. Vilket i sig, skyndar sig min psykologiska försvarsmakt att tillägga, kan bero på att jag verkligen avskyr dem. Men jag vet inte, jag.

Det finns filmer jag älskar, som jag sett många gånger och ofta tänker på, men jag minns inte hur de slutar. Vad hände med Nana i Leva sitt liv – kanske dog hon? Hur var det nu – kom mannen och kvinnan fram till om de verkligen hade träffats den där gången i fjol i Marienbad? Inte vet jag.

Den uppenbarligen utbredda rädslan för spoilers är alltså inte min. Och jag har aldrig riktigt förstått den vanliga invändningen att en film har ett dåligt slut. Eh, ja? Hur skulle det inte kunna vara dåligt?

De filmslut jag tycker om (av dem jag minns) är därför de som har något preliminärt över sig. De som meddelar att slutet – detta slut – bara är ett av många möjliga. Som 1910-talets så kallade ryska slut. Filmhistorikern Yuri Tsivian citerar en artikel från 1918 i den ryska filmtidskriften Kinogazeta: ”’Slutet gott, allting gott!’ Sådan är den utländska filmens vägledande princip. Men den ryska filmen vägrar envist att acceptera detta. Här gäller ’Slutet ont, allting gott’ – vi behöver tragiska slut.” Ryska 10-talsfilmer spelades därför ofta in med två slut: ett olyckligt för hemmamarknaden; ett lyckligt för export. Omvänt kunde till exempel det danska filmbolaget Nordisk film vid samma tid göra likadant, där det ena slutet anpassades efter den ryska publikens smak för det tragiska. Men så kom revolutionen 1917 och gjorde slut också på dessa slut.

De ryska sluten påminner oss om fiktionens oändliga möjligheter, där – till skillnad från i det levande livet – går allt att ställa till rätta, till exempel genom att inte göra det. Douglas Sirks 50-talsmelodramer gör likadant, fast nu pågår det kalla kriget och amerikansk film behöver inte ta hänsyn till en rysk publik. Mycket har sagts om Sirks lyckliga slut. Som det i Morgondagen är vår, där den rika änkan Jane Wymans kärlek till Rock Hudsons trädgårdsmästare är socialt omöjlig – det kan inte bli de två! Men så blir det så ändå. Sedan han svävat mellan liv och död efter sin olycka, vaknar Hudson till slut ur sin koma, öppnar ögonen och ser sin älskade: ”Cary, you’ve come home…” Och hon svarar, naturligtvis: ”Yes, darling. I’ve come home.” Kameran tiltar uppåt mot fönstret, utanför vilket en hjort står i snön (den uppenbart konstgjorda snön) som ett tyst vittne till återföreningen. Så kommer den, texten: ”The End”.

O, Sirks slut! Det som gör dem så underbara är deras ambivalens. Allt slutar lyckligt, men så jävla lyckligt och mot alla odds att det inte riktigt går att tro på det. Som om filmen egentligen slutade några minuter innan, när allt ännu var nattsvart. Sluten i Sirks filmer är uppenbart påklistrade apoteoser, eftergifter till normen om Hollywood endings. Det slutar visserligen lyckligt, men de tydliga klisterskarvarna låter oss ana möjligheten att lyckan är fiktiv. Så lyckas Sirk på samma gång anpassa sig till konventionen och bryta mot den.

Sirks slut är maskerat självreflexiva och subversiva. Ett mer renodlat exempel är sluten i ett par Bergmanfilmer. Persona slutar med sitt eget slut: vi ser hur filmrullen i projektorn går mot sina sista spolvarv, ner till slutsladden och allt blir mörkt. Slutet är definitivt men ändå preliminärt – så slutar ju alla filmer. Mitt favoritslut hos Bergman är nog ändå det i En passion. Max von Sydow vankar av och an på Fåröstäppen. Helbild: vi ser honom först som en liten prick innan kameran börjar zooma in. Så pass mycket zoomar kameran att bilden börjar upplösas, och en berättarröst förkunnar: ”Den här gången kallades han Andreas Winkelman.” Så påminner oss Bergman (rösten är hans egen) att det drama vi sett utspelas bara var ett i mängden, där rollfigurer och berättelser är godtyckliga. Andreas hade till exempel kunnat heta något annat, men den här gången …

Exemplen jag givit påminner oss om att slutet aldrig är definitivt. Det kunde vara annorlunda.

Men det finns åtminstone ett filmslut som är fullkomligt. Men så är det också slutet på den bästa film som gjorts. För Alfred Hitchcocks Studie i brott är filmkonstens absoluta höjdpunkt. Numera finns källa på det: 2012 hamnade den för första gången på förstaplatsen över världens bästa filmer enligt den omröstning bland 846 kritiker och filmprogrammerare som Sight & Sound gör en gång per decennium. Att jag var en av dem och därmed hade en åttahundrafyrtiosjättedel med saken att göra, kan vara mitt mest bestående bidrag till filmkulturen.

Men den omröstningen var bara en bekräftelse på vad jag redan visste. Att jag över huvud taget någon gång i början av 90-talet behövde ta ställning, var en offensiv-defensiv strategi i sociala sammanhang där jag kunde få frågor av typen ”Du som är filmvetare, vilken är världens bästa film?” Länge svarade jag svävande men till slut tröttnade jag på det. En filmvetare värd sitt salt borde väl kunna ge ett svar? Dessutom är det ju enkelt, eftersom Studie i brott är världens bästa film.

Studie i brott (1958, Alfred Hitchcock)

Studie i brott (1958, Alfred Hitchcock)

Jag har sett den uppskattningsvis ett dussin gånger på duk, och oräkneliga gånger på skärm. Men varje gång – varje gång – drabbas jag av slutet som av ett knytnävsslag i magen. Luften går ur, det svartnar för ögonen. Till de fysiska sensationerna kommer förvirrande motstridiga känslor av tomhet och eufori, depression och lycka. Ja, herregud. Det är ett slut, det!

En anledning till att slutet på Studie i brott är så sublimt måste vara att det är en upprepning: slutet hade ju inträffat redan tidigare, när Madeleine störtade till döds den första gången. Då var det ett slut som var en början på något annat. Men när Scottie står där uppe i kyrktornet för andra gången, när filmen verkligen är slut, då är slutet verkligen definitivt. Det finns inget mer att säga, att göra.

Slavoj Zizek skall i sin ungdom ha sett Studie i brott, men i en så sönderkörd kopia att de sista metrarna i den sista akten var utslitna. Därför visste han inte att Madeleine föll (igen) och trodde att filmen slutade lyckligt. Jag har fått höra anekdoten av min vän och filmvetarkollega Patrik Sjöberg – han är visserligen pålitlig men Zizek är det inte, så om det är sant är svårt att säga. En fin historia är det lika fullt, inte minst som påminnelse om att inga slut är helt definitiva.

Men det finns också ett annat slut på Studie i brott. När filmen i slutet av 1990-talet gavs ut på laserdisc och senare dvd (efter att ha undergått en milt sagt kontroversiell restaurering), så tillkom ett extramaterial som tillhör mitt livs märkligaste kulturupplevelser.

Men när Scottie står där uppe i kyrktornet för andra gången, när filmen verkligen är slut, då är slutet verkligen definitivt. Det finns inget mer att säga, att göra.

Hitchcock tillhör den sällsynta sorts konstnärer som inte beklagar sig över makterna, utan underkastar sig men ändå besegrar dem. Flera gånger i sin karriär lyckades han undgå den amerikanska filmcensuren genom att pragmatiskt följa reglerna – och bryta mot dem (det mest kända exemplet är en kyss mellan Ingrid Bergman och Cary Grant i Notorious!). Enligt samma produktionskod skulle brott aldrig gå ostraffade på film, så för att publiken inte skulle tro att konspiratören Gavin Elster kom undan med mordet på sin hustru, så avkrävdes Hitchcock ett annat slut än det planerade. Därför spelade man in en scen, som visar vad som hände efteråt.

Från Scottie uppe i kyrktornet klipps till en bild av Midge som sitter hemma och lyssnar på radions nyhet om att Elster troligen befinner sig i Frankrike och att man inte väntar sig något problem att få honom utvisad. Uppenbarligen är han avslöjad och häktad i sin frånvaro. Vi hör dörren öppnas, Midge stänger av radion och Scottie kommer in. Hon gör dem varsin whiskygrogg. Han tar en klunk. Ingenting sägs.

På något sätt lyckades regissören (eller mer sannolikt någon producent eller jurist i produktionsteamet) stå emot kravet på detta tillägg, och filmen fick det slut den nu har. Det var ju tur. Men för mig som varit besatt av Studie i brott sedan jag såg filmen första gången 1990 så var ändå det där alternativa slutet, som jag såg tio år senare, en epifani. Det är sämre, naturligtvis! Men ändå. Scottie tog sig ner från tornet. Han återförenas med Midge. Jag vet inte om jag vill unna honom det, men bara detta att få se dem igen. Se mer av den film jag sett flest gånger av alla. Vilken lycka. Inte det mest definitiva av slut är helt definitivt.

Annons