Det finns ett fantastiskt ögonblick i den tredje och avslutande episoden i antologifilmen Tillfälligheter och fantasier, där ett plötsligt avslöjande ställer allt på ända i relationen mellan två gamla skolkamrater som av en slump just återförenats efter trettio år. Det är i sig en underbar scen, den typ av snärtigt ironisk vändning som lämpar sig så väl för det kortare formatet. Vad som ger episoden ett slags storhet i det lilla är dock fortsättningen. Istället för att kollapsa efter den chockerande vändningen, tar relationen helt oväntat en ny riktning – mot ett slags lekfullt rollspel med djupgående existentiella dimensioner. Det är gripande, roligt och väldigt inspirerat.
Denna sekvens – som man helst möter utan att på förhand känna till detaljerna – tycks karakteristisk för den under våren dubbelt bioaktuella japanske regissören Ryūsuke Hamaguchi. Sammanträffanden, paralleller, dubbleringar, förväxlingar och förskjutningar präglar en filmvärld upptagen vid berättelser; ett intresse som gör sig gällande genom både form och tematik. En värld där den mellanmänskliga kommunikationen kan ta sig olika uttryck, men oavsett om den är lekfull, undvikande, konfrontativ, ytlig eller djuplodande, är den vad vi bygger såväl våra relationer som vår självbild kring.
Att det aldrig fullt ut går att förstå en annan människa slås fast redan i prologen till regissörens hyllade, tre timmar långa Drive my car, baserad på tre noveller av Haruki Murakami. Där lever skådespelaren och dramatikern Kafuku tillsammans med sin fru Oto i en relation som hålls levande genom fysisk närhet, men också genom hustruns improviserade nattliga berättelser. Dessa surrealistiska följetonger blir till ett slags kitt som håller dem samman inför omvärlden. Samtidigt har Oto en rad otrohetshistorier utanför äktenskapet, vilket Kafuku varken kan förstå sig på eller konfronterar henne med. Så lever de sida vid sida, med det outtalade som en djup klyfta mellan sig.
Prologen avslutas med en dramatisk händelse som separerar paret, varefter filmen gör ett tidshopp och Kafuku befinner sig i Hiroshima för en uppsättning av Anton Tjechovs Onkel Vanja. Där ger han en av rollerna till den unge, skandalomsusade skådespelaren Takatsuki, som också råkar vara en av Otos före detta älskare. Att kommunikation är filmens centrala tema befästs genom Kafukus teaterprocess – en flerspråkig metod i vilken skådespelare från olika delar av Asien framför texten på sina respektive modersmål, vilket resulterar i en särskild sorts polyfoni. Metoden får ytterligare en oväntad dimension när en av skådespelarna visar sig vara en teckenspråkstalande kvinna.
Med utgångspunkt i repetitionerna samt de dagliga bilturerna från och till arbetet, tecknar Hamaguchi en bild av den isolation, ensamhet och förlust av livskänsla som Kafuku upplever i tomrummet efter Oto. Men fram växer också en skildring av skådespelartruppens arbete, banden som knyts mellan de medverkande, och inte minst samspelet mellan regissören och den unga kvinnliga chaufför som han motvilligt låter köra sin älskade bil – en blänkande röd Saab 900 Turbo. Liksom huvudpersonen befinner sig chauffören Misako i geografisk och känslomässig exil efter en traumatisk upplevelse som hon har svårt att lämna bakom sig, och de två finner så småningom en tröst i varandras sällskap. Men Drive my car är också en film om konst och rollspel, en skildring av hur teatern och livet går in i och ur varandra. Kafukus livsleda speglas med nästan outhärdlig tydlighet i Tjechovs text, medan Takatsukis oberäkneliga temperament förvandlar livet till ett drama i sig.
Drive my car består alltså av två delar, och Tillfälligheter och fantasier är genom sitt antologiformat uppdelad i tre separata berättelser. Precis som titeln antyder handlar mycket om slump och sammanträffanden, men även om drömmar och rollspel. Leken med format och berättargrepp påminner här om sydkoreanen Hong Sang-soo, likheter som sannolikt kan spåras till gemensamma förebilder inom den franska nya vågen. Om den långa speltiden och fascinationen för teater i Drive my car åkallar Jacques Rivette, påminner denna film snarare om Éric Rohmer – och då särskilt dennes episodfilm Les Rendez-vous de Paris från 1995. I sann Rohmersk anda består Tillfälligheter och fantasier av urbana vinjetter, där de sammanträffanden som stadens offentliga miljöer erbjuder i olika hög grad genomströmmar de relationsorienterade berättelserna. Vi presenteras dels för ett ironiskt triangeldrama med komiska poänger; dels ett utdraget försök till förförelseakt mellan student och lärare, som mynnar ut i en satir över maktrelationer och internetdrev; och slutligen den i inledningen nämnda återföreningen, som utspelar sig mot bakgrund av en digital viruspandemi som lett till den analoga kommunikationens återkomst. Hamaguchi utnyttjar antologiformatet till formmässiga lekar och experiment, och föga förvånande är resultatet ojämnt i jämförelse med den välkomponerade Drive my car. Att den misslyckade mittenepisoden pekar mot formatets begränsningar gör dock i sammanhanget inte så mycket, särskilt som den sista delen utgör en av filmvårens stora höjdpunkter.
I sann Rohmersk anda består Tillfälligheter och fantasier av urbana vinjetter, där de sammanträffanden som stadens offentliga miljöer erbjuder i olika hög grad genomströmmar de relationsorienterade berättelserna.
En av filmens finaste sekvenser återfinns redan i inledningen av den första delen, och sätter fingret på Hamaguchis styrkor som regissör. Det rör sig om en lång dialogscen i en taxi, mellan två kvinnliga vänner som båda på olika sätt visar sig vara involverade med samma man. Kruxet är att det bara är den ena av dem som inser sambandet, något hon undanhåller från såväl vännen som åskådaren. Genom att scenen utspelar sig under tio minuter och med endast ett fåtal klipp ger den intrycket av ett naturligt böljande samtal, där stort utrymme ges åt skådespelarnas personkemi och till synes spontana gester och uttryck. Genom ett enkelt bildspråk och en stark känsla för filmens rytm – där scener tillåts ta den tid de behöver utan att för den skull förlora tempo – förvaltas situationens potential till maximal effekt.
Scenen har också sin motsvarighet i en av de många bilburna sekvenserna i Drive my car. Efter att ha nosat runt ämnet under hela repetitionsprocessen, berör Kafuku och Takatsuki slutligen sina respektive relationer till Oto. Först här greppar vi fullt ut den dubbelhet som hela tiden hängt som en oroväckande aura kring den tvålfagre yngre skådespelaren. Medveten om sin narcissism som en brist och ett tomrum, söker han genom sina kontaktförsök med regissören desperat efter någon form av gemenskap eller mening. Samtidigt tvingar mötet Kafuku att slutligen konfrontera det sår som fanns i relationen mellan honom och hustrun, samt den ångest som förlusten av henne lämnat efter sig.
Denna laddade interaktion uppnår en koncentration som för tankarna till de långa, ambivalenta dialogscenerna hos Nuri Bilge Ceylan – en annan regissör med förkärlek till Tjechov och episka berättarformat. Hos dessa bägge filmskapare är dialogen sällan direkt eller uppenbar, och det som utelämnas säger ofta lika mycket om rollfigurerna som vad de faktiskt uttalar. Föreningen av baksätets klaustrofobiska begränsningar och skådespelarnas konsekventa gestaltning resulterar i Drive my car i ett möte med existentiella bråddjup bakom de återhållsamma orden, som har potentialen att skaka dessa gestalter i grunden. Scenens framgång kan i första hand hänföras till en tilltro till att materialet – i form av skådespelare, dialog och miljö – gynnas av en återhållsam användning av filmens uttrycksmedel. I långa scener som dessa uppnår Hamaguchi en koncentration som i mindre tålmodiga händer lätt skulle kunna förvanskas.
Under sista akten knyter Drive my car ihop trådarna och återkommer till den tematik som sammanför Hamaguchis båda aktuella filmer. Ur den inledningsvis ansträngda tystnaden mellan Kafuku och chauffören Misaki har, genom såväl ordlös samvaro som trevande samtal, så småningom en spröd gemenskap växt fram. Kommunikation är så mycket mer än bara prat, och trots att filmens tre timmar är fyllda av dialog, är det lika ofta i tystnaderna och pauserna som man finner dess mest pregnanta ögonblick. Efter många om och men är det slutligen också dags för premiär av Onkel Vanja; där den teckenspråkstalande skådespelerskan får avsluta uppsättningen med en andaktsfullt ljudlös elegans.
Läs också: Hong Sang-soos Grass är en fascinerande kafékomedi
