fbpx
Kritik & essä Lisa Ehlin, 5 april 2022

Därför är Volvo 240 bilen som aldrig dör i amerikansk populärkultur

Booksmart (2019)

I Drive my car känns det som att Saabens filmresa kulminerar, medan Volvos trygga familjestämpel fortfarande gör avtryck i amerikansk film. Lisa Ehlin skriver om hur svenska bilmärken används för att spegla nostalgi och socialt kapital.

Bilar i film har effektiva känslomässiga och perspektivskiftande funktioner. En bil är som en flexibel container i rörelse, ett intimt vardagsrum med en förslutning från omvärlden som lite påminner om kojorna vi byggde när vi var små. De är stundande äventyr, nya möjligheter, ensamvargens trygghet och ett narrativt färdmedel. Filmskapare har inte varit sena med att dragit nytta av filmdialog i bil, som ofta får en annan karaktär än i ett statiskt rum, när resenärernas blick riktas mot världen utanför medan känslorna intensifieras i det trånga utrymmet.

I bioaktuella Drive my car kör huvudrollsinnehavaren, en regissör, runt i en gammal men till synes oklanderligt omhändertagen och glänsande röd Saab 900. Tvådörrars. Först vill han helst inte att någon annan ska köra den, men när han under särskilda omständigheter tvingas ha en chaufför för ett jobbuppdrag, låter han motvilligt en ung kvinna med särdeles goda körfärdigheter sätta sig i förarsätet. Hon är så varsam om den röda Saaben att hon inte befinner sig i den alls förutom när hon ska köra sin klient. I ett ögonblick av glädje, möte och samvaro långt senare tänder regissören och hans chaufför varsin cigg och sträcker sina händer med ciggen genom takluckan i farten. Ett märkbart undantag i den lilla katedralen.

Vördnaden för Saaben och dess närvaro i nästan varje ruta genom filmens tre timmar gör att bilen får ett eget liv, ett fordon både metaforiskt och bokstavligt som driver karaktärerna och storyn framåt. För det är inte bara en bil, det är ju en Saab han kör. En röd Saab 900. Och kanske inte minst i amerikansk populärkultur återkommer Saaben gång på gång, men även olika Volvomodeller. Vid en snabb koll på olika listor över vilka bilmärken som förekommer oftast i film finns ingen av dessa två märken i topp, men de sätter ändå tydliga spår. 

En förklaring skulle kunna vara att de flesta importerade europeiska bilmärken skapar en viss status i amerikansk popkultur. Framför allt Saabs turbomodell, som när den kom tillgängliggjorde teknologi tidigare förknippad med prestigemärken som Porsche och BMW. Men för den stora filmpubliken förknippas varken Saab och Volvo främst med spjutspets-teknologi, utan snarare något mycket närmare vardag, identitet och familj. Journalisten Andrev Walden noterade på Twitter att ”Är det inte så att Volvon – den åldrade, inte den nya och produktplacerade – i Hollywood ofta används som markör för *liberal storstadsmänniska med akademiskt kapital*. Kulturkoftebilen så att säga.” I en Reddit-tråd om varför Volvo 240 så ofta dyker upp i amerikansk film beskrivs bilen så här: ”En gammal Volvo är Hollywoods kod för kufiga vänsterintellektuella (eller liberaler i USA förf. anm.).” Volvo 240 har en plats i amerikansk kultur för att den säger mycket om föraren, men samtidigt lyckas smälta in. Bilens överlägsenhet i säkerhet gjorde den också till standardbilen för många medelklassfamiljer, och Volvo har därför uppenbarligen ett nostalgivärde för de yngre generationerna som växte upp för 1970-, 80- och 1990-talet.

Breaking bad, "Live free or die" (2012)

Breaking bad, ”Live free or die” (2012)

Vi kan se Volvo 240 återkomma i allt från tv-serierna Six feet under och The Simpsons till filmer som The 40 year old virgin, Bron till Terabitia, 27 dresses, ja till och med Spider-man: Far from home. Volvo 240 kombi återkommer också i flera andra Marvelfilmer och tv-serier. I sista säsongen av Breaking bad använder Walter White en 240 för att återvända till Albuquerque (hans partner/antagonist Gustavo Fring hade tidigare kört en V70). Den ytterst smarta och roliga huvudrollsinnehavaren Molly kör en Volvo 245 kombi i den fantastiska komedin Booksmart från 2019.  Och kanske minns många hur en gul Volvo 245 störtar från en bro i början av Tim Burtons Beetlejuice. För visst är det extra spännande när säkerheten själv kraschar. Än roligare blir det i den bortglömda komedin Crazy people från 1990, som kulturjournalisten Andres Lokko uppmärksammade mig på. Där spelar Dudley Moore en utbränd copywriter som börjar skapa ”ärliga annonser”. En av annonserna förklarar den svenska bilens roll i amerikansk popkultur med den fantastiska texten ”Buy Volvos. They’re boxy. But they’re good. We know they’re not sexy. This is not a smart time to be sexy anyway, with so many new diseases around.”

En artikel från 2018 på Cnet kallade till och med Volvo 240 för en svensk filmstjärna. Och är det så konstigt, när bilen i ett lite mildare klimat mer eller mindre kan köra för evigt, och därför ofta ärvs av yngre generationer. Bilen som aldrig dör, mekaniskt såväl som metaforiskt. Likt karaktärsutvecklingen i våra favoritserier, fortsätter utvecklingen av en specifik bilmodell när den ständigt återrefereras till i väldigt liknande miljöer.

För Volvos stämpel som klassisk familjebil har också utvecklats. Genom att aktivt investera i franchises och trender har Volvo fortsatt behålla sin relevans. I bokserien Twilight kör vampyren Edward Cullen en silverfärgad Volvo S60R, något som ändrades i filmatiseringarna då modellen då hade slutat tillverkas, till en XC60. Och bilens medverkan i främst första filmen ledde faktiskt till en ökad försäljning på den amerikanska marknaden. För många unga, eller för föräldrar med tonårsbarn, stod Volvo ut från mängden. Och Volvo var inte sena med att aktivt haka på trenden i sin marknadsföring. Några dagar före världspremiären på The Twilight Saga: Eclipse drog Volvo igång kampanjen ”Lost in Forks”, en tävling där deltagarna skulle köra en Volvo XC60 genom filmseriens småstad Forks och hitta den kortaste vägen till The Cullen House genom att följa olika ledtrådar längs vägen. Det är ju också oerhört ironiskt att odödliga vampyrer väljer att vara die-hard Volvo-ägare.

Ett än mer aktuellt exempel på att Volvo investerat i fortsatt coolhet är hur den används i flera musikvideor av kpop-gruppen TXT. I musikvideon till låten ”LOVESONG” sätter medlemmarna fyr på en Volvo XC70, och i efterföljande musikvideo till låten ”LO$ER=LOER” kör medlemmarna Volvon ut över ett stup i riktig Thelma och Louise-stil. Kanske är det något med bilens stämpel som oförstörbar som gör att den lämpar sig så bra att förstöra. Kanske handlar det om det numera Kina-ägda märkets fokus på Asien och Sydkorea som ny central marknad.

Saabs filmresa har inte varit sämre. Till skillnad från Volvos trygga familjestämpel har Saaben snarare varit intellektuell och up-market. En europeisk bil som uttrycker distinkta symbolvärden, men samtidigt tillräckligt vintage för att räknas som klassisk. En amerikansk kollega på Twitter, Daniel James Joseph, noterar att Saabar i USA alltid har marknadsförts som lyxiga, och på 1980- och 90-talet ofta förknippades med yuppies. Motorjournalisten Jeremy Clarkson sammanfattar den typiska Saab-föraren som en arkitekt, delvis baserat på Saabs egna reklamsnuttar som påstod att den typiska Saabföraren är bättre utbildad än förare av andra märken. Vi kan exempelvis se Ben Stillers typiska MTV-yuppie-karaktär Michael Grates köra en Saab 900 cabriolet i kultfilmen Reality bites från 1994.

Och att intellektuella och övre medelklass kör Saab 900 i amerikansk film är ett återkommande fenomen. Jack Nicholsons neurotiska författar-jag kör en blå Saab 900 SE i Livet från den ljusa sidan. Den något mer avdankade författaren Miles, spelad av Paul Giamatti i vin-filmen Sideways, kör även han en röd Saab 900 som han kompis prompt kraschar in i ett träd. Även Seinfeld kör en 900 i flera avsnitt. Som om bilens blotta närvara ger oss allt vi behöver veta om karaktärens kulturella, sociala och ekonomiska kapital.

Drive my car (2021)

Drive my car (2021)

I ljuset av både Volvos och Saabens filmhistoria blir dess intensiva närvaro i Drive my car plötsligt mer begriplig, och symbolisk. Filmens regissör, Ryusuke Hamaguchi, nämnde till och med bilen i sitt tacktal på Oscarsgalan. I en intervju med GQ säger Saab-entusiasten Sanford Bogage att han när han gick och såg filmen noterade att flera biobesökare var där ”for the car”. Han menar också att den klassiska 900:ans form och utrymme lämpar sig allra bäst för de djupa konversationer och känslor som uttrycks i Drive my car. Som om designen var skapad för det.  

Och visst känns det som om Saabens filmresa kulminerar i Drive my car. Samma skifte i kultur och geografi, från USA till Asien som Volvo genomgått, syns även här, men med den avsevärda skillnaden att Saab inte längre finns i produktion. Det är som om inte bara alla samlade Saabar förkroppsligas i filmens putsade men samtidigt till åren komna 900 – liksom alla oförverkligade drömmar som rann ut i sanden, gick om intet.

Kantad av insikter, existentiell eftertänksamhet, där de biltypiska dialogerna nu är uppgraderade till passager av meningsbärande tystnad, avslutas en roadtrip i Drive my car utanför en stormarknad. Saaben parkeras i ett hav av gråa Hyundais, alla identiska och parkerade åt samma håll. Den unga kvinnan som fått tillstånd att köra Saaben kliver ur den med ett brett leende. Plötsligt är den gamla röda 900:n motsatsen till all världens alltjämt tilltagande konformitet. En poetisk och melankolisk nostalgi över en värld med plats för utopier och särdrag, nu marginaliserad till en röd men ändå starkt lysande pixel i ett hav av grått.

Läs också: Drive my car når existentiella bråddjup i återhållsamma bilsamtal

Annons