fbpx

Nitram är ett gnistrande porträtt av en massmördare

Nitram (2021)
Nitram (2021)

Filmen inleds med ljud från ett tv-inslag från 1979. Två pojkar intervjuas på ett sjukhus. Båda har brännskador. Den ena säger att han aldrig mer kommer att leka med eld. Vi hör hans röst över förtexter. Sedan kommer bilden, och en blond pojke berättar hur han skadat sig när han lekt med smällare. Men till skillnad från den första pojken säger han att han kommer att fortsätta leka med smällare. Nu kommer skylten med filmtiteln – Nitram. Och sedan ser vi fyrverkerier och smällare i ett annars lugnt bostadsområde. Hundarna skäller, grannarna skriker, men den blonde Nitram (Caleb Landry Jones) fortsätter. Lite senare kör han samma grej utanför en skola, ställer sig själv mitt i ett regn av smällare. Barnen hejar på. När rektorn kommer och kör i väg honom fattar Nitram inte varför. Han är killen som inte förstår och aldrig lär sig, som fortsätter agera störande och ser negativa reaktioner enbart som ett obegripligt hat mot honom själv.

Nitram är ett öknamn. Vi får aldrig höra huvudpersonens verkliga namn. Men det krävs inget geni för att se att Nitram är Martin stavat baklänges. Martin Bryant är namnet på den som utförde Port Arthur-massakern i Tasmanien 1996. Och det är den riktige Martin Bryant som syns i filmens inledande tv-inslag. Trots att filmen är en fiktionalisering placerar den sig alltså tätt intill verkligheten. Men tv-inslaget kan ses som en nyckel till den tolkning av gärningsmannen som regissören Justin Kurzel och manusförfattaren Shaun Grant gör snarare än en sensationalistisk glimt av Monstret självt.

För bilden av Nitram och hans familj är både enkel och komplicerad på samma gång. Med ett närmast impressionistiskt visuellt och ljudmässigt språk där solen ofta tycks sticka i ögonen och vi nästan dränks tillsammans med Nitram i havet när han försöker surfa skapas ett porträtt av någon som inte är ett simpelt monster utan kan visa tillgivenhet och på sitt sätt försöker få kontakt med omgivningen, men som också är farlig i sin bristande impulskontroll och oförmåga att se konsekvenser eller förstå andra. Modern (Judy Davis) är ofta ogillande och kylig men också någon som gråter frustrerat när hon inte kan nå och förstå sin son. Fadern (Anthony LaPaglia) är för snäll och överseende med sonen. ”Han gör ingen skada” heter det. Från faderns händer får Nitram inte bara smällare och fyrverkerier utan också fatalt ett luftgevär. En annan person i Nitrams liv är Helen, en trettio år äldre rik arvtagerska spelad av Essie Davis som tar Nitram till sitt hjärta då han kommer släntrande med sin gräsklippare och ber om jobb. Deras relation förblir oklar – de sover i olika rum men det finns antydan till fysisk närhet. När hon dör låter Kurzel Nitram vara entydigt skyldig till detta, även om det inte finns någon avsiktlighet – han brukar med sin vanliga oaktsamhet ”på skoj” ta över ratten och tvinga bilen ur banan när de är ute och kör. Detta förorsakar en olycka där Helen dör men Nitram överlever.

Det finns många spekulationer om fallet på nätet, men Kurzel/Grant väljer att förmänskliga alla involverade. Nitrams faders död visas som ett självmord under depression, inte ett planerat mord med monetära motiv som det hävdas från vissa håll. Framför allt är hela filmen ett ställningstagande mot den tidstypiska konspirationsteori som säger att Bryant är oskyldig och sattes dit av en lobby mot de slappa reglerna för vapenförsäljning i Australien. Dessa regler skärptes nämligen direkt efter massakern.

Och filmens tydliga ärende är just detta: det vansinniga i att sätta dödliga skjutvapen i händerna på en Nitram. Han får lätt tag på hur mycket vapen som helst. Själva skjutningarna visas inte i bild. Just som han ska inleda massakern på kaféet i Port Arthur bryts bilden och vi får i stället höra en nyhetssändning som Nitrams mor lyssnar på genom väggen till vardagsrummet. Hennes redan sedan tidigare bittra ansikte speglas i fönsterrutan där det täcks av nyhetsbilderna.

Nitram jämförs ibland med Snowtown (2011), Kurzels debut som även den var skriven av Grant och byggde på en verklig historia av seriemord i Australien. Filmerna är lika i stilen men jag skulle ändå säga att Nitram trots ämnet inte är en lika tung upplevelse. Snowtown är en helvetisk och våldsam resa in i en sadism där all mänsklighet gått förlorad. Nitram besparar oss tvärtom det allra värsta. Med fotot av Germain McMicking och ambientlätta musiken av brodern Jed Kurzel (ständig medarbetare) skapas ljus och rymd, till skillnad från den instängda Snowtown med ett monotont, hotfullt soundtrack. Nitrams ögon är stundvis gnistrande blå och moderns gnistrande gröna, fotot är fullt av solfläckar och reflektioner och ovanifrånbilder visar återkommande det turkosa vattnets vågor mot stranden. Mellan dessa båda filmer ligger The Kelly Gang (2019) som också den är skriven av Grant och tittar på en bit våldsam australisk historia, denna gång i starkare fiktionaliserad form och med mer punkig stil. De tre filmerna både liknar varandra och skiljer sig åt sinsemellan, alla är lyckade inventeringar av sidor av australiensisk vit destruktiv maskulinitetshistoria.

av Charlotte Wiberg

Medarbetare i FLM. Filmvetare och kulturskribent.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.