Nyligen hade den sydkoreanska filmen Min vackra stjärna, signerad den japanske regissören Hirokazu Kore-eda, premiär i Sverige. Filmen följer en ung mor (spelad av ”nationens lillasyster”, idolen IU) som lämnar sitt nyfödda barn vid en så kallad ”baby box”, en låda i väggen där kvinnor kan lämna in barn de inte vill eller har möjlighet att ta hand om till kyrkan. Men i stället hamnar barnet i händerna på två ”bebismäklare” (spelade bland annat av Song Kang-ho från Parasit) som ämnar sälja barnet på adoptionens svarta marknad. När modern snabbt ändrar sig och kommer tillbaka för att hämta sitt barn, ger de sig ut på vägarna tillsammans i en liten van för att hitta nya föräldrar till barnet.

Baby boxes finns på riktigt. När Kore-eda researchade fenomenet fann han att det var betydligt vanligare i Sydkorea än i Japan. I den enda japanska motsvarigheten, katolska Jikei-sjukhuset i staden Kumamoto, har 161 bebisar lämnats sedan luckan öppnade för 15 år sedan. I Sydkorea är den siffran 1 990 bebisar på 12 år enligt Lee Jong-rak, pastor på en kyrka vars bebislåda installerades 2009.

Existensen av dessa luckor i Japan och Sydkorea har kritiserats oerhört, men experter hävdar också att de räddar liv i två länder där många barn föds i fattigdom, utsätts för våld eller värre. Min vackra stjärna har kritiserats för att tonen är alldeles för varm i relation till temat. Kore-eda beskriver samtidigt att filmen handlar om tre olika lådor: Den första är själva närvaron av bebisboxen och vad det berättar om nyblivna mödrars utsatthet. Den andra lådan är bilen som den lilla konstellationen av personer kör runt och lever i, en skildring av en ny slags familj och vad som klassas som familj i en kultur som fortfarande i mångt och mycket fokuserar på den straighta kärnfamiljen. Den tredje lådan är det sydkoreanska samhället i stort. I en intervju om filmen menar Kore-eda att mödrar som lämnar sina barn får möta hård kritik men att han “vill ställa frågan vem som egentligen borde dömas”. Filmen blir på detta sätt en mångbottnad berättelse om vad hela samhället går igenom, både direkt och symboliskt.

Men Min vackra stjärna berättar också en ytterligare historia. Filmen är den japanska auteurens första koreanska projekt, finansierad och producerad av ett koreanskt bolag, med koreanska skådespelare. Och som väletablerad japansk regissör är Kore-eda inte ensam om att arbeta i Sydkorea.

I december hade det koreanska k-dramat Connect premiär, regisserad av japanska Takashi Miike, annars främst känd för thrillers och ultravåldsfilmer som Ichi the Killer och Audition. Tv-serien är ett samarbete med det koreanska produktionsbolaget Studio Dragon som ingår i det enorma massmediabolaget CJ ENM, en global aktör i sin egen rätt och en central del av Sydkoreas underhållningsekosystem. En annan film som hade premiär i Sydkorea nyligen, The Asian Angel, var regisserad av indie-gunstlingen Yuya Ishii och hade också ett koreanskt produktionsbolag. Filmen handlar dessutom om en japansk man som söker efter ett nytt liv i Sydkorea.

I juni 2022 bildade Kore-eda och sex andra regissörer tillsammans en ”Action4Cinema”-koalition för att lyfta branschproblemen.

Omvänt kämpar filmlandet Japan med en tillbakagång. Branschen vittnar om svåra arbetsförhållanden, och även de regissörer och producenter som rör sig i festivalcirklar berättar hur svårt det är att få filmfinansiering. I juni 2022 bildade Kore-eda och sex andra regissörer tillsammans en ”Action4Cinema”-koalition för att lyfta branschproblemen. En av de andra medlemmarna, Funahashi Atsushi, beskriver hur målet med A4C är att påverka pengaflödet så att inte allt hamnar i kommersiella projekt och jämför med liknande svårigheter i Frankrikes filmbransch historiskt. A4C vill samtidigt belysa ett traditionellt hierarkiskt filmsystem där många är utsatta, inte minst kvinnor. Långsamt, långsamt börjar branschen urholkas, menar A4C.

Entré Sydkoreas nuvarande filmbransch, en global framgångssaga som samtidigt kantats av många motgångar. Efter en guldålder under 1950-, 60- och 70-talen lyfte man 1988 de stränga importrestriktionerna, inte minst från Hollywood. Koreansk film fick plötsligt rejält motstånd – 1993 kom bara 16% av biljettintäkterna från koreansk film. Detta ändrades nästan över en natt med den enormt centrala filmskaparen Im Kwon-taeks Seopyeonje, om traditionell, sydkoreansk folkmusik och underklass, och påbörjade så en ny riktning och nationell identitet i Sydkoreas filmproduktion.

I sammanhanget är det heller inte så överraskande att det var omåttligt populära filmen Jurassic Parks globala framgång som fick Sydkorea att ordentligt börja satsa på sitt soft power-projekt av musik och film (regeringen noterade att filmen drog in mer pengar sålda Hyundai-bilar). Redan 2001 blev Sydkorea den första inhemska bransch att återta hemmamarknaden från Hollywoods dominans. Idag är som bekant regissörer som Park Chan-wook och Bong Joon-ho världsnamn. Frågan om varför Kore-eda valde att placera sin film i Sydkorea handlar förmodligen inte enbart om temat. Även Ryusuke Hamaguchi, regissören bakom den hyllade Drive my car, hade från början planerat att förlägga inspelningen till Sydkorea (men stoppades av covid). Så ritas filmkartan ständigt om, och samarbeten som överbryggar historiska rivaliteter kan öppna för att andra historier börjar berättas.