fbpx

Härifrån till evigheten i filmarkivet

Foto: Vanni Jung Ståhle
Foto: Vanni Jung Ståhle

På Hollywoodvägen utanför Stockholm förvaras tusentals filmer i sex minusgrader. Men vem ska ta hand om dem i framtiden? Jacob Lundström öppnar dörren till filmhistorien.

– Varje gång man kör en kopia är den ett steg närmare döden.

Några minuter in i mitt Rotebrobesök yttrar Jon Wengström orden som sammanfattar varje filmälskares dåliga samvete eller skräckblandade förtjusning. Vi sitter i biomörkret och får vårt lystmäte av levande bilder, väl medvetna om slitaget på den analoga filmremsan. Men orden ska inte tolkas som ett tecken på uppgivenhetssyndrom – tvärtom. Det är just förgängligheten som ligger bakom impulsen och insikten att vi måste arkivera mera.

Jon Wengström har arbetat på Filminstitutet sedan 1990, titulerar sig numera senior curator, och bjuder på en fotokemisk rundvandring en solig dag i september. Här norr om Stockholm har filmarkivet huserat sedan 1976. På platsen fanns det tidigare ett filmlabb på 1930-talet, därav dagens gatunamn: Hollywoodvägen.

Sedan dess har allting förändrats. Den där kinematografiska spänningen mellan liv och död, lika pretentiös som på pricken, är inte densamma i den digitala visningsåldern. Knappast för att odödligheten skulle vara här, databuggar är som bekant ett fenomen, men av olika skäl är det ju mindre komplicerat att framställa nya kopior. Ingen behöver känna sorg för reporna på remsan.

– Jag tror att vi är på väg att få en 35 mm-kopia på Licorice pizza, säger Jon Wengström men påpekar att det är ett undantag som bekräftar regeln.

Jon Wengström, senior curator för Filminstitutets filmarkiv, har bra kemi med samlingarna. Foto: Vanni Jung Ståhle
Jon Wengström, senior curator för Filminstitutets filmarkiv, har bra kemi med samlingarna. Foto: Vanni Jung Ståhle

Vid sidan av Apichatpong Weerasethakuls Memoria är Paul Thomas Andersons senaste 70-talsflört årets enda biopremiär som (delvis) distribuerats analogt. Och två filmer är en relativt imponerande årsfacit, åtminstone sedan digitaliseringen av landets biografer. Utöver spektakulära 70 mm-eventfilmer som The hateful eight och Joker (bägge finns på hyllorna i Rotebro) har analoga filmvisningar blivit sällsynta. Det blev bara, ungefär, 115 år på vita duken. Bortsett från Cinematekets visningar, den filmvetenskapliga undervisningen på Stockholms universitet och ytterligare några undantag förstås.

Nu har det gått tio år sedan filmarkivet också blev ett filmlaboratorium. I samband med övergången till digital distribution 2012 dog marknaden för det enda labbet i Sverige, som ursprungligen hette Filmteknik och grundades 1943. Filmarkivet ställdes inför ett vägskäl, berättar Jon Wengström.

– Skulle vi strunta i den typen av verksamhet och bara bevara samlingen som den är? Eller försöka hitta ett annat labb utomlands? Nej, vi bestämde oss för att starta eget.

Utrustningen från gamla Filmteknik, som annars skulle skrotas, kom till Rotebro istället. Det var lite bökigt att bygga om så att allt fick plats, men det gick vägen.

– Vi fick grejerna i januari och gjorde vår första framkallning i augusti, säger han.

En del, men inte alla, fabrikörer är fortfarande verksamma. I Rotebro utför man egen service och underhåll i labbet, men det finns andra experter att rådfråga kring kopieringsmaskiner.

– Det finns en tekniker i Berlin som alla labb i Europa använder. Han är 76, säger Jon Wengström med ett snett leende.

Hur känns det att arbeta mot tiden?

– Vi är inte ensamma, det finns arkiv runtom i världen som gör samma sak av samma anledning, säger Jon Wengström.

Maskin som kopierar från nitrat till säkerhetsfilm med en kamera. Foto: Vanni Jung Ståhle
Maskin som kopierar från nitrat till säkerhetsfilm med en kamera. Foto: Vanni Jung Ståhle

Att starta ett labb från scratch idag skulle inte vara lätt men han nämner att fortfarande finns åtminstone två labb i Hollywood, ett i Nederländerna, och så vidare. Kodak då? Att det överhuvudtaget finns en produktion av råfilm är en förutsättning för att kunna framställa nya kopior. Jo, det 134-åriga bolaget i Rochester, New York har betydligt bättre finanser idag än för några år sedan. Konkurshotet är undanröjt, filmvärldens samlade kan pusta ut.

Helt trygg ska man aldrig känna sig. Därför är det viktigt att tänka på temperaturen. Negativ och mastrar mår bäst i sex minus. Jon Wengström plockar ner tjockjackan som hänger redo i en galge utanför dörren. Inne i slussen, där filmrullar på väg in eller ut ur arkivet först får acklimatisera sig till plusgrader, tar han fram en ask med några rutor ur Max Skladanowskys Das Boxende Känguruh från 1895. Det är samlingens äldsta objekt tillika ett tidigt filmbevis på att det nya mediet inte bara kunde dokumentera vardagsfenomen, som hos de samtida bröderna Lumière, utan också bjuda på svingande kängurushow.
Med hjälp av en fusklapp hittar vi Kvarteret Korpens hyllplacering. Bakom ryggen upptäcker jag Det sjunde inseglet. Snett över gången finns Utvandrarna och Nybyggarna.

Även arkiv har en historia. Redan tidigt fanns initiativ för bevarande även om filmen ofta betraktades som en slit och släng-produkt. Byggnaden i Rotebro rymmer ett av de äldsta filmarkiven i världen, och har sin grund i Svenska Filmsamfundet som bildades 1933. När Filminstitutet instiftades 1964 donerades samlingarna dit. Hyllmeterna hann växa ur lagerplatsen i Tekniska museet och senare Filmhuset innan man etablerade sig norr om Stockholm.

Filmarkivet är ett av världens äldsta och samlingarna består av knappt 32 000 titlar, varav de flesta är analoga. Foto: Vanni Jung Ståhle
Filmarkivet är ett av världens äldsta och samlingarna består av knappt 32 000 titlar, varav de flesta är analoga. Foto: Vanni Jung Ståhle

Successivt hade frågan om filmarkiv hamnat högre upp på den politiska dagordningen. Så sent som i Filmsamfundets årsbok 1958 beklagar dock Einar Lauritzen, arkivets mångårige chef, ointresserat från statens håll. Inte långt senare skulle arkivet alltså införlivas i Filminstitutet.

Traditionellt sett handlar det om censurgranskad och biografvisad film, svensk som utländsk. Numera samlas även alla filmer som fått finansiering av Filminstitutet, men inte visats på bio, in. Andra sorters rörliga bilder, som exempelvis kommun- eller privatfilmer, tar KB hand om, medan exempelvis SVT har sitt eget arkiv.

Idag är arkivet i Rotebro är normalstort med internationella mått mätt. Numera finns 76 000 filmer, och 31 900 titlar, på hyllorna. År 2011, det vill säga inför den digitala omställningen, byggde man om för att kunna ta emot filmbolagens tömda lager. Det gjorde man rätt i eftersom det kom in ”otroliga mängder film”, berättar Jon Wengström.

– Sedan har vi fortfarande en del annat som vi inte riktigt vet vad det är.

Det hinner samlas en del material genom åren, ibland med obefintlig dokumentation. Och när det kommer till tidig film saknas ofta förtexter. Då gäller det att samla andra ledtrådar. Jon Wengström nämner ett exempel med oklar föremålsbeskrivning: Sju oidentifierade dokumentärer, utländska, tidigt 1900-tal, nitrat, stumt. Genom att titta på filmremsans perforeringshål gick det dock att identifiera vilken kamera som användes och till slut visade det sig vara filmer av pionjären Robert William Paul – som det inte fanns en känd ruta av någonstans i världen.

– Engelsmännen blev väldigt exalterade. Vi tog fram ett nytt negativ, gjorde nya kopior och BFI köpte en. Sedan har den valsat runt på specialfestivaler för tidig film.

Det har funnits orsaker till extas även från en svensk horisont: Victor Sjöströms Judaspengar från 1915 är det senaste exemplet på en förlorad film som återuppstått. I England finns också John W. Brunius En lyckoriddare från 1921, med Gösta Ekman som äventyrare, som upptäcktes när BFI fick in en samling med nitratfilmer från en nedlagd biograf. Den planerar filmarkivet i Sverige också att låna in.

Har du någon drömupptäckt?

– Det är nog De landsflyktige från 1921. Det är konstigt att den är förlorad eftersom det var en jättesuccé och exporterades i hur många länder som helst, berättar Jon Wengström.

Mauritz Stillers storfilm om en familj på flykt undan ryska revolutionen, komplett med snöstorm och allt, existerar blott som stillbilder. Att regissören själv var en rysk jude, uppvuxen i Helsingfors, gav möjligen migrationstemat en särskild laddning. Mitt under filminspelningen fick Stiller sitt svenska medborgarskap.

Samtidigt är det inte oförklarligt att det finns luckor i arkiven. Efter att Svensk Filmindustri hyrt in sig hos Nitroglycerin AB i södra Stockholm, för att nitratfilmen skulle förvaras på behörigt avstånd från bostadshus, var katastrofen ett faktum 1941. Det mesta av stumfilmsepokens långfilmsproduktionen gick upp i rök, men tack och lov fanns visningskopior även på andra håll. Branden är knappast världsunik. (Idag förvaras nitratfilm i ett specialarkiv, som inte ligger i närheten av bebyggelse.)

Guldåldern uppdateras fortfarande. Tack vare ett fynd i Portugal är Mauritz Stillers Gösta Berlings saga numera en kvart längre i bevarat format: 199 istället för som tidigare 183 minuter. Eftersom den var 220 minuter från början är Greta Garbo genombrottsfilm dock inte helt komplett ännu. Genom en annan upptäckt finns sedan 2013 Victor Sjöströms Berg-Ejvind och hans hustru i sina ursprungliga färger.

Ett decennium efter att den digitala visningsformen definitivt tog över är dock allt analogt inte förbi. Ett reportage i New York Times uppmärksammade nyligen den analoga filmens alltjämt starka ställning i östkuststaden. Omkring 50 maskinister i New York jobbar regelbundet med att visa film på 35 mm (i Stockholm finns knappt några andra uppdragsgivare än Filmhuset). För biokedjan Alamo Drafthouse utgör analoga visningar en liten men inte obetydlig del av intäkterna: omkring fem procent.

En bioföreställning, där allt hänger på att en livs levande maskinist hanterar hundratals meter film, är någonting annat än en mer eller mindre automatiserad visning från fil. Den digitala övergången har gjort maskinisten mer upphöjd, som det påpekas i artikeln. På samma sätt som analoga filmkopior blev mer dyrbara, och sårbara, när filmbolagen slutade göra nya.

Inte konstigt att arkiven har blivit mer restriktiva med utlåning.

– Vi har klassificeringssystem, berättar Jon Wengström. Är det något unikt svenskt kör vi det bara i Filmhuset. Om vi kan vi ersätta kopian, eller om vi har flera kopior, beror det vilken projektor som används och vem som kör den. Det är faktorer som påverkar risken för materialet.

Ett stort ansvar vilar på världens filmlabb för att hålla kopieringen igång. I Rotebro har man tidigare gjort labbjobb åt andra arkiv, men har sedan 2018 fått sluta med det.

– Vi är inte lika många som vi var 2012, säger Jon Wengström.

En annan utmaning är nämligen att hitta personal som kan sköta maskinerna. 2012 anställde Filminstitutet i Rotebro fyra ur gamla Filmtekniks personalstyrka. Den yngste av dem var 59. Sedan dess har alla gått i pension. Nu handlar det om att föra över kunskapen genom lärlingskap, men också att rekrytera kompetens utomlands. Nu finns det anställda från USA, Frankrike och Tyskland.

Vi inspekterar maskinparken. Rotebro är ungefär så långt ifrån ett kliniskt strömningsgränssnitt man kan komma. Det blandas en del otrevliga kemikalier för framkallningsprocessen. Klorin, naturavfettning, autoschampo och svinto har sina självklara hyllplatser. Här finns också en vattenbaserad tvätt för negativ. Mycket pilljobb blir det. På en vagn kommer några rullar med Agnés Varda för smutskontroll.

För att säkerställa kompetensen har arkivet värvat personal utomlands. Här rengör Julia Mettenleiter, från Tyskland, spolarna till framkallningsapparaten. Foto: Vanni Jung Ståhle
För att säkerställa kompetensen har arkivet värvat personal utomlands. Här rengör Julia Mettenleiter, från Tyskland, spolarna till framkallningsapparaten. Foto: Vanni Jung Ståhle

I ett annat rum finns en kopieringsmaskin fungerar som en scanner, med en kamera som filmar. Sedan existerar också så kallad kontaktkopiering, där den oexponerade filmen ligger direkt på originalnegativet och så släpps bara ljus igenom. Jon Wengström, som pedagogiskt förklarar hur det går till, beskriver det ändå i termer av ren magi.

– Det kan du inte göra digitalt! Vi gjorde det i samband med Bergmanåret, när vi tog fram en kopia av Persona bland annat. Så då är det bara Sven Nykvists kamera som varit inblandad. Jag tycker det ser helt fantastiskt ut.

Ett filmarkiv handlar inte bara om att bevara film bakom lyckta dörrar och skydda den mot slitage. Det handlar också om att göra filmhistorien tillgänglig. Av utrymmesskäl har det tidigare funnits en maxgräns på tre analoga kopior men det kan finnas goda skäl att ta bort den, menar Jon Wengström.

– Det är viktigt att kunna visa film som den en gång var tänkt att visas. Då är det bra att ha så mycket möjligt för att man nästa i århundrade ska kunna se Fucking Åmål i originalformat.

Ett cinematek är ju ingenting utan sitt arkiv och vice versa. Men vilken framtid har det i strömningsåldern? Hur ska det locka publiken och göra sig relevant när hemmautbudet ter sig övermäktigt?

En artikel i danska Weekendavisen från augusti beskriver hur arkivbiograferna i Köpenhamn respektive Stockholm presenterar två olika svar. I Danmark satsar man, enkelt uttryckt, mer på events, expansion och synlighet, och på att utveckla idén om vad en filmupplevelse kan vara. I Sverige lanserade man häromåret ett halvårsprogram som gör att Cinemateket påminner om ett traditionellt konstmuseum med huvudprogram, sidoprogram och permanenta utställning. Ett mer koncentrerat och kontextualiserat urval med historisk kontinuitet.

Kanske är en förklaring till eventifieringen i Köpenhamn att högerpartiet Venstre så sent som 2014 föreslog att Cinemateket helt sonika skulle läggas ned för att pengarna på danska filmproduktion i stället. Inte konstigt då ifall man agerar som om man har en, ursäkta danskan, blæselampe i røven. Situationen för Cinemateca Brasileira, med sparkad personal och eldsvådor, har också varit en spännande (på det dåliga sättet) följetong under Jair Bolsonaros högerstyre. Hur skulle Cinemateket i Sverige reagera på ett liknande hot? Chefen Danial Brännström påpekar i Weekendavisen att man än så länge varit förskonad från politiska handgripligheter, möjligen eftersom budgetposten är begränsad i sammanhanget.

Filmlabbet i Rotebro är ensamt i sitt slag i Sverige. Startades 2012 när biograferna digitaliserats och landets enda dåvarande labb fick stäng ner. Foto: Vanni Jung Ståhle
Filmlabbet i Rotebro är ensamt i sitt slag i Sverige. Startades 2012 när biograferna digitaliserats och landets enda dåvarande labb fick stänga ner. Foto: Vanni Jung Ståhle

Idag varvar Cinemateket visningar på 35 mm med dcp. Den digitala vändningen har de senaste tio åren även påverkat filmhistoriska tillgänglighet, med digitaliseringar för biograf, och även utgivning i andra format. På Filmhuset, en timmes kollektivtrafik från Rotebro, finns personalen och datorkraften. Jon Wengström:

– Vi gör bortåt 60-65 fullskaliga digitala restaureringar per år. Men efter tio år med ett ganska intensivt arbete finns 91 procent av filmerna bara i analogt format.

Är slutmålet att allt ska vara digitaliserat?

– Ja, det måste det vara. Även om jag vurmar för det analoga så är det klart att all svensk film ska finnas digitalt. Samtidigt ska vi bevara filmen i originalformat, för att det som producerades fram till 2012 också ska kunna ses analogt i biograf.

Men det krävs en kännedom om analog film för att göra digitaliseringsjobbet. Det går inte bara att trycka på en knapp. Mycket i restaureringsarbetet som är betydligt enklare att göra digitalt än fotokemiskt, till exempel om det är en repig kopia. Men det är en filosofisk fråga hur mycket man ska ta retuschera och när ”förbättring” blir förvanskning.

– Det är alltid en balansgång så att man inte skapar nya artefakter. Om det fanns begränsningar i det ursprungliga teknologin ska man inte ändra på det. Sedan finns det gränsfall, med upphovspersoner som själva väljer att göra om sina filmer med ny teknik. Roy Andersson, till exempel. Då får vi ha två kopior: den ursprungliga och den som han vill att den ska se ut.

Och det digitala filmarvet då? Jo, på Filmhuset står två robotar. Onekligen mer yteffektivt men knappast gratis. Det har funnits många arkivariska frågetecken och utmaningar kring datorernas varat. Sedan 2012 levereras biografdistribuerade (och andra) filmer som filer.

– Innehållet migreras till nya databand vart femte år och hittills har gått bra. Men det gäller att man vet var man gör. Det finns en risk att lägga ut det på kommersiella bolag, vilket görs på andra håll, säger Jon Wengström.

Tidsperspektivet ska ju vara långt. Med noggrann övervakning och uppföljning kan de digitala samlingarna klara sig över tid. För det analoga filmmaterialets bästa ska det ”bara” vara torrt och kallt.

– Då kan man plocka ut det 500 år senare, säger Jon Wengström.

Det svenska klimatet är generellt gynnsamt, även om det krävs en del resurser för att hålla kylsystemen igång. I andra delar av världen finns det större utmaningar, på grund av allmän väderlek men även klimatförändringar. Och under pandemin tvingades chefen för samlingarna i Mumbai trotsa lockdown för att kunna kontrollera arkivtemperaturen under sommarsäsongen. När värmen stiger blir det dålig kemi (och i värsta fall ett explosionsartat brandförlopp).

Vid sidan av digitala tillströmningen växer även de analoga samlingarna så sakteliga. Det pågår aktiva förvärv, byten med andra arkiv och frivilliga depositioner. För fem år sedan inkom exempelvis en privatsamlare med Georg af Klerckers sista film, Flickorna på Solvik från 1926, i en tintad nitratkopia.

Vi har lämnat kylan och kollat temperaturen efter att dörren gått igen. Efter avklarad rundvandring följer Jon Wengström med ut till grinden och tänder en cigarett, på behörigt avstånd från nitratrullarna. Hur det blir med evigheten i Rotebro? So far so good.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.