fbpx
Kritik & essä Oscar Westerholm, 24 maj 2022

Nya Top gun är ett övertygande argument för att film är bäst på bio

Tom Cruise är tillbaka och visar att gammal är äldst – det superba ljud- och bildarbetet i Top gun: Maverick gör filmen till ett tekniskt underverk som måste upplevas på stor duk. En försenad film som inte hade kunnat få premiär vid ett mer vältajmat ögonblick, skriver Oscar Westerholm.

Tom Cruise välkomnades till 2022 års filmfestival i Cannes med militärflygsuppvisning och hedersguldpalm. Filmstjärnan har vid det här laget hållit karriären flytande – eller flygande – under fem decennier och blivit en symbol för det gamla regementet: de som håller den fysiska biografen vid liv trots påtryckningar från filmbolag och streamingtjänster att skjutsa hem lyxiga blockbusters till tv-sofforna. Top Gun: Maverick skulle ha haft premiär 2019. Men så kom covid och ruckade på frontlinjerna i kriget mellan biografkedjor och digitala plattformar. I en läckt ljudupptagning från 2020 skäller stjärnan ut en studioanställd vid Paramount för att ha brutit mot smittskyddsföreskrifter på inspelningen av den sjunde Mission impossible-filmen: ”Vi skapar tusentals jobb. Det är tack vare oss”, säger han, ”som folk kan betala sina räkningar och få mat på bordet.” Cruise, som utöver att spela huvudrollen även producerar uppföljaren på Tony Scotts (som tog sitt eget liv 2012) popmilitaristiska Top gun (1986), bad alla som ville släppa Top gun: Maverick som premium-hyrfilm att fara och flyga.

Det gamla flygaresset Pete ”Maverick” Mitchell (Cruise) bor ensam tillsammans med sina minnen i en gammal militärhangar. Han är en av de mest dekorerade stridsflygarna i USA, men arbetar ändå med att med att agera försökskanin i testerna av experimentell militärteknologi. Men så kallar Top Gun, hans alma mater, på honom. Ett stort, namnlöst och ondskefullt snöigt land fullt av ansiktslösa fiender i svarta militärdräkter och svarta visirhjälmar har, i brott mot Natos stadgar, konstruerat en kärnvapenanläggning. Iceman (Val Kilmer) menar att Maverick är den ende som kan träna den nya generationens toppstridspiloter inför det till synes omöjliga uppdraget: att, i trots mot fysikens lagar, släppa en precisionsbomb i ett ventilationsschakt samtidigt som man flyger under radarn OCH spräcker ljudbarriären. Många närbilder på svettiga ansikten väntas.

Top Gun, som producerades av ”slänga med kuken-action”-duon Don Simpson och Jerry Bruckheimer (Flashdance, Snuten i Hollywood, Rött hav), gjorde kalla kriget till ett beachvolleyboll-paradis i babyolja; Reagans andra nyliberalt sinnade mandatperiod skildrad i motljus med ”Take my breath away” från bilstereon på repeat. Livet i det militära lekte. Dödsfall förekom, visst. Mavericks bästis Goose omkommer tragiskt och lämnar efter sig fru och barn (Miles Teller spelar Gooses son Bradley Bradshaw i Top gun: Maverick). Men militären var framför allt en plats för självförverkligande, där drömmar gick i uppfyllelse. Ett ställe för romans och riktigt härliga grabbstunder i omklädningsrummet. Feelgood för möpar.

Christopher Nolan drömde om att skapa en liknande närvarokänsla i Tenet. Kosinski slår honom på fingrarna – hårt.

Joseph Kosinski, som tidigare regisserat Cruise i Oblivion, gör en för vår tid motsvarande popifiering av det militära komplexet. Drönare och annan teknologi håller på att putta ut det mänskliga ur militären: snart kan man klara sig utan en pilot som behöver ”vila, äta eller pissa”. Maverick bekämpar den, enligt honom, negativa utvecklingen lika intensivt som Cruise försöker motverka streaming. Han visar att en människa trots allt är nödvändig för att utföra en viss typ av uppdrag. I slutet får han även tillfälle att sätta sig i ett gammalt skrotigt F-14-plan som han flög i originalfilmen. Cruise vill bevisa att en viss typ av film bara går att se på bio.

Men ja, Top gun: Maverick är en på många sätt överväldigande film. En närmast fysisk upplevelse, där det superba ljud- och bildarbetet sluter in publiken i ett Hollywood-fiktionens oproblematiserande vakuum. Filmen är ett tekniskt underverk: åtta hundra timmar filmat material har skalats ner av klipparen Eddie Hamilton till hundratrettio sprängfyllda minuter. Skådespelarna genomgick en tre månader lång utbildning för att klara av de olika fysiska och psykiska utmaningar det innebar att faktiskt flyga ett stridsplan – för här flygs det bannemej på riktigt. CGI-teknik används minimalt. Filmen har en omedelbar fysisk kvalitet som gör att flygscenerna uppfattas som särskilt konkreta: vi befinner oss i cockpiten tillsammans med de inte sällan livrädda piloterna. Christopher Nolan drömde om att skapa en liknande närvarokänsla i Tenet. Kosinski slår honom på fingrarna – hårt.

Förmodligen hade filmen inte kunnat få premiär vid ett mer vältajmat ögonblick. Världen befinner sig vid randen till ett nytt krig efter Rysslands vidriga invasion av Ukraina, Sverige och Finland har ena foten innanför dörren till Nato och klimathotet håller långsamt på att förändra den geopolitiska världskartan en kvadratkilometer i taget. Att se Cruise cruisa runt på stora duken i militär spjutspetsteknologi är helt i fas med tidens militaristiska strömningar.

Läs också: Med Tenet lyckas Christopher Nolan finta bort sig själv

Annons