fbpx
Kritik & essä Oscar Westerholm, 16 maj 2022

Allt som är bra med Stephen Kings Eldfödd uteblir i nya filmatiseringen

Eldfödd-filmatisering med Drew Barrymore från 1984 var halvjäst och lite tråkig – den nya filmen är ännu tråkigare. Men John Carpenters fantastiska filmmusik är en tröst i biomörkret, skriver Oscar Westerholm.

Firestarter (Eldfödd på svenska) är Stephen Kings mest förföljelsesjuka roman. Det var uppenbart när boken släpptes 1980 – tre år efter storverket The shining – att författaren var påtagligt chockskadad av USA:s föregående turbulenta årtionde, som präglats av politiska skandaler och traumatiserande krig. King var dessutom mitt uppe i det värsta stadiet av sitt vid det här laget mycket offentliggjorda missbruk. I sin självbiografi Att skriva (som publicerades 2000) beskriver han ett snabbväxande berg av tömda ölburkar i sitt garage. Ett år senare publicerades Cujo, en roman som författaren inte ens minns att han har skrivit.

Det är ett mirakel att King kunde skriva en så pass bra roman som Eldfödd under liknande omständigheter. Boken filmatiserades redan 1984 med Drew Barrymore i huvudrollen. Filmen var halvjäst och lite tråkig. Nyfilmatiseringen är ännu tråkigare. Andy (Zac Efron) försöker skydda sin dotter Charlie (Ryan Kiera Armstrong) från en hemlig myndighetsorganisation som vill använda henne i en massa vapentester. Hon har begåvats med förmågan att skapa bränder med sina tankar. Tänk vilken förstörelse hon, i dag bara ett barn, kommer att kunna orsaka när hennes förmågor har mognat.

Den första filmen tog vara på den paranoida sinnesstämning som strömmade ur Kings prosa. Men då fanns också en tydlig antagonist: The shop, en ljusskygg myndighetsgren, uppfunnen av King själv, som ägnade sig åt hemlighetsstämplad – och förmodligen inte helt laglig – spjutspetsforskning. Myndighetens lakejer stryker runt i skuggorna och lurpassar, redo att tillsätta särskilda utredningar och annat sattyg. Liknande paranoia fanns såklart i samhället under 70-talet, då CIA misstänktes för att experimentera med psykedeliska droger på intet ont anandes civilister. I den nya filmen verkar myndigheten, som knappt ens omnämns vid namn, ha lagts ner och ersatts med en decentraliserad organisation bestående av en massa frilansande lönnmördare och näringslivskonsulter. Kanske ligger denna organisationsstruktur mer i tiden. En särskilt bra skurk är det emellertid inte.

Det Andy och Charlie i stället måste kämpa emot är samhällets rädsla för det främmande och det som inte faller inom ramen för det ”normala”. Båda har parapsykologiska förmågor. Charlie kallas gång på gång för ”missfoster” av jämnåriga, vilket triggar hennes destruktiva förmågor. Det går så långt att hon råkar spränga ett toalettbås på skolan. Hennes lärare pekar då ut henne som en potentiell terrorist som bygger bomber i sin källare. Hur förklarar man annars smällen? Det finns en intressant ungdomsfilm där någonstans, i stuk med en mörkare Stranger things (en serie som är väldigt influerad av Kings roman).

Men Eldfödd har prompt bestämt sig för att vara en renodlad skräckfilm, vilket den inte funkar alls som. Samhället är monstret under sängen, men samhället har inte en chans gentemot Charlies mäktiga krafter. Alla mobbare som av en händelse skulle få för sig att flockas runt henne blir knaperstekta. Hon kämpar med sina skuldkänslor och sin ångest, visst. Det hade kunnat motivera filmen till att bli en psykologisk rysare. Kings roman arbetar grundligt in metaforen för Charlies vuxenblivande i intrigen: hon måste sakta men säkert lära sig konfronteras med den hon är. Men insikter – eller för den delen någon förändring – uteblir i Keiths film. Detta speglas utmärkt i det livlösa digitala filmfotot, signerat Karim Hussain (fotograf för Brandon Cronenbergs Possessor från 2020). Det kan till och med vara svårt att se vad som händer på duken. Varenda bild verkar ha kapslats in av något material som mumsar i sig allt ljus. Svärtan i bilderna är ett grått töcken. ”Tänd en lampa”, försöker jag förmedla via telepati till Hussain. Han lyssnar inte.

Men om du blundar kan du låta dig översköljas av John Carpenters fantastiska filmmusik. Den gamle skräcknestorn – som var tilltänkt som regissör till den första filmen – har vävt en minimalistisk men vackert följsam ljudmatta på sin gamla synt.

Läs också: Stephen King-filmen In the tall grass går vilse i sin egen labyrint

Annons