fbpx
Kritik & essä Katarina Hedrén, 10 maj 2022

Dödgrävarens hustru är en skön anekdot i långfilmsformat

Den finsksomaliske regissören Khadar Ayderus Ahmeds debutfilm är en berättelse i presens, som uppmärksammar det lilla, det stora, det skrämmande och det dråpliga som utspelar sig om vartannat i filmens här och nu. Katarina Hedrén blir förtjust i Dödgrävarens hustru.

I höstas prisades den finsksomaliske regissören Khadar Ayderus Ahmeds debutfilm vid filmfestivalen Fespaco (första gången som en nordisk samproduktion vunnit huvudpriset på Afrikas största filmfestival). Det är lätt att förstå varför juryn fastnade för Dödgrävarens hustru – en skön anekdot i långfilmsformat som utspelar sig i Djibouti, landet som gränsar till Eritrea, Etiopien och Somaliland och som koloniserades av Frankrike ända fram till 1977.

Guled (Omar Abdi), hans vackra fru Nasra (Yasmin Warsame) och den enda sonen Mahad (Kadar Abdoul-Aziz Ibrahim) lever i materiell fattigdom och bor i en kåkstad i utkanten av huvudstaden. Guleds jobb som dödgrävare innebär att sitta beredd, spade i hand utanför ett sjukhus i förhoppningen att någon av de inkommande ambulanserna ska innehålla döda eller snart döda patienter.

Under tiden som Guled tålmodigt väntar på inkomstbringande arbete har sonen börjat skolka och tillbringa dagarna med att hänga med ett gäng. Guleds förmaningar slår han ifrån sig – vad vet föräldrarna som är analfabeter om någonting?

Nasra är svårt sjuk och kommer att dö om hon inte snabbt får tillgång till vård som kostar mer än vad familjen ens kan drömma om att skrapa ihop ens om Guleds arbetslycka skulle vända. Eftersom han inte kan förlita sig på främlingars frånfälle för att rädda sin hustrus liv, bestämmer han sig för att söka upp den familj som han för länge sedan brutit med för att kräva sin laglott.

Guled har redan hunnit bli 45 år gammal och är inte i närheten av att uppfylla parets förhoppningar för deras gemensamma liv, men befriande nog undviker Khadar Ayderus Ahmed att låta dessa omständighet definiera familjen. Istället är det Nasras och Guleds sinne för humor, deras djupa kärlek och Mahads aviga pre-tonåringshumör som sätter tonen för filmen.

Den lilla familjen är en ö – förskjutna av släkt på båda sidor (kanske är det en anledning till parets sprudlande kärlek). Liksom den typiska västerländska kärnfamiljen lever de fria från nära släktingars inblandning i det dagliga och är lika sårbara när katastrofen inträffar.

Dödgrävarens hustru är en berättelse i presens, som uppmärksammar det lilla, det stora, det skrämmande och det dråpliga som utspelar sig om vartannat i filmens här och nu. Situationens allvar manar till detaljerad uppmärksamhet snarare än brådska. Guleds evighetsfärd till fots från storstaden till hembyn rymmer varma samtal med främlingar, svindlande landskap, blod och humor.

I en intervju inför världspremiären i Cannes ger regissören uttryck för sin fascination inför små berättelser gestaltade med stort hjärta – en fascination som fungerar utmärkt som en beteckning för hans egen debutfilm. Familjens utsatthet skildrar han med ett bildspråk som betonar den lilla människan i stora omgivningar, men aldrig med förfulande medel. Vardagen är skimrande, hemmet elegant minimalistiskt och Nasras uppenbarelse galet utsökt.

Kanske ser ett hem i en kåkstad i Djibouti ut som familjens hem, kanske gör det inte det. Khadar Ayderus Ahmeds berättelse är nämligen varken overklig eller realistisk, utan en subjektiv skildring av en händelse i en liten imaginär familjs liv, med berikande sidospår här och där. Mitt i allt elände finns tid att hjälpa en blyg vän och att crasha en fest för att få klä upp sig och dansa.

I samma intervju berättar Ahmed om ambitionen att ge röst åt de röstlösa och åsidosatta – en nedlåtande och tröttsam filmfondsanpassad ambition som, turligt nog, inte avspeglas som en tillrättalagd stödredovisning på filmduken.

Det tunga ledmotivet till trots är Dödgrävarens hustru, vars ursprungliga titel lyder Guled & Nasra, en film som är lika lätt att dras in i som att absolut tillfredsställd lämna bakom sig. Inga lärdomar, inga stora sanningar, annat än den att det enda sanna är vardagen som rullar på med dess små och stora problem. En del av dem finner sin lösning, men ersätts av nya, en del förblir ouppklarade. Så kan det gå, så gick det, kanske blir det bättre imorgon, inshallah.

Läs också: You will die at 20 är en existentiellt drabbande allegori

Annons