fbpx

Rapport #6 från Göteborgs filmfestival: Club Zero

Club Zero (2023)

Jessica Hausners senaste film om en sekteristisk lärare som bryter ner sina elever genom att lära ut ”medvetet ätande” har blivit en vattendelare i filmvärlden. Tyvärr bryter den även ner sin publik och Charlotte Wiberg ställer sig frågande till vad Hausner egentligen håller på med. 

Recension: Amina

Amina (2023)

Charlotte Wiberg har sett Ahmed Abdullahis långfilmsdebut. Hon undrar om 70-talet ringde och ville ha sitt kvinnodrama tillbaka?

Ett steg bort från andra sidan

William Friedkin (1935-2023)

Friedkin valde musik med distinkt stil, lite vid sidan av den breda mittfåran, men ändå inom den populära genren. Det är lite som Friedkin själv och hans filmer i det stora hela. Charlotte Wiberg minns regissören som gått ur tiden.

Det mesta går fel i X-uppföljaren Pearl

Pearl (2022)

Ti West och Mia Goth återanvänder 1970-talsstilen i Pearl men huvudpersonen är tramsig och egenkär i stället för att vara vansinnig och intresseväckande, skriver Charlotte Wiberg.

Tár är ett starkt konststycke

Tar (2022)

Dirigentdramat Tár har både fått lovord och väckt kritik och det är en film som förtjänar att upplevas med både sinne och intellekt. Det är njutningsfullt att se Cate Blanchett briljera och spela ut hela registret som maestro, skriver Charlotte Wiberg.

Litteraturmännens filmförakt är bara alltför förutsägbart

Elliot i Hannah och hennes systrar (1986) – filmkritisk litteraturman eller bara vanlig bokälskare?

En stor läsupplevelse går inte att överföra till rörlig bild, skriver en litteraturman. Ja, men man kan också säga tvärtom – men det har litteraturmannen oförvånande nog inte tänkt på. Jag är utled på deras anti-intellektuella filmförakt, skriver Charlotte Wiberg.