FLM besöker Köpenhamn och frågar sig om man är på väg mot världens sämsta filmfestival?
På FLM:s hemsida hittar jag en liten bloggpost författad av Jonas Holmberg år 2009. Han rapporterar från första dagen på CPH:DOX, en av världens främsta dokumentärfilmsfestivaler som äger rum i Köpenhamn i mars varje år. När han skriver är festivalen fortfarande ung, den startades 2003 och vid hans besök sex år senare verkar strukturerna ännu inte sitta helt på plats. Holmberg konstaterar att en programpunkt har fallit bort, en annan står med fel datum, det är idel besvikelser. Är detta “Världens sämsta filmfestival?” undrar Holmberg men hoppas på bättre lycka nästa dag.
Jag anländer lagom till andra helgen av årets festival. Energin har redan börjat lägga sig, det finns en mjuk och kanske lätt bakfullt mättad stämning i luften som brukligt är när dessa karnevaliska tillställningar har pågått ett par dagar. Jag står en lång stund och väntar på att hämta ut min pressackreditering innan jag inser att det faktiskt sitter en person bakom pressdisken, hon har bara krupit ner på golvet.
Men energin hos festivalbesökarna är sannerligen inte dämpad. Tvärtom. Mitt första misstag är att tro att Beatrice Mingers och Christoph Schaubs film E.1027 – Eileen Gray and the house by the sea, om arkitekten Eileen Grey som blev undanträngd av Le Corbusier, inte skulle vara en banger. Tji får jag när den unge volontären i kassan upplyser mig om att visningen är helt fullsatt. Senare lyckas jag se den på festivalens strömningssida. Den är inledningsvis lite för konceptuell, med skådespelare i studio som iscensätter de historiska personerna, men sedan blommar den ut till ett veritabelt triangeldrama om skapande, konst och maktspel. Kanske en av årets vackraste filmer om man har en dragning till funktionalistisk arkitektur.
Men på fredagen fick jag nöja mig med att lomma ut och vänta på att nästa film ska starta. Under tiden meddelas årets vinnare på festivalen. Inte helt oväntat tar No other land, regisserad av Yuval Abraham, Basel Adra och Hamdan Bilal, hem publikens pris. Filmen bygger på samarbetet mellan den israeliska journalisten Abraham och den palestinska aktivisten Adra som tillsammans skildrar konsekvenserna av de israeliska bosättningarna på Västbanken. Utsåld även den får jag vänta till söndag med att se den men man kan läsa mer om vad FLM har skrivit om filmens mottagande på Berlinale här.
Framåt kvällen tar jag mig till biografen Empire i Nørrebro. Stora grupper av unga män och kvinnor cyklar fram i led och pratar och skrattar. När jag vadar fram genom rader av parkerade tvåhjulingar som trängs utanför kinematografen medan musiken skrålar från den intilliggande baren känner jag mig förflyttad till 1940-talet. Den historiska känslan försvinner dock snabbt när jag bänkar mig i en fullsatt salong framför en ytterst samtida film, War game av Jesse Moss och Tony Gerber. Innan jag går in formulerar jag en giftig mening i huvudet om att det nog inte finns något land som älskar att iscensätta sin egen undergång så mycket som USA. Hur många gånger har inte landet sprängts, översvämmats, utsatts för zombievirus och krig?! Filmen bygger på en idé presenterad av säkerhetsanalytiker som lagt fram förslaget att man inför valet 2024 borde göra ett stresstest där presidenten ställs inför en liknande situation som den 6 januari 2021 då högerextrema grupper stormade Kapitolium i protest mot resultatet i presidentvalet. Titeln för tankarna till Chris Hegedus och Donn Alan Pennebakers dokumentär The war room från 1994 som skildrar Bill Clintons valkampanj 1993. Sällan har man känt sig så långt borta från 1990-talets framåtanda och unga demokratiska hopp som inför denna dystopiska film. Regissörerna Moss och Berger är två före detta militärer som tar på sig uppgiften att skapa ett war game, ett slags orkestrerat rollspel, där de bjuder in personer att spela president och hans närmaste medarbetare under en dag då militanta grupper hotar landets säkerhet. Regissörernas egen farhåga är att de högerextrema strömningar som de själva sett och upplevt inom militären kommer att vända den mot landets styrande president om en liknande situation som 6 januari uppstår igen. Den stora knäckfrågan är, bör presidenten aktivera the insurrecion act som ger militären rätten att använda våld mot civila medborgare?
George Bush den äldre aktiverade lagen under kravallerna i Los Angeles 1992 som följde på mordet på Rodney King. Biden gjorde det inte 2021. Filmen har lika många brister som kvalitéer, och kanske ligger den främsta behållningen i vad som förmedlas mer indirekt, bortom filmskaparnas kontroll. Det är suggestivt berättat på ett barnsligt sätt med ett ovanligt dåligt arrangemang av ett pampigt stycke av Henry Purcell som pumpar i tid och otid. Naturligtvis fick inte skaparna med sig POTUS själv på att iscensätta leken. Istället har de tagit in en guvernör och några medarbetare längre ned i näringskedjan av olika typer av administrativa poster inom försvar och säkerhet. De har kunskap och erfarenhet, men de är kanske inte de skarpaste knivarna i USA:s försvarslåda. Filmat med House of cards-liknande foto är det förvånansvärt gripande att se dessa vanliga människor sitta och försöka ta beslut medan landet står inför en (iscensatt) politisk katastrof. Det dricks coca-cola och presidenten blinkar trött när olika röster, framförallt en mycket bestämd kvinna, uttrycker sina skilda åsikter om hur man ska handla. Under tiden klipps det till intervjuer med de två regissörerna. Moss är en lesbisk kvinna som funnit meningsfull gemenskap inom militären men som oroar sig över de politiska konspirationsteorierna som pyr bland före detta kollegor och även inom hennes egen familj. Berger kom hem med PTSD från Irak, desillusionerad över sitt uppdrag och med en stark känsla av att vara sviken av sitt land. Han drogs till extremistiska grupper men vill nu använda den kunskapen och erfarenheten för att istället belysa problemen inom militären och USA i stort.
Filmen slutar – spoiler alert – med att presidenten inte aktiverar the insurrection act och istället går upp och håller ett enande tal till nationen. “Låt oss inte fokusera på vad som delar oss, utan vad som förenar oss.” Klapp klapp, tack tack. Det är när man inser att förhoppningen är lika stark i de republikanska och demokratiska leden som inom alt right-högern att en stark fadersfigur ska komma in och lösa alla problem at the end of the day som situationen börjar kännas verkligt besvärande. Oavsett om mannen i fråga står med keps och gör tummen upp eller håller sina händer pacifistiskt utfällda så bygger båda bilder på längtan efter en stark ledare. Let’s focus on what unites us. Jag är mer orolig för USA efter att ha sett filmen än innan jag såg den.
Får se om morgondagens visningar kan komma med mer positiva vindar.
