Levan Akin tar med publiken på en resa genom Istanbuls queera gemenskap, men tyvärr blir slutresultatet lidande av filmens utbildande ansatser. Saga Cavallin har sett Passage och önskar att Akin blev lika kompromisslös som sina karaktärer. 

Levan Akin har sannerligen hittat sin nisch: att ta ett välbeprövat Hollywoodkoncept och placera det i Kaukasus queervärld. Efter en georgisk komma-ut-version av en formenlig dansfilm i And then we danced, kommer nu Passage – en buddy movie med Istanbuls transcommunity som fond.

Det omaka paret Lia, en kärv pensionerad historielärare, och Achi, en lätt hispig och tafatt men välmenande ung kille som får agera bortkommen vägvisare, ger sig av från den georgiska gränsstaden Batumi till Istanbul för att leta reda på Lias försvunna systerdotter. Vi får tidigt i filmen veta att Lias syster nyligen gått bort. Nu vill hon hitta hennes dotter Tekla, som på grund av att hon var trans försköts från hemmet, för att försonas. Passage uppehåller sig alltså till stora delar vid Istanbuls queera gemenskap, och de kollektivboenden där transkvinnor som försörjer sig genom sexarbete lever tillsammans. I en parallellhandling följer man den nyligen färdigutbildade juristen Evrim, som volontärarbetar på en HBTQ-organisation och är i färd med att slutföra sin könskorrigering.

Akin samarbetar även denna gång med fotografen Lisabi Fridell från And then we danced. Hennes fina miljöbilder där frodig georgisk grönska möter Istanbuls bedagade och myllrande stadsbild, allt badande i ett ljuvligt, disigt ljus och tonsatt med musik från närområdet, ger stark känslomässig resonans. Akins visuella fingertoppskänsla gör Passage till en mycket tilltalande helhetsupplevelse. Men precis som hans förra film lider den senaste ibland av ett lite väl tunt uppslag, en slagsida mot det didaktiska. Med andra ord: premissens angelägenhet framstår vara viktigare än slutresultatet.

”Jag vill med mina filmer utforska rum och platser, gärna platser man sällan ser”, sa Akin själv om filmen vid Svenska Filminstitutets presentation. Akin påtalar gärna vikten av sina researchresor, och viljan att kombinera igenkänning hos en filmiskt underrepresenterad grupp som han själv bottnar i med en inbjudan till utomstående att dela denna annars osedda värld är både lovvärd och imponerande. Men ett problem som ofta uppstår när representation tar överhanden som filmisk målsättning är att det lätt slår över och blir instrumentellt, och Evrims funktion tycks mest gå ut på att vara en funktion. Vad hennes roll är utöver att informera tittaren om hur transkvinnors liv ser ut i Istanbul förblir diffust. Samtidigt – om hon inte varit med hade filmen tappat ungefär hälften av sina redan ganska knappa 106 minuter.

Trots sitt Hollywoodanstrukna uppslag har Passage uppenbarligen en mer associativ, prövande ansats. Men det förvisso gripande slutet lyckas inte helt väga upp för handlingen som inte riktigt tar vägen någonstans.

På engelska har filmen getts titeln Crossings, och Lia och Achi just korsar gränsen, korsar vatten då de reser fram och tillbaka med färjan mellan öarna i den turkiska storstaden. Deras vägar korsas (är ni med?) med Evrim. Det oupphörliga ”passerandet” är bara ett sätt som Passage arbetar med en ibland direkt övertydlig symbolik. Folk reflekteras i speglar, passerar genom dörrar, syns genom fönster. Språkförbistringen och främlingskapet Achi och Lia möter i sin nya omgivning, den undanglidande känsla det ger, kan förstås också tolkas symboliskt. Som att säga något om… konstruktionen av genus? Transpersoners mellanförskap? Riktningslösheten i jakten på systerdottern upplevs snart som en metafor för hela filmen.

Fantastiska rollprestationer från samtliga inblandade, i synnerhet den debuterande Lucas Kankava i rollen som Achi, som gör mycket för att ge Passage någon form av nerv. Men karaktärerna är likväl skissartade, vilket trots det behjärtansvärda ämnet ger en effekt av ytlighet som kan bli klaustrofobisk. Det antyds saker om Lias och Evrims bakgrunder mellan raderna, men med tanke på den korta speltiden hade ingen lidit av att de båda byggts ut mer. Achi är i sin tur nästan pastischartad – hans mest utmärkande drag är hans glupande aptit.

Levan Akin är bra på pitchar, och att bryta ny mark. Men nästa gång hoppas jag att han tänker större. I hans två senaste verk följer man personer som tar sig ut ur sina givna ramar och söker sig bortom sin trånga vardag. Samtidigt verkar regissören själv känna en tvångsmässig plikt att redovisa rättvisande. Det vore kul att se vad han skulle kunna göra om han slutade försöka utbilda tittaren, och i stället blev lika kompromisslös som sina karaktärer.

 

Passage hade världspremiär på filmfestivalen Berlinale som pågick 15 – 25 februari. Svensk biopremiär 22 mars.

Land: Sverige. Längd: 106 min. År: 2024.