Festivalrapport: 77:e upplagan av Locarnos filmfestival 7-17 augusti 2024

 

Liksom sin kusin i Cannes grundades den internationella filmfestivalen i Locarno 1946, i skuggan av andra världskriget. Inne på sin 77:e upplaga har den inte bara en lång historia att leva upp till utan också en slogan med hög svansföring. Proklamerad som ”The world capital of auteur cinema” är Locarno en festival som vill höra till de riktigt stora, samtidigt som man värnar om sitt rykte som fanbärare för oberoende film.

Med sina datum i augusti ligger festivalen placerad mellan Cannes och Venedig, vilket gör att man får kämpa i hård konkurrens om uppmärksamhet och premiärtitlar. Årstiden gör också att besökarna hälsas välkomna till en obönhörlig högsommarvärme, från vilken endast ett dopp i Lago Maggiore eller biografernas välgörande luftkonditionering erbjuder efterlängtad respit. Locarno ligger i den italiensktalande kantonen Ticino i södra Schweiz, vackert beläget mellan gröna bergstoppar. Den som likt undertecknad anländer över alperna via den tysktalande delen av landet, upplever ett dramatiskt skifte i både natur och kultur. Med sina palmer och tropiska luftfuktighet, sitt språk och sin matkultur känns Locarno som att befinna sig i Italien. Fast dessvärre med en schweizisk prisnivå.

Om Locarno nu placerar en sorts upphöjd auteurfigur i centrum av sin självbild kan man inte låta bli att undra vad begreppet i dag innebär. Inte minst med tanke på att årets ambitiösa retrospektiv tillägnades det 100-årsjubilerande Columbia – ett av de anrika filmbolag i Hollywood vars regissörer var de första att bli föremål för auteurstudier. Bland de reginamn som passerat genom bolagets korridorer och även representerades i serien syns såväl ikonerna Howard Hawks och John Ford som mindre uppmärksammade regissörer som Dorothy Arzner eller Roy William Neill. Därtill fanns plats för en outsider som den judisk-tjeckiske noir-regissören och skådespelaren Hugo Haas.

Detta trots att dagens filmskapare är beroende av ett komplext finansieringssystem, med en snårig blandning av privata och offentliga aktörer, som kan ställa minst lika hårda krav på smidighet och anpassningsförmåga som någonsin Hollywoods klassiska studiosystem.

Idag har auteurbegreppet skiftat betydelse. Från att beskriva en regissör som lyckades skapa en personlig och särpräglad oeuvre inom ramen för ett studiosystem, framställs auteuren numera snarast som en oberoende skaparkraft, som närmast tycks stå fri från yttre påverkan. Detta trots att dagens filmskapare är beroende av ett komplext finansieringssystem, med en snårig blandning av privata och offentliga aktörer, som kan ställa minst lika hårda krav på smidighet och anpassningsförmåga som någonsin Hollywoods klassiska studiosystem.

Själv var jag på plats i Locarno som medlem av det internationella kritikerförbundet FIPRESCI:s fristående jury, vars uppgift det är att bland huvudtävlingens sjutton titlar mejsla fram en vinnare. Tävlingen utgör bara en del av ett omfattande program, som förutom retrospektiven över Columbia även bjöd på sektioner för första- och andragångsregissörer, genre- och gränsöverskridande filmexperiment, schweizisk film och historiska återblickar på regissörer som Stan Brakhage och Idrissa Ouédraogo. Därtill de mer publikvänliga utomhusvisningarna som varje kväll lockar omkring 6 000 besökare till Piazza Grande i den lilla stadens centrum.

 

By the stream (2024)

(By the stream) (2024)

Mest prestige läggs dock vid huvudtävlingen Concorso Internazionale, som i år rymde en rad namnkunniga regissörer. Som sydkoreanen Hong Sang-soo, vars rasande produktivitet möjliggörs av en minimal produktionsapparat vid det egna bolaget Jeonwonsa Film. I år var han tillbaka i Locarno med By the stream, en film som visserligen inte saknar konflikter men i likhet med hans tidigare filmografi är mer intresserad av nyanserna i relationen mellan människor och miljöer än av sin skissartade handling, som denna gång utspelar sig vid en konstskola. Titelns bäck – där en lärare och konstnär spelad av Kim Min-hee finner lugn och inspiration – visar sig med regissörens typiska ironi vara ett igenväxt, litet betongkantat vattendrag bredvid en bilväg, vars utsikt över bergen mestadels döljs av en tjock vinterdimma. Hong finner istället skönhet i de små gesterna, och under långa samtalsscener får vi följa hur sociala band återknyts och nya skapas, i en av regissörens varmaste och mest omedelbart njutbara filmer från det senaste decenniet.

Den kinesiske dokumentärfilmaren Wang Bings verk är mer krävande i både omfång och anspråk, men liksom Hong har han utifrån enkla förutsättningar – i form av lätta digitalkameror och gediget fotarbete – lyckats skapa en av samtidens mest särpräglade filmografier. I Locarno var det premiär för Youth (Hard times) – andra delen i den trilogi som inleddes med fjolårets Youth (Spring) och avslutas med Youth (Homecoming) under årets filmfestival i Venedig. I Hard times befinner vi oss återigen bland textilhögarna i Zhili-distriktets bullriga verkstäder. Medan migrantarbetarna på en av fabrikerna förhandlar om lönen innan de ska återvända till sina hembyar inför det kinesiska nyåret, upptäcker deras kollegor vid en annan verkstad att chefen flytt fältet med stålarna. Berövade lön för flera månaders arbete får de finna sig i att sälja kvarlämnade symaskiner för att åtminstone kunna bekosta resan hem. Wang skildrar en rå och hänsynslös arbetsmarknad, men undviker enkla narrativ och ensidiga perspektiv.

 

Youth (Hard times) (2024)
Youth (Hard times) (2024)

 

En höjdpunkt stämd i ett annat register var Boganloch, Ben Rivers minimalistiska och meditativa, men också stillsamt humoristiska, uppföljare till This is my land (2006) och Two years at sea (2011). Återigen porträtteras outsidern Jake Williams liv på den skotska landsbygden – en tillvaro präglad av trädgårdsskötsel, skidturer, utomhusbad och musik – i en dokumentär-fiktiv hybridform. Rivers delvis handframkallade 16mm-scope-bilder av dimmiga skogslandskap och fårade ansikten är utsökta, till och med alltför vackra enligt ett par av mina jurykollegor. Boganloch väcker tankar om den enskilda människans förhållande till sin omgivning. Vänder Williams (genom sitt levnadssätt) och Rivers (genom sitt filmande) ryggen mot omvärlden, eller kan deras upptagenhet med vardagens detaljer tvärtom ses som ett djupt engagemang inför tillvarons små beståndsdelar? Frågan lämnas öppen. Vid ett tillfälle lägger sig Williams ner bland mossan vid foten av ett stort träd och sluter ögonen. I en slags identifikation blandat med eftermiddagströtthet nickar jag själv till i salongsmörkret tills den andäktiga vilopausen tar slut och dagen fortsätter.

 

The sparrow in the chimney (2024)
The sparrow in the chimney (2024)

 

I bjärt kontrast till denna värme och taktilitet stod de schweiziska bröderna Ramon (manus och regi) och Silvan (produktion) Zürchers The sparrow in the chimney. Deras tidigare titlar har bland annat visats vid Göteborgs filmfestival, och liksom i The strange little cat (2013) och The girl and the spider (2021) haglar djurmetaforerna i en film som tränger djupt in i dynamiken hos en sårig familj. De sociala interaktionerna präglas av en lätt absurd ton som mejslar fram rollfigurerna i fascinerande skarp relief, samtidigt som den obönhörligt skarpa ljussättningen hotar att släpa fram gamla hemligheter ur det fördolda. Bröderna har genom sina tre långfilmer skapat en fascinerande parallellvärld, men här tappar de under den överlastade upplösningen greppet i surrealistiska utsvävningar som alienerar publiken.

Om de ovan nämnda filmskaparna medvetet har placerat sig vid sidan av den narrativa filmens mittfåra, hör den tyske regissören Christoph Hochhäusler istället till en tradition som i Claude Chabrols efterföljd förhåller sig till den amerikanska genrefilmen som sin urtext. Valet att ge hans trötta genreövning Death will come en plats i tävlingen kan möjligen ses som en blinkning till auteurismens ursprung, men framstår snarare som ett tecken på festivalvärldens tendens att ge etablerade reginamn frikort till röda mattan. Närvaron av Hochhäuslers tv-seriemässiga lönnmördarhistoria belyser också problemet med regissörsfokuset. Är det filmerna i sig som blir valda, eller är Hong, Wang och Rivers också i första hand på plats i egenskap av etablerade namn i filmvärlden? Med den frågan i bakhuvudet blir det förstås särskilt intressant att titta på tävlingens mindre etablerade regissörer. 

 

Death will come (2024)
Death will come (2024)

 

Det börjar illavarslande med två svaga italienska titlar – Luce av Luca Bellino och Silvia Luzi, samt Weightless av långfilmsdebuterande Sara Fgaie – vars närvaro närmast känns som en björntjänst till den lokala, italiensktalande publiken. Fgaies skildring av hur en äldre universitetslärares dagboksläsning återuppväcker minnen av sin ungdomskärlek är så tafatt sentimental att den stundtals framstår som en parodi på den italienska filmtraditionens patenterade nostalgi. Manligt tungsinne genomsyrar såväl den tunisiske regissören Ala Eddine Slims apokalyptiska, lätt science fiction-artade Agora – där döda återvänder till jordelivet – som Gürcan Kelteks depressiva Istanbulskildring New dawn fades. Den senare filmens ständigt rörliga kamera och hängivna prestation av Cem Yiğit Üzümoğlu i huvudrollen pekar mot en ambitionsnivå som regissören aldrig lyckas förvalta. Istället reproducerar filmen alltför oreflekterat den unge, självupptagne flanörgestaltens perspektiv, som om världen stått stilla sedan Dostojevskijs dagar.

 

Toxic (2024)
Toxic (2024)

De livliga diskussionerna i FIPRESCI-juryn handlade inte bara om filmernas kvaliteter i sig, utan också om vilken typ av filmskapare som vi ville uppmärksamma. Särskilt en av medlemmarna talade sig varm för att belöna en mindre känd regissör, allra helst en debutant. Diskussionerna kom att kretsa kring Saulė Bliuvaitės Toxic, en övertygande långfilmsdebut som följer två tonårsflickor i ett postindustriellt Litauen. Inte minst uppvisar regissören en stark lojalitet med sina huvudkaraktärer, som självspäker sig inför en audition anordnad av en dubiös modellagentur. Problemet är att filmen aldrig helt lyckas frigöra sig från vare sig det bekanta coming of age-narrativet eller arthousefilmens konventioner. Knepet att hänga upp dramaturgin på ett vagt tävlingsmoment framstår som krystat, samtidigt som porträttet av de nedgångna öststatsmiljöerna har något sökt estetiserat över sig.

 

Överlag gick det i vinnarfilmerna att checka av många av de senaste årens filmklichéer – inte minst den numera obligatoriska sekvens där dans eller karaoke används för att ge rollfigurerna en känslomässig ventil.

 

Den europeiska arthousefilmens troper var dock inget festivalens huvudjury – ledd av den österrikiska regissören Jessica Hausner – hade några invändningar emot. Snarast tvärtom, då man vid sidan av att tilldela Bliuvaitės Toxic huvudpriset också valde att belöna landsmannen Laurynas Bareišas distanserade traumastudie Drowning dry med såväl regi- som skådespelarpris. Att en av rollfigurerna i Drowning dry är MMA-fighter fick ett absurt eko när det visade sig att även den näst finaste utmärkelsen, jurypriset, gick till en film med – just det, en MMA-fighter i huvudrollen. Kurdwin Ayubs tredje långfilm Moon följer den österrikiska kampsportaren Sarah, som får ett välbetalt erbjudande att träna tre tonårssystrar i en astronomiskt rik familj i Jordanien. Efterhand förvandlas Moon till en thriller om systrarnas utbrytningsförsök från familjens patriarkala förtryck, i en film som visserligen är effektivt berättad men känns alltför enkel i hur den närmar sig en komplex tematik. Överlag gick det i vinnarfilmerna att checka av många av de senaste årens filmklichéer – inte minst den numera obligatoriska sekvens där dans eller karaoke används för att ge rollfigurerna en känslomässig ventil. Att den europeiska ”kvalitetsfilmen” har kört fast i såväl estetiska som narrativa hjulspår är uppenbart, men än verkar ingen revolution på bred front vara på gång – varken från filmskapare eller kuratorer. Att en så pass stor del av urvalet ändå består av relativt konventionell film sätter idén om auteuren i en intressant belysning. Vilket sammanhang finns för de ännu inte etablerade filmskapare som vill utforska andra estetiska domäner? 

 

Moon (2024)
Moon (2024)

 

Mot den bakgrunden framstod den portugisiska regissören Marta Mateus långfilmsdebut Fire of wind som en nypa frisk luft i ett kvavt rum. Den starkt stiliserade filmen utspelar sig på en vingård i södra Portugal, där en lös tjur sätter skräck i skördearbetarna. Kännare av portugisisk film lär visserligen kunna identifiera influenser från en regissör som Manoel de Oliveira i hur Mateus blandar dokumentära inslag med teater och mytologi med lokalhistoria. Odiskutabelt är att filmen når stor visuell uttryckskraft med enkla medel. De nattliga närbilderna av arbetarnas lövskuggade ansikten där de sitter uppflugna på trädgrenarna kan inte beskrivas som annat än hänförande. Personligen är jag mindre tilltalad av filmens deklamatoriska och högstämda tilltal, där rollfigurerna talar i vers eller pamflettliknande utsagor om Brödet, Vinet och Arbetaren. Men i sammanhanget framstod Fire of wind som välgörande apart.

 

Cent mille milliards (2024)
Cent mille milliards (2024)

 

Virgil Verniers Cent mille milliards må vara stöpt i en mer konventionell form, men stod i konkurrens med Boganloch för festivalens renaste stämningsbad – en melankolisk betraktelse över en ung, manlig sexarbetare på drift i ett själlöst Monaco kring julhelgerna. Filmad på 16 mm och med en skissartad handling är det en independentfilm som lyckas vara sympatisk utan att bli preciös. Som kanske inte stakar ut nya vägar för filmens utveckling, men vars återhållsamma gester är befriande chosefria. Den spretiga formen ställer sig tvärtom emellanåt i vägen i Sylvie Ballyots Green line, en dokumentär skildring av inbördeskrigets Libanon. Filmen fungerar som bäst när den låter huvudpersonen Fida Bizri, som växte upp i krigets skugga, konfrontera representanter för de stridande fraktioner som hon menar förstörde hennes barndom. Fram växer oväntat öppenhjärtiga samtal om ideologi och frihetskamp, våld och fördomar, i en film som lär få stor spridning i dokumentärfilmssammanhang.

 

Green line (2024)
Green line (2024)

 

I slutändan blev FIPRESCI-juryns diskussioner mer komplicerade än väntat. Hur väger man så pass olikartade genrer, former och uttryckssätt mot varandra? Youth (Hard times) visade sig vara den enda titel som lämnat ett så betydande avtryck hos samtliga jurymedlemmar att den därmed inte gick att komma runt. I en tid när så mycket festivalfilm känns strömlinjeformad fungerar den intensivt fysiskt och känslomässiga upplevelsen av Hard times som en påminnelse om att filmmediet fortfarande har potential att skaka om oss på djupet.