Direct action (2024)
KIM EKBERG
1. Direct action av Guillaume Cailleau och Ben Russell (Frankrike, Tyskland)
2. Youth (Hard times) av Wang Bing (Kina)
3. Sanctuary station av Brigid McCaffrey (USA)
4. Henry Fonda for president av Alexander Horwath (Österrike, Tyskland)
5. Remake av Ross McElwee (USA)
6. Uppföljaren till Sommarregn av Viktor Johansson (Sverige)
7. Peter Hujar’s day av Ira Sachs (USA)
8. Bestiaries, Herbaria, Lapidaries av Massimo D’Anolfi och Martina Parenti (Italien, Schewiz)
9. Fogo do vento av Marta Mateus (Portugal)
10. The periphery of the base av Zhou Tao (Kina)
Vilken är din favoritfilm 2025?
Direct action. Hoppfull såväl filmiskt som till sitt innehåll.
Vilken är din bästa filmupplevelse 2025?
Retrospektivet av Inger Lise Hansens filmer på biografen Aspen i Stockholm, med besök av regissören. Taktila och handfasta animationsfilmer som förskjuter tittarens perception.
Vad hoppas du på inför 2026?
Att den nationalistiska styrningen av vår kulturpolitik omedelbart upphör. Detta förlegade påhitt, nationalstaten, borde omedelbart slängas på närmaste soptipp. Cinematekets vårtema ”Svenska bilder” skvallrar dock om motsatsen.
Remake (2025)
JOHANNES HAGMAN
1. Remake av Ross McElwee (USA)
2. Stunder av stillhet av Albert Serra (Spanien)
3. One battle after another av Paul Thomas Anderson (USA)
4. The mastermind av Kelly Reichardt (USA)
5. Peter Hujar’s day av Ira Sachs (USA)
6. Being John Smith av John Smith (England)
7. Uppföljaren till Sommarregn av Viktor Johansson (Sverige)
8. Caught by the tides av Jia Zhangke (Kina)
9. Hard truths av Mike Leigh (England)
10. Looking into the distance av Marta Lara (Spanien)
Vilken är din favoritfilm 2025?
Förmodligen någon jag inte hittat fram till än. Har sett många bra filmer, men inte riktigt någon som känns som årets främsta.
Vilken är din bästa filmupplevelse 2025?
Chansen att få se 35mm-kopior av några av Mikio Naruses mindre kända filmer på Il Cinema Ritrovato i Bologna. Hans mellankrigsperiod är visserligen betydligt mer ojämn än hans enastående 1950-tal, men både A woman’s sorrows (1937) och Sincerity (1939) visade sig vara små mästerverk i egen rätt.
Vad hoppas du på inför 2026?
Att distributörer fortsätter att våga introducera betydande konstnärskap av det lite mer utmanande slaget till den svenska biografmarknaden. Med regissörer som Wang Bing och Albert Serra på repertoaren känns filmkulturen plötsligt så mycket mer levande.
SIRI VARA
1. Misericordia av Alain Guiraudie (Frankrike)
2. Stunder av stillhet av Albert Serra (Spanien)
3. All we imagine as light av Payal Kapadia (Indien)
4. När hösten kommer av François Ozon (Frankrike)
5. Flickan med nålen av Magnus von Horn (Danmark)
6. Grand tour av Miguel Gomes (Portugal)
7. Brutalisten av Brady Corbet (USA)
8. Garbo: Where did you go? av Lorna Tucker (England)
9. En oslipad diamant av Agathe Riedinger (Frankrike)
10. I’m still here av Walter Salles (Brasilien)
Vilken är din favoritfilm 2025?
Misericordia har jag inte kunnat släppa, den har satt sig i huvudet som en tumör.
Vilken är din bästa filmupplevelse 2025?
Överlag har det varit att upptäcka biolivet i Paris där jag bor för tillfället. En upplevelse som stack ut under hösten var att se den fantastiska filmen Moi Ivan, toi Abraham av Yolande Zauberman från 1993 på den anrika biografen Christine 21. Extra plus att min favoritskådis Denis Lavant satt i publiken.
Vad hoppas du på inför 2026?
Mer av ovanstående stämning på Stockholms biografer.
To the west, in Zapata (2025)
SANJIN PEJKOVIĆ
1. To the west, in Zapata av David Bim (Kuba, Spanien)
2. Kontinental ’25 av Radu Jude (Rumänien)
3. Fiume o morte av Igor Bezinović (Kroatien, Slovenien, Italien)
4. Det var bara en olycka av Jafar Panahi (Iran, Frankrike)
5. Flophouse America av Monica Strømdahl (Norge, Nederländerna, USA)
6. If I had legs I’d kick you av Mary Bronstein (USA)
7. With Hasan in Gaza av Kamal Aljafari (Palestina, Tyskland, Schweitz)
8. Say goodbye av Paloma López Carrillo (Mexiko)
9. One battle after another av Paul Thomas Anderson (USA)
10. Sentimental value av Joachim Trier (Norge)
Vilken är din favoritfilm 2025?
Min absoluta favoritfilm är David Bims dokumentär To the west, in Zapata som skildrar livet för en kubansk familj som försöker överleva under svåra förhållanden i ett isolerat träskområde i Kuba. Den är svartvit, enormt stiliserad och på sätt och vis avspeglar den Bims nästan fanatiska inställning till vad filmkonsten är till för. En av filmens mest intensiva scener är när huvudpersonen Landi ger sig ut i träsket för att fånga en krokodil, med bara ett rep och en träpinne. Denna dramatiska sekvens är över tio minuter lång och filmad i en enda tagning.
Vilken är din bästa filmupplevelse 2025?
Alla filmfestivaler bär något unikt med sig, så jag kan tyvärr inte välja en upplevelse. Men att dricka nordmakedonsk rakija och äta ost med filmteamet som gjort den finstämda The mountain won’t move mitt i den något sömniga schweiziska staden Nyon som står värd för en otrolig filmfestival vid namn Visions du Réel, måste nämnas. Också bengalerna utanför Stora teatern i Göteborg, precis innan visningen av Ragnhild Ekners nyanserade Ultras på Göteborg Film Festival, borde vara med. Och den galna blandningen av film, musik, öl, kött, böner från omgivande moskéer, rakija och filmpersonligheter som den mer eller mindre cancellade sexgalningen Caveh Zahedi, gör att den kosovariska filmfestivalen DokuFest alltid står ut som en fyr på den allt sömnigare och marknadsorienterade globala filmfestivalskartan.
Vad hoppas du på inför 2026?
Nog är det dags för en metadokumentär som följer fem somaliska killar från någon av Göteborgs förorter som ämnar göra en film om en upphöjd svensk filmregissör som bor centralt i stan?
Sentimental value (2025)
RASMUS HOLM
1. Sentimental value av Joachim Trier (Norge)
2. Bird av Andrea Arnold (England)
3. Flickan med nålen av Magnus von Horn (Danmark)
4. Sorry, baby av Eva Victor (USA)
5. Republikens örnar av Tarik Saleh (Sverige, Frankrike, Danmark)
6. Queer av Luca Guadagnigno (USA)
7. Hard truths av Mike Leigh (England)
8. Kärlek av Dag Johan Haugerud (Norge)
9. Det heliga trädets frukter av Mohammad Rasoulof (Iran, Tyskland, Frankrike)
10. Nosferatu av Robert Eggers (USA)
Vilken är din favoritfilm 2025?
Jag älskar Joachim Trier! Även om Sentimental value inte riktigt når samma höjder som den uppfriskande Världens värsta människa eller det nattsvarta mästerverket Oslo, 31 augusti så är den ändå det bästa jag sett 2025. Mycket tack vare det förfinade hantverket – det intima fotografiet, den varsamma klippningen och den vackra färgläggningen som gör att filmen får en närmast taktil kvalitet, och som får mig att genast vilja ta mig mitt pick och pack och flytta till det sköna Oslo som tecknas fram. Det mest minnesvärda är den förtätade stämning som ryms i scenerna då Gustav Borg (Stellan Skarsgård) är ensam i sin lägenhet, eller när han strövar runt i skymningen på en strand i Deauville. Med dessa ordlösa men känslotyngda inspel når den annars ganska rakt berättade historien nya dimensioner.
Vilken är din bästa filmupplevelse 2025?
Jag visste det inte då, men i efterhand inser jag att min bästa filmupplevelse var att sitta i en fullsatt salong på bio Draken och se Luca Guadagninos Queer under Göteborgs filmfestival. Det var en film som aldrig tycktes ta slut, och som blev rörigare och rörigare ju längre den pågick. Där och då var jag alldeles för fokuserad på att försöka hänga med i den snåriga berättelsen så att jag tyvärr glömde att ta till vara på filmens viktigaste delar. När jag tänker tillbaka på filmen idag minns jag bäst den alldeles drog- och alkoholindränkta gestaltningen av huvudkaraktären Lees (Daniel Craig) misslyckade raggningsförsök på unga killar i 50-talets Mexico city. Det var verkligen fantastiskt att se den fyrkantiga Bond-skådespelaren förvandlas till en elegant men snuskig vivör i vit kostym som sitter i hörnet av baren och letar nästa byte.
Vad hoppas du på inför 2026?
För 2026 hoppas jag på fler svenska långfilmsdebutanter. Det råder ingen brist på intressanta röster i svensk film, bara brist på satsningar på nya förmågor. Jag hoppas verkligen att svenska filminstitutet inte bara väljer att plocka upp redan etablerade regissörer det kommande året, utan vågar att lägga krut på mindre beprövade men lovande filmskapare.
Dracula (2025)
OSCAR WESTERHOLM
1. Dracula av Radu Jude (Rumänien)
2. One battle after another av Paul Thomas Anderson (USA)
3. Stunder av stillhet av Albert Serra (Spanien)
4. Eddington av Ari Aster (USA)
5. Nickelpojkarna av RaMell Ross (USA)
6. Det heliga trädets frukter av Mohammad Rasoulof (Iran, Tyskland, Frankrike)
7. Nouvelle Vague av Richard Linklater (Frankrike, USA)
8. Sinners av Ryan Coogler (USA)
9. Misericordia av Alain Guiraudie (Frankrike, Spanien, Portugal)
10. Grand tour av Miguel Gomes (Portugal, Italien, Frankrike, Tyskland)
Vilken är din favoritfilm 2025?
Det finns konst som får en att ställa sig frågan: ”Är det där verkligen tillåtet?” Konsten bör vara fri, visst. Men det finns ju konventioner att förhålla sig till. Estetiska konventioner likväl som politik och inlärda föreställningar om smak och preferenser. Så man får väl anta att frågans underliggande mening är: ”Hur kan någon vara så ohyfsad att ställa sig på tvären mot det som anses vara korrekt konst?!” Jag ställer mig frågan – ”Får man verkligen göra så?!” – säkert tio, femton gånger när jag tittar på Radu Judes fullständigt vettvilliga experimentfilm Dracula. Jude gör allt som strider mot europeisk konstfilmstradition – hans film är råful, skitdum, toklång och använder sig skamlöst av AI-genererad pornografi. Det var helt enkelt länge sedan jag kände mig så intellektuellt utmanad av en film.
Vilken är din bästa filmupplevelse 2025?
Märkligt nog bjöd en av årets kanske inte sämsta men minst minnesvärda filmer på en av årets mest minnesvärda bioupplevelser: jag såg Gladiator II på barnvagnsbio tillsammans med min då purfärska dotter. Hon låg och blängde förvirrat omkring sig och släppte sig medan en massa romare bankade ihjäl varandra bland datoranimerade vithajar (?) inuti Colosseum. Filmens fullständiga brist på sans och balans harmonierade utsökt med alla gäspande småbarnsföräldrar och babypruttar.
Vad hoppas du på inför 2026?
Det blir lätt att man ser lite för mycket film när allt ligger tillgängligt på första bästa mobiltelefon. Jag har, åtminstone enligt min Letterboxd, sett drygt 290 filmer 2025. En hel del bra, visst. Men det blir lätt kvantitet före kvalitet när man klämmer i sig den ena Netflix-rullen efter den andra. Så mitt nyårslöfte för 2026 är helt enkelt att se färre filmer. Att satsa på kvalitet. Tur då att året utlovar några höjdare. Jag är framför allt sugen på att se vad underbarnet Bi Gan har drömt ihop i sin Cannes-hyllade Resurrection. Radu Judes nyfilmatisering av En kammarjungfrus dagbok blir intressant; regissören har ju skapat några av 2020-talets märkligaste filmer, så det blir intressant att se honom pröva på något mer konventionellt. Marty Supreme av Josh Safdie blir spännande, såklart, jag är inte mer än människa. Och på tal om att inte vara mer än människa – jag kommer givetvis, med skräckblandad förtjusning, se Christopher Nolans Homeros-film när den släpps till sommaren.
VILL DU VETA MER OM FILMERNA SOM NÄMNS?
Läs Oscar Westerholms recension om Eggers Nosferatu här och Mikaela Kindbloms essä om FW Murnaus tidigare filmatiseringen här.
Läs Kim Ekbergs recension av Leighs Hard truths.
Läs Mats Adlers recension av Guadagninos Queer.
Läs Olga Ruins intervju med Tarik Saleh inför den svenska premiären av Repulikens örnar.
Läs Rasmus Holms essä om Victors Sorry, baby.
Missa inte FLM:s rapport från årets festival i Cannes där både Triers Sentimental value och Reichardts The mastermind omskrivs.
Läs Adam Flemings artikel om Panahis Det var bara en olycka.
Läs Sanjin Pejkovićs festivalrapport från Berlinale där Bronsteins If I had legs I’d kick you omskrivs.
Läs Oscar Westerholms recension av Andersons One battle after another.
Läs Johannes Hagmans essä om McElwees Remake.
Läs Olga Ruins intervju med Albert Serra inför förhandsvisningen av Stunder av stillhet.
Läs Rasmus Holms intervju med Viktor Johansson inför premiären av Uppföljaren till Sommarregn.
Läs Johannes Hagmans festivalrapport från årets upplaga av Göteborgs filmfestival i vilken Hagman granskar utbudet av kinesiska filmer. Bland annat skriver han om Zhangkes Caught by the tides.
Läs Martin Grennbergers festivalrapport från Berlinale i vilken han skriver om Cailleau och Russells Direct action.
