Det börjar i ett hus på landet. Agnes, ett ungt universitetssnille som vid rekordtidig ålder fått en tjänst som litteraturprofessor, väntar besök av sin bästa vän Lydie. För några år sen var de klasskamrater och bodde tillsammans i huset. Men Lydie, liksom de flesta andra doktorander i klassen, for iväg åt annat håll så fort avhandlingen var inlämnad. Agnes blev istället kvar i den lilla universitetsbygden, och trots hennes lysande karriärframsteg oroar sig Lydie över hennes fortsatta körande i samma gamla hjulspår. ”You leave the house, right?” frågar Lydie för att försäkra sig om sin väns välmående. Till svar ger Agnes ett underfundigt halvleende som varken bekräftar eller dementerar hennes oro. Leendets dubbla natur kännetecknar regidebutanten Eva Victors mångfacetterade behandling av framgång och bakslag i det nordöstra USAs universitetsmiljöer. Sorry, baby är en originell och osentimental berättelse som till ytan handlar om ett sexuellt övergrepp, men som framförallt berättar om tid, och hur den plötsligt upplevs annorlunda i efterdyningarna av ett psykiskt trauma.
Eva Victor är tidigare mest känd för sina ironiska sketcher på Twitter (numera X) och som krönikör i den satiriska sajten Reductress. När hon nu filmdebuterar är det tillsammans med Oscarsvinnaren Barry Jenkins (Moonlight) som producent, och filmen distribueras dessutom genom flaggskeppet A24, som bland annat fört fram filmer som The Lighthouse (2019), Everything everywhere all at once (2022) och The Brutalist (2024). Förutom att regissera spelar Victor även själv rollen som den unga universitetsprofessorn Agnes, som några år tidigare blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp av sin lärare Preston, spelad av Louis Cancelmi. Det psykiska sår som övergreppet åsamkat Agnes har gjort att hon upplever att tiden är ur led – förutom i sällskap av sin vän Lydie (Naomi Ackie), som är en av få som känner till övergreppet. Stora delar av handlingen utspelar sig därför under vännernas intima samtal, som sträcker sig genom flera skiften i tid och rum. Ena sekunden samtalar de i huset, sedan klipps det och konversationen fortsätter under en promenad utomhus. Kameran följer vännerna närgånget och suddar ut omvärlden, det är som om tiden plötsligt har underordnats den intensiva närvaro som återfinns i deras samtal.
En av filmens mest framträdande grepp är just detta töjbara förhållningssätt till tid – ibland är den plågsamt närvarande, som i de utdragna tagningarna precis efter att övergreppet ägt rum – andra gånger är tiden istället påtagligt frånvarande, som under vännernas samtal. När Agnes får frågan om hon drömmer om att bilda familj, svarar hon att hon har svårt att föreställa sig sitt liv överhuvudtaget några år framöver. Erfarenheten av övergreppet har påverkat hennes tillvaro till den grad att hon endast mäktar med att leva i ett långt och utdraget nu, utan grepp om vare sig före eller efter. Detta återspeglas även i filmens uppdelning i kapitel, som rör sig fram och tillbaka i tid, utan någon hänsyn till klassisk narratologi. När filmen börjar har några år förflutit sedan övergreppet. Man skulle kunna tro att det som sedan följer är en lång återblick som långsamt rör sig framåt mot den brännande händelsen, lite som i Citizen Kane (1941). Men berättelsen är snarare strukturerad efter den upplevelse av tidlöshet som Agnes lever i, och fortsättningen av filmen växlar mellan tiden före övergreppet och åren efteråt.
En annan av Sorry, babys stora förtjänster är att den faktiskt är riktigt rolig. Visst kan det låta knepigt att få ihop det tunga ämnet om våldtäkt med humor, men denna känsliga balansakt lyckas Eva Victor med. Till en början har jag dock svårt för den quirky deadpan-humor som Victor levererar nästan varenda replik med. Den tjocka ironin som blivit kännetecknande för amerikansk indiefilm kan lätt få effekten att karaktärerna upplevs nästan överdrivet serietidningsartade, eller som hämtade ur en sitcom. Men så småningom blir jag mer välvilligt inställd till ironin, eftersom den får en tydlig funktion – den blir ännu ett uttryck för Agnes påtagliga distansering från omvärlden. Det tidigare omnämnda halvleendet följer Agnes medan hon tampas med att samtidigt hantera vardagslivet och bearbeta övergreppet. Den ironiska humorn används också för att gestalta samhällets uppenbara svårigheter i att bemöta ett våldtäktsoffer. Till exempel den förvirrade universitetsledningen som välvilligt försäkrar henne att: ”We are taking this veeeery seriously”, men som samtidigt är totalt handlingsförlamade. Andra karaktärer är mindre lyckade och känns som att de endast slängts in för komisk effekt. Till exempel Agnes överdrivet avundsjuka vän Natascha, (Kelly McCormack) som är lite väl trubbig i jämförelse med filmens övriga karaktärer.
Det mest minnesvärda med Sorry, baby är ändå dess tydliga laborerande med tid, framåtrörelse och stillestånd. Agnes har avancerat i karriären snabbare än de flesta av hennes vänner. Samtidigt lever hon med känslan att befinna sig utanför tidens gång. Denna märkliga blandning av att stå still och samtidigt röra sig framåt tillför något alldeles nytt till skildringen av ett psykiskt trauma. Scenen som skildrar själva övergreppet är också uppfriskande fri från konkreta detaljer – som åskådare får man inte ens följa med in i det hus där övergreppet äger rum. Istället är kameran statiskt placerad utanför huset, och ger endast antydningar om vad som hänt genom en timelapse-sekvens som visar dygnets långsamma skiftningar. Återigen är det alltså tidens gång som bäst får gestalta den traumatiska erfarenheten. Det är en av de mest drabbande scenerna ur filmen.
