Långt från bronshästar och röda mattor bjöd Stockholms filmfestival i år på ett lika oväntat som välkommet besök när Ross McElwee var på plats för att presentera sin senaste film Remake (2025). Sedan 1980-talet har McElwee varit en centralgestalt inom den amerikanska dokumentärfilmen, inte minst tack vare Sherman’s march (1985) – en travelog i fotspåren av general Shermans fälttåg under det amerikanska inbördeskriget. I likhet med flera av regissörens filmer utgör denna övergripande idé startskottet för en djupt personlig resa. McElwees odyssé genom den amerikanska södern formas efterhand till ett porträttgalleri över de släktingar och kvinnliga bekantskaper som han möter längs med vägen.
McElwee har sedan dess fortsatt att tillbringa betydande delar av sitt vuxna liv med en kamera på axeln. Med tiden har det samlade materialet – från 16mm-film, via videoformat och till mobilinspelningar – vuxit till ett arkiv över inte bara regissörens eget liv, utan också de människor som omger honom. Remake tar sin utgångspunkt i två händelser som ger filmaren anledning att återaktivera detta omfattande minnesarkiv. Det mer lättsamma spåret följer en producents fåfänga försök att omvandla Sherman’s march till spelfilm, vilket får McElwee att återse några av personerna från sitt genombrottsverk. När han nu möter en av filmens många karaktärsfulla kvinnor, som då levde ett lantligt gröna vågen-liv, vittnar hon om filmens förmåga att överbrygga tid. När hon idag ser sig själv mjölka en ko i Sherman’s march slungas hon tillbaka i tiden och kan åter förnimma känslan av varma spenar mellan fingrarna. Samtidigt har Charleen, den kanske starkast lysande stjärnan från McElwees tidigare filmografi, drabbats av demens. Humorn och personligheten finns kvar, men minnena är borta.
Den händelse som framför allt format Remake är dock sonen Adrians död. Genom filmen framträder Adrian i form av skärvor och fragment – från kräftfiske och skateboardvideos till det mångåriga drogmissbruk som slutligen tog hans liv. Åskådaren delar faderns omsorgsfulla blick på sitt barn, men får också en känsla för hur sonen ville framställa sig själv. Trogen sitt arv har också Adrian filmat stora delar av sitt liv med den vaga förhoppningen om en framtida karriär inom medievärlden. Tillsammans skapar deras material en brokig bildväv där relationen mellan far och son står i centrum, men där ingen av dem framträder i ett särskilt förskönande ljus. Genom att avstå från både manipulativa grepp och alltför detaljrik drogmisär uppnår McElwee en bräcklig balans mellan nykter humor och djupaste mörker.
Filmens relation till minnet är långt ifrån enkel. McElwees filmarkiv innebär nämligen inte bara en möjlighet att hålla minnet av Adrian levande. Det tycks också besitta en oroväckande förmåga att forma minnesbilden av honom, ja i förlängningen förvandla sonen till en filmkaraktär. Att Adrian själv är medveten om detta paradoxala förhållande visar inte minst en sekvens där han talar om sig själv som en tredje rangens barnstjärna. Har fadern enbart registrerat sonens liv sådant som det var, eller har Adrian snarare iscensatt sig själv framför kameran? Liknande frågeställningar hemsöker Remake och får Ross McElwee att undra om hans ständiga filmande har bidragit till vad han uppfattar som sonens skeva verklighetsbild.
Som självbiografisk filmare med det egna arkivet som utgångspunkt verkar McElwee i Jonas Mekas efterföljd. Ändå är tilltalet väsensskilt från Mekas 8mm-filmer, där privatlivet framträder som en poetisk bildström av förhöjda ögonblick. Om Mekas ger uttryck för en närmast naiv förundran inför tillvarons färger och former har McElwee närmre till grubblerier och självtvivel. Den närgångna kamera som gjorde Sherman’s march så fascinerande skapar onekligen problem när gränserna mellan familjeliv och film upplöses. Hur avgör man när kameran bör stängas av när varje ögonblick har potentialen att bli en bärande scen i nästa film?
Ofta är Remake lika rolig som den är berörande. Under en retrospektiv över sina filmer i Prag återser McElwee bilder från sitt första bröllop och får en plötslig ingivelse att stoppa visningen. Bilderna ljuger ju! Paret var inte trogna intill döden utan är tvärtom just på väg att skilja sig. Genom liknande situationer vänder och vrider McElwee på den dokumentära filmens sanningsanspråk och relation till såväl minne som tid. Ingen film kan läka såren efter ett barns död. Men genom McElwees nyfikna kamera är vi nu fler som får chansen att se glimtar av det oerhörda som en gång var Adrians liv.
