Albert Serra har inte sett Tjuren Ferdinand, men han fattar idén när jag berättar om tjuren som vägrar stånga matadoren.
-Ja, ja, det är som soldaten som inte vill gå ut i strid.
Det är antingen en rolig slump eller en otrolig pr-kupp från distributören Edge Entertainments sida att släppa Serras tjurfäktningsdokumentär Stunder av stillhet (Tardes de soledad, 2024) i december, tiden på året då många svenskar tänker mer än vanligt på just matadorer och picadorer, tack vare Disneys tecknade kortfilm som visas varje år på julafton. Filmen som med vackra, täta och närgångna bilder följer den framgångsrike unge peruanska matadoren Andrès Roca Rey är den första av den katalanska regissörens filmer som får svensk distribution utanför en filmfestival. Filmen sticker ut i egenskap av att vara Serras första renodlade dokumentär, samtidigt är den på många sätt summerande för hans filmskapande som FLM skrev om i nummer 65, 2023 på temat Spanien. Samma teman som vi sett i hans tidigare verk återkommer; död och sensualitet, ritualer och rutiner, väntan och repetition. Vi hörs över videosamtal en gråmulen morgon i november när han loggar in från sitt arbetsrum i Bilbao där han tillfälligt bor för att klippa sin nästa film.
Du har ofta intresserat dig för ritualer. I The death of Louis IV skildras döden som en utdragen ritual och i Liberté gestaltas det rituella i sexualiteten genom ett gang bang i en 1700-talsskog. Är tjurfäktning den ultimata ritualen och är detta filmen du alltid har väntat på att göra?
-Kanske det, det är den mest hotfulla ritualen i alla fall, som rymmer en livshotande aspekt med verkliga konsekvenser. Men det kan både framstå som en fars och en helig ritual.
Hurdå fars?
-Precis som med alla ritualer, om man ser på dem objektivt så ser man människor som klär upp sig bara för att döda djur och leka runt med ett rött tygstycke. Objektivt sett, vad är poängen med det? Men om man tänker efter, kanske är det lite löjligt men kanske också lite insiktsfullt? Kanske är det fånigt, men kanske är det också visionärt? Det kan vara löjeväckande men det kan samtidigt säga något om oss själva. Du nämnde sexualiteten som ritual, som är ett grundläggande ämne, eftersom det handlar om världen och våra kroppar, på samma sätt som ritualen i att dö. Att leka runt och försöka lura en tjur bär kanske inte på den mest magiska aspekten av vår kultur. Men det är den galnaste och därför också den vackraste. Ju mer artificiell, desto mer symbolisk.
Serra följde Roca Rey under drygt ett år. Filmen är enkel i sin form, vi ser matadoren i arenan, i bussen mellan tävlingarna med och på sitt hotellrum när han byter om. Tanken var dock först att filma endast en tjurfäktning med flera kameror. Men resultatet blev en besvikelse.
-Vi behövde först lära oss vad vi ville filma, hur och varför. Öva och anpassa oss efter miljön, bygga upp en intuition för vad som är konstnärligt värdefullt. Första gången vi filmade hade vi med en kameraman som specialiserat sig på att filma corridas och gjort det i 30 år. Men när jag tittade igenom materialet insåg jag att det var helt värdelöst! Han kunde inte skapa bilder, han filmade bara vad som hände. Det är inte intressant att bara beskriva vad som händer framför kameran, utan man måste hitta och lokalisera var energin finns i motivet. Det handlar om att söka efter en konstnärlig sanning och inte bara följa verkligheten.
”Förvisso är tjurfäktning en symbolisk representation, livet kondenserad som ritual.”
Skulle du säga att det finns en skillnad mellan representation och konstnärlig sanning?
-Inom fiktion är representation redan en konstruktion och därmed ett konstnärligt uttryck. Men inom dokumentär är det inte det. Förvisso är tjurfäktning en symbolisk representation, livet kondenserad som ritual. Men om bilderna inte visar dig något som är dolt, som ligger i det som finns bortom ramen och som du vill synliggöra, då är det helt ointressant att fånga verkligheten.
Det är lätt att låta sig förföras av den katalanska regissören som talar lika fort och bestämt som hans filmer är långsamt berättade och mångbottnade. Tvärsäkra påståenden om konsten och livet spottas fram och avslutas nästan alltid med en liten butter suck, som för att understryka den oantastliga sanningshalten i det sagda.
-Ibland är plastisk skönhet det viktigaste elementet. Våld kan vara stötande just för att du kan hitta skönhet i fasan. Det här är en av de mest störande elementen i filmen, men ritualen finns redan där, det var inte jag som skapade den.
Begreppet plastiskhet är något som Serra återkommer till många gånger. Ett inte helt lättolkat uttryck men som till skillnad från elastisk kan beskriva ett föremåls förmåga att förändras och deformeras. Något som blir påtagligt i filmen där blod, sand och klädfibrer stöts och blöts mot varandra när kameran närgånget följer tjurfäktningen utan att kommentera händelserna. Samtidigt är det svårt att inte uppfatta klippningens subtila språk, som rör sig från scener som visar teamets uppmuntrande machojargong om hur mycket stake Roca Rey har till sekvenser där picadorerna hjälper honom att spetsa tjuren, som en tyst kritik av maskulinitetskulten. Det är lätt att leka modig om man är en grupp mobbare mot en ensam tjur. Men när jag tar upp detta med Serra fnyser han bestämt ifrån.
-Nej, nej, nej. Det är inte sant men okej, det spelar ingen roll för den konstnärliga upplevelsen av filmen. Anledningen till att filmen heter Tardes de soledad (eftermiddagar av ensamhet, i originalöversättning) är för att han är ensam. Han är den som tar alla risker, särskilt när han är i mitten av arenan. Om något händer då kan det ta uppemot fem till åtta sekunder innan hjälp hinner nå fram.
Det blir trots allt tydligt att Serra beundrar Roca Reys insats. Men han berättar också att Roca Rey var kritisk till filmen när han såg resultatet och oroade sig för att den skulle ha negativ inverkan. Kanske beror det mer på de mindre smickrande delarna som Serra också valt att ta med, som de elaka gliringarna från teamet som häcklar tjuren, alltihop fångat genom de små myggmikrofonernas perfekta upptagningsförmåga.
-Det är inte mitt problem vad de säger, det är deras problem. Förolämpningarna var roliga, som när de säger att de ska dricka en öl som är kallare än en död tjur. I dokumentärfilm kan du stå vid sidan om och bestämma att med små saker som antingen kan vara subtila eller mer förrädiska.
Fanns det några tidigare skildringar av tjurfäktning som du inspirerades av i arbetet? Jag kom att tänka på Georges Batailles Ögats historia från 1928 i vilken en tjurfäktning slutar med att den unga Simone ber om att få tjurens pungkulor.
-Inom film fanns det inget, för ingen har tidigare kunnat göra det jag gjort. Det är först nu, när kameran kan rulla hur länge som helst och mikrofonernas batterier inte tar slut, som det har gått att filma en hel corrida på detta sätt och höra vad som sägs. Men inom litteratur däremot …
Serra ber om ursäkt när han måste avbryta sig för att hosta. Surmulet blickar han ut genom fönstret och klagar på regnet i Bilbao. Men ögonen lyser upp igen när han återvänder till att prata om litteratur.
-Litteraturen har varit oerhört viktig för mig. Jag gick på tjurfäktning när jag var liten, sen besökte jag det inte igen på 30 år för jag var inte intresserad. Men däremot följde jag två typer av litteratur om tjurfäktning. Den ena var den galna franska litteraturen som alltid ska dra det väldigt långt, som associerar sexualitet till tjurens kraft, det historiska och det primitiva. Folket i Spanien läser inte sånt, de förstår inte alls kopplingen mellan tjurfäktning och sexualitet, säger Serra och skrattar.
-Det är ett väldigt intellektuellt, väldigt franskt synsätt. Michel Leiris, Georges Bataille, Artaud. Samtidigt följde jag de spanska nyhetstidningarnas krönikor om corridas där alla som skriver har ett väldigt retoriskt, stilistiskt sätt att formulera sig på, det är en del av traditionen. De har hur många ord som helst för färgerna på matadorens kläder, de uppfinner till och med nya ord. Det liknar södra Spanien, ett andalusiskt sätt att leva och skriva på med en viss retorik. Jag var inte särskilt intresserad av vem som hade presterat vad någon särskild söndag, men jag följde krönikorna för att stilen fascinerade mig. Det gav mig den perfekta balansen när jag skulle göra filmen, jag hade inte följt det på nära håll men jag hade läst om det och hade en viss medvetenhet.
Serra berättar att filmen både har älskats av tjurfäktningsfanatikerna men att han också fått klagomål på att filmen inte visar upp matadorens skicklighet tillräckligt mycket.
– “Åh vi ser inte vad tjurfäktaren gör tillräckligt bra”, men jag säger fuck tjurfäktarens insats, du ser filmskaparens insats! Alla mina filmer bygger på observerande kamera, mina spelfilmer är gjorda som dokumentärfilmer, vi filmar på stort avstånd och kommunicerar ytterst lite med skådespelarna. Jag tittar heller aldrig på bilderna under inspelningen, bara efteråt för att verkligen förstå och analysera vilken film jag har framför mig.
”På så sätt bygger du också upp en respekt, för du gör inte en film om du inte respekterar ditt ämne.”
Folk som är kritiska mot tjurfäktning har också varit kritiska mot filmens framställning eftersom de upplever den som hyllande. Hur uppfattar du deras reaktioner?
-För det första är det inte mitt problem. Återigen, jag uppfann inte tjurfäktning. För det andra är det min plikt som filmskapare att försöka se om det finns något intressant att se, genom att gå in i de olika elementens komplexitet. På så sätt bygger du också upp en respekt, för du gör inte en film om du inte respekterar ditt ämne. Jag hatar dokumentärfilmare som gör film för att kritisera något, för då betyder det att du redan har analyserat det. Du vet redan sanningen.
Men ska inte konst kunna kritisera verkligheten?
-Men varför isåfall använda en kamera? Du kan skriva en bok! Om du använder en kamera så är det för att du tror att den kan visa dig något som du inte redan vet. Att göra en film för att kritisera försätter dig inte i den positionen. Min idé var att hålla oskyldigheten vid liv, låt oss försöka se vad som händer här. Det är bland annat vad som definierar min filmkonst, att kameran ska kunna se vad mänskliga ögon inte kan uppfatta. Kameran gör dig uppmärksam, till skillnad från mänskliga ögon blir den inte trött, den har inga idéer, den hör inga ljud. Om vi har 20 minuter som filmar tjurens ansikte så kan 20 sekunder av dem visa sig vara magiska.
Jag vill fråga Serra om han menar att kameran därmed är objektiv men innan jag har hunnit formulera meningen har han redan rusat vidare i ett vindlande resonemang om AI. Samtidigt ser jag tiden rinner ut, snart är klockan 11 då han sagt att arbetsdagen börjar.
-Det enda sättet att motverka artificiell intelligens är att behålla sin oskuldsfullhet. AI handlar om att kopiera data, eller hur? Den kan kopiera och den kan göra det perfekt men vad den inte kan göra är att vara oskuldsfull, eftersom AI per definition bygger på att lära sig redan etablerad data. Maskinerna kommer snart att överträffa oss men vi är fortfarande de enda som kan lära oss av vår egen oskuldsfullhet och vara oförutsägbara. Anledningen till att jag tror att filmen varit framgångsrik är för att den ger människor en ny ingång till ett ämne de redan känner till. Den plastiska ingången, de rena aspekterna och skönheten i de fasansfulla ögonblicken.
Dina filmer har ofta beskrivits som mystiska och svårgenomträngliga, de låter sig inte analyseras så lätt. Men vilken roll har logiken i ditt filmskapande?
-Logiken betyder väldigt mycket för mig. Allting måste hänga samman. Sättet på vilket jag filmar med tre kameror och hur jag arbetar med skådespelare hänger samman med hur jag sedan analyserar bilderna. Alltihop bildar ett system som syftar till att få fram en atmosfär eller en känsla som du inte har känt förut. Mitt främsta mål är att skapa originalitet och jag är beredd att offra allt för att uppnå det.
Serra är, trots sin kritik av AI, knappast teknikpessimistisk. Tvärtom hyllar han teknologins moderna klipp- och klistramöjligheterna som gjorde det möjligt att i post-produktionen på Liberté kombinera olika tagningar.
-Om något kändes lite platt så kollade vi om vi kunde kombinera den vänstra sidan av bilden med den högra sidan från en annan bild, och på så vis göra den mer intressant.
Jag såg nyligen Mike Figgis dokumentärfilm Megadoc som handlar om inspelningen av Megalopolis. I den säger Francis Ford Coppola att allt som någonsin har haft ett konstnärligt värde har kommit av när människan lekt, men inget bra har kommit från hårt arbete. Skulle du hålla med?
-Jag skulle säga att filmkonsten är det första exemplet på hur just denna dikotomi mellan lek och arbete fungerar. Jag representerar nog denna schizofreni bättre än någon annan. Jag kommer från 1960-talets mentalitet, avante-garde och rocknroll. Att filma är för mig som att genomföra ett performance, jag vill ha kul. Det är nödvändigt för att kunna skapa den här märkvärdiga atmosfären som du inte hittar i vanliga filmer. Men när vi sen går till klipprummet så kan vi arbeta sju dagar i veckan i upp till sju månader, jag och två klippare i ett litet rum som det här. Vi börjar vid 11 eller 12, sedan arbetar vi till klockan tio på kvällen, går ut och äter middag och börjar om igen nästa dag. Först lekfullhet, sedan hårt arbete. Jag tror att kvaliteten, eller originaliteten i mina filmer, kommer av den kombinationen. Jag är inget fan av sport men jag har förstått att tennisspelare idag, eller fotbollspelare för den delen, måste vara både talangfulla och väldigt starka. Förr i tiden räckte det med talang. Allt är mer konkurrens idag och du måste vara mer fullständig för att klara dig.
Så man behöver en tennisspelares styrka i klipprummet?
-Ja, men också ha en lite mer vågad lekfull sida, annars får du aldrig något bra material att arbeta med, säger Serra och låter ett litet leende ackompanjera ytterligare ett av hans bestämda uttalanden.
I samma stund knackar kollegorna på dörren. Det är dags att börja arbeta.
Stunder av stillhet distribueras av Edge Entertainment och har biopremiär 12 december.
