ÅRETS ORIGINALLÅT
Kisses in the clouds av Vedan, Haniya Nafisa och Topshe i Payal Kapadias All we imagine as light
Den synthdiscotonade låten som förenar Haniya Nafisas ljusa sång med Vedans rap på malyalam är lika drömskt elegant som Kapadias egen film. 2025 var året som visade att det aldrig är fel med en bra originallåt skriven för film. All we imagine as light finns att se på SF Anytime.
ÅRETS TRAILER
Trailern för Danny Boyles 28 år senare som klipps till rytmen av en gammal inläsning av Rudyard Kiplings rytmiska dikt Boots gjorde sitt bästa för att ge nytt liv till den sedvanliga tvåminuterssekvensen som ska locka tittarna till biografen. Sen dök A24 upp och visade var skåpet ska stå genom att släppa ett 18 minuter långt klipp föreställande en zoomkonferens där Timothée Chalamet samtalar med marknadsteamet för filmen Marty Supreme. Spelar han eller spelar han inte när han visar upp sin värsta sida som uppblåst filmstjärneego och lägger fram det mycket seriösa förslaget att måla Frihetsgudinnan orange som del av ett marknadsföringskoncept? Ingen vet, men man kan ju gissa. Tog klippet internet med storm? Helt klart. Den nya tidens trailer är här.
ÅRETS AFFISCHER
Eddington av Ari Aster.
Det är inte första gången som konstnären och fotografen David Wojnarowicz foto av bisonoxar som faller ner för ett stup används, U2 tog bilden till albumomslaget för sin singel One från vilken alla intäkter gick till forskning om AIDS, vilket Wojnarowicz själv gick bort i. Bilden har denna gång bearbetats för att passa formatet men är fortfarande en av de bättre affischerna från detta år när det framstår som att filmvärlden famlar efter vad för marknadsbilder som funkar på sociala medier. Varför inte återanvända ett redan känt konstverk? Vi följer gärna med på var detta kan leda. Kanske får en målning av Brueghel pryda nästa kollektivfilm av Paul Thomas Andersson.
Caught by the tides av Jia Zhangke
Huang Hais tecknade affisch för Zhangkes omtalade film som vi ännu hoppas ska komma till Sverige använde inget färdigt konstverk men visade däremot hur filmaffischer fortfarande kan bli till konst.
ÅRETS MUSIKAL
Visst är det många premiärer som gått i musikalens tecken på sistone och särskilt under detta år? Wicked, Emilia Pérez och The end för att nämna några. Men den som tog redaktionen storm var Lola Arias hybrid-dokumentär-musikal Reas, där före detta fångar spelar sig själva och sjunger ut om tiden i ett kvinnofängelse i Buenos Aires. Filmen följer deras minnen av vardagen bakom murarna. Det anordnas bröllop och konserter och långsamt förvandlas ett system präglat av kontroll till ett kollektivt, kroppsligt uttryck av motstånd och livskraft. Reas visades tidigare i år på Teater Konträr, med regissören själv på plats. På frågan varför hon valde att göra berättelsen till en musikal svarade Arias att vardagen i fängelset redan är som en koreografi: samma rörelsemönster, vid samma klockslag, varje dag. Att lägga till musik gav berättelsen energi. Genialiskt, om ni frågar redaktionen.
ÅRETS SKÅDESPELARE
Lucas Hedges nominerades 2016 till en Oscar för bästa manliga biroll i Moonrise kingdom och fick sedan flera hyllningar för sin huvudrollsprestation i Boy erased från 2018. I år utmärkte han sig som grannen Gavin med den mjuka blicken i Eva Victors regidebut Sorry, baby. Men mest stack han ändå ut i musikvideon till Cameron Winters låt Love takes miles där Hedges spelar en vägvakt som får flipp och börjar rusa genom ett höstlandskap. Ingen har dansat så väl med en stoppskylt förr. Se hela videon här.
ÅRETS SCENER
Dansscenen i Sinners av Ryan Coogler
Okej, det kanske inte är årets allra bästa scen, men helt klart den mest minnesvärda. För vad är det egentligen som händer när Ryan Cooglers vampyrwestern Sinners plötsligt övergår i någon slags multikulturell danssalut? De twerkande tjejerna, Sun Ra-kopian och den geishaliknande dansaren lämnade redaktionen minst sagt förbryllad. Är scenen tänkt som en hyllning till musikens transcendenta kraft? Ett gestaltande av dess förmåga att röra sig över tid och rum, mellan liv och död, likt en vampyr? Hmm. Minnesvärt är det i alla fall.
Flashdance-dialogen i Drömmar av Dag Johan Haugerud
Drömmar, den sista filmen i Haugeruds Sex, Kärlek, Drömmar-trilogi som hade premiär i Sverige i höstas och fortfarande går på bio innehåller en av de bästa replikväxlingar som den dialogglada norrmannen har skrivit. Mormor Karin (Anne Marit Jacobsen) är ute och går i skogen med sin vuxna dotter Kristin (Ane Dahl Torp). Ståendes i bulliga täckjackor bland skymningsgranarna börjar de bråka när Kristin anklagar sin mamma för att hon inte fick glädjas åt att se Flashdance när hon var liten för att andra vågen-feministiska Karin inte tyckte att en film om en ung tjej som vill dansa sexigt var tillräckligt jämlikhetsivrande.
”Det var kanske bra att jag stal lite av glädjen, för det är ganska rubbat att gilla nåt som är så åt helsike fel. Det blir nästan som de där massmötena som nazisterna höll i Nürnberg förr i tiden. Det var säkert strålande underhållning men man måste väl få kritisera sånt?”
Anne Marit Jacobsen får vårt pris för komisk leverans.
ÅRETS KORTFILM
Light at the end of the tunnel av Max Butrón.
Pappa tjatar om att det är dags att skaffa sig ett jobb. Filmens unga protagonist drömmer om att flytta hemifrån, men kojan han längtar efter ute på landet är alldeles för dyr, vilket tvingar honom att snabbt hitta ett sätt att tjäna pengar. Innan han ens hinner komma på en egen plan har pappan ordnat så att han ska följa sin farbrors fotspår och bli biljettkontrollant. Men är det verkligen hans kall? Och vem kunde ana att både Tyler Durden och Mia Wallace brukar planka i Tjeckien?
Denna tjeckiska animerade komedi sätter med humor och skärpa fingret på arbetets alienation och meningslöshet, och belönades med priset för bästa internationella film på Novemberfestivalen tidigare i år.
ÅRETS FILMER OM ATT GÖRA FILM
Megadoc av Mike Figgis
Filmmediet är besatt av sig självt och med tanke på hur många filmer som görs om att göra film korar vi nu detta till en genre i sig. I år väckte Mike Figgis behind-the-scenes-dokumentär om inspelningen av Francis Ford Coppolas Megalopolis redaktionens förundran. Som att se ett långt utdraget performanceverk i dokumentärform. Aubrey Plaza agerar ut hela sin kufigt förföriska arsenal mot Figgis tills man inte vet om hon spelar en roll eller är sig själv, Shia LaBeouf har ett psykiskt sammanbrott genom hela filmen och Francis själv verkar mest ledsen över att det är så svårt att ha kul när man har flera hundra miljoner och hundratals anställda på plats. ”Film är den enda konstformen som förstör för sig själv”, konstaterar han. Filmen hade premiär på Stockholm filmfestival, låt oss hoppas att den kommer till svenska biografer inom kort.
Aubrey Plaza i Megadoc (2025)
Pictures of ghosts av Kleber Mendonça Filho
I februari kommer Filhos efterlängtade The secret agent till svenska biografer och under hösten visade latinamerikanska filmfestivalen Panoramica i Stockholm hans essäistiska dokumentär Pictures of ghosts från 2023. Filmen skildrar hemstaden Recifes förändring mot bakgrund av biograferna som öppnats och stängts och hans eget filmskapande som började med en handkamera och brodern som statist. Snart vecklar den ut sig till en historia om staden förändring, sanningens och fiktionens anspråk och de spöken som hemsöker alla bilder. Filho talar lika lugnt som hans klippning och struktur är hänsynslös, allt är möjligt visar han, när till och med en taxichaufför kan bli osynlig mot filmens slut.
ÅRETS KLIPPNINGAR
Rik Chaubet för Soundtrack to a coup d’État av Johan Grimonprez
Tidigare i år såg redaktionen Johan Grimonprez otroliga arkivdokumentär Soundtrack to a coup d’état, en film som med jazzmusiken som prisma skildrar kalla kriget, Afrikas avkolonisering samt USA:s och Belgiens inblandning i militärkuppen mot och mordet på Kongos förste premiärminister Patrice Lumumba. Redaktionen ställer sig något frågandes till det karaktärsmord som Grimonprez tecknar av Dag Hammarskjöld, då regissören tycks antyda att Hammarskjöld varit inblandad i mordet. Samtidigt imponerades vi av klipparen Rik Chaubets fingertoppskänsla i att varva nostalgidrypande arkivbilder som Fidel Castro på ett hotell i Harlem och Nikita Chrusjtjov bordsbankande nävar under ett FN-möte med reklamfilmer från biltillverkaren Tesla och iphone-filmat material av människor på flykt i dagens Kongo. En hänsynslöst klippt och intellektuellt associativ filmhistoria som blir en hjärtskärande påminnelse om våldets långa och fortfarande pågående historia i landet.
Yibran Asuad för La cocina av Alonso Ruizpalacios
Klipparen Yibran Asuad tar sig an filmens extrema kast mellan långa utdragna scener i ett restaurangköks undre värld och de snabbkäftade teatrala dialogscenerna med en känsla för rytm som överträffar allt annat vi sett under året. Det är som att befinna sig i ett akvarium, kippandes efter luft i den täta stämningen som är lika vattnigt drömsk som hårt realistisk i sin råa skildring av migranternas arbetsvillkor på The Grill. Finns att se på SF Anytime!
ÅRETS DOKUMENTÄR
Trains av Maciej J. Drygas
FLM skrev tidigare i år om Maciej J. Drygas film Trains när den visades på Göteborgs filmfestival i januari. Elva månader senare står den sig fortfarande som årets bästa dokumentär. Filmen använder sig enbart av arkivmaterial från tåg under åren runt första och andra världskriget. Människor ler, sover, äter, skiljs åt, återförenas. Bomber rullas på godsvagnarna, barn tittar ut genom fönstren. En pappa i bred mustach lutar sig mot sin hemvändande soldatson på tågperrongen och gråter mot hans axel. Inga ord, bara bilderna får tala, vackert ljudlagda med dova dunkanden mot rälsarna som en stum historieskrivning om maskinerna och människornas rörelser. Ryktet säger att den kommer på streaming snart.
ÅRETS DEBUTANTER
The girls we want av Prïncia Car.
Filmen följer ett gäng av ungdomar som driver runt under en sommar i Marseille, pratar, flirtar, bråkar medan de försöker lista ut vilka de är och vilka de absolut inte vill bli. Ungdomen är som ungdomen är: känslorna svänger snabbt och varje blick kan vara en förolämpning eller en förälskelse. I Prïncia Cars debut glider vänskap, svartsjuka och begär långsamt över i ett maktspel och slutar i andan av Thelma och Louise. Vi hoppas fortfarande på Sverigepremiär för filmen som tävlade i Director’s fortnight i Cannes.
Sorry, baby av Eva Victor
Universitetsgeniet Agnes försöker gå vidare efter ett sexuellt övergrepp medan vardagen runt henne obekymrat fortsätter som om inget har hänt. Att förena ett så tungt ämne som våldtäkt med humor kan låta knepigt, men som FLM:s Rasmus Holm skrev efter visningen lyckas Victor med just denna känsliga balansakt. I hennes värld finns inga perfekta offer och inga entydigt ondskefulla förövare. Sällan har vi sett en sådan skildring av trauma eller om hur snårigt det är att söka närhet från någon man inte är kär i. Vilken jäkla debut! Redaktionen väntar med spänning på vad Victor gör härnäst.
Girl in the snow av av Louise Hémon
Ytterligare en favorit från Director’s fortnight i Cannes, Hémons alpina drama om en ung kvinna som 1899 kommer till en avlägsen bergsby för att undervisa barnen spårar snart ur i en sexuell saga mot bakgrund av laviner och tonsatt av bergets egna instrumentella ekon. En kuslig, komisk, lika snövit som smutsig folkhorror-saga och en av de bästa filmerna från i år. Vem köper in den?
ÅRETS FOTO
Artur Tort för Stunder av stillhet
Tort har sedan flera år tillbaka samarbetat med regissören Albert Serra men i deras första gemensamma dokumentärprojekt fick han verkligen visa vad han går för. De täta närbilderna, de fanatiska ögonen på torreron Roca Rey, de rosa strumporna och de lugna scenerna från hotellet. Kompositionen och energin är felfri i varje bild.
ÅRETS REPLIK
Nouvelle vague av Richard Linklater
Det finns inget bättre än en riktigt bra filmreplik som man bara vill fortsätta upprepa om och om igen. J-L Godard satte den redan 1960 med slutmeningen i hans debutfilm Till sista andetaget: ”Que’est-ce que c’est, ’un dégueulasse’?”
Det är Jean Sebergs amerikanska Patricia som yttrar den berömda sägningen, när hon på sin brutna franska frågar sig, ”Vad betyder det, ’en lus’?” medan Jean-Paul Belmondos skurk Michel Poiccard ligger död för hennes fötter efter att hon angett honom för polisen. I Richard Linklater bioaktuella film Nouvelle vague, skildras inspelningen av Till sista andetaget och vi måste konstatera att metascenen när Guillaume Marbeck i rollen som Godard tittar på sin egen slutscen i vilken Zoey Deutch spelar Seberg som återigen yttrar samma ord bara gör de bevingade orden ännu bättre.
Original Jean Seberg i Till sista andetaget (1960).
