Intervjun är en förhandspublicering ur FLM:s kommande dubbelnummer om filmerna som summerar scenerna och filmerna vi minns från 2000-talets första 25 år. Bli prenumerant innan 17 november och få numret direkt hem i brevlådan genom att beställa på här!
Tarik Saleh är en stor motståndare till aktualitet. Ändå är han en av de filmskapare som kanske varit bäst på att ringa in vår samtid. De tre fristående filmerna The Nile Hilton incident (2017), Boy from heaven (2022) och Eagles of the republic (2025) utspelar sig alla i Kairo, har Fares Fares i huvudrollen och skildrar dagens Egypten från arabiska våren 2011 till Abd al-Fattah al-Sisis maktövertagande och tio år långa diktatur. Filmerna bildar en tredelad karta vars topografi ramar in korruption, förtryck och människor som blivit omsprungna av tiden. Ämnen med lokal förankring som samtidigt fångar ett allmänt tillstånd av tilltagande auktoritära strömningar.
– Det är fiktion som utspelar sig i verkligheten, förklarar Tarik när vi möts på hans arbetsrum några veckor innan den svenska premiären för Eagles of the republic.
Filmen som tävlade i Cannes tidigare i år handlar om hur den fåfänga filmstjärnan George Fahmy (Fares Fares) motvilligt går med på att spela Al-Sisi i en propagandabiografisk film som ska göras om presidenten, samtidigt som en militärpolitisk komplott hägrar i bakgrunden. Filmerna som spelats in i Marocko och Turkiet har gjort det omöjligt för Saleh att återvända till Egypten, samtidigt som deras internationella framgångar fört honom ut i världen och bland annat lett till regijobb på filmer och serier i USA. Saleh inledde sin karriär som animatör och började senare göra politiska dokumentärfilmer tillsammans med Erik Gandini men det var med den animerade konspirationsfilmen Metropia (2009), vars historia kretsar kring ett övervakningsmjällschampo, som filmkarriären började ta fart.
Jag läste några franska och amerikanska recensioner av dina filmer. Du är hyllad i båda länder men medan amerikanerna ibland kan skjuta in en kritik mot hur någon aspekt i filmens thrillerkonstruktion inte håller ihop så lägger fransmännen snarare till som ett positivt plus att dina filmer utöver att ha ett bra innehåll dessutom är genrefilm. Hur ser du på bruket av genre?
– Om vi tar genre i sig tycker jag det handlar om en disciplin. Om jag skulle göra en topp-tio-lista över mina favoritfilmer så är nog alla genrefilmer. En del av dem är certified masterpieces, som Coppolas The conversation eller Kurosawas High and low. Folk har höjt dem över idén om att de skulle vara genrefilmer, just för att de blivit klassiker.
Motståndet mot genre är väl att man ser det som en matris och en film kan väl inte vara ett mästerverk om den följer en färdig mall?
– Det är ett stort jävla missförstånd för film handlar om förväntan. En av sakerna som jag märker i Frankrike, och det kan man se i filmer av Melville eller Malle, är att de gör genre men de förhåller sig friare. Fransmännen är inte lika “duktiga”, och det menar jag som en förolämpning. Amerikaner levererar däremot vad de har lovat. Men jag vill leverera mer än vad jag har lovat! Om jag får sticka ut hakan lite så tror jag att anledningen till att många inte jobbar med genre i Sverige eller i Skandinavien är att man inte är tillräckligt bra.
Saleh tillägger med ett snett leende att han tycker filmkritik är väldigt viktigt men att han ofta märker av att läsa recensioner att få filmkritiker egentligen vet hur man gör film.
– Det var väl Truffaut som sade att alla har två yrken och ett av dem är att vara filmkritiker. Alla kan ha en åsikt. Filmkritikens behållning när det är bra, det är att läsa återgivelsen av vad som har setts. Om personen är duktig på att beskriva och duktig på att skriva, då kan jag känna åh fan, aha! Men med det sagt, man kan bli så jävla arg när någon har skrivit ner ens film. Med Boy from heaven kunde jag bli rasande om den fått en trea. Man blir som en treåring som vill ropa “Jämfört med VAD!”, säger Tarik och skrattar lite åt sig själv.
I Boy from heaven använde fotografen Pierre Aïm bara en sorts optik. Hade ni några sådana fotografiska koncept med Eagles?
– Under det arbetet hade jag problem med filmen som medium. Jag tyckte kameran var manipulativ. Hela idén med att bara ha en optik var att jag inte ville manipulera brännvidden, den skulle vara som ett öga. Men det blev istället ännu mer hypnotiskt för fotot fick nästan en gudomlig touch. Det ledde bara till samma sak som Brecht insåg med Verfremdungseffekten. Du tänker att du ska bryta fjärde väggen för att göra publiken medveten om att det den ser på är en konstruktion, men det fungerar tvärtom för de som tittar blir bara ännu mer investerade. Den här gången ville jag istället använda kameran som ett vapen. Pierre hatar zoom men jag sade att vi kommer använda mycket zoom nu, förändra brännvidden på ett sätt som det mänskliga ögat inte kan. Sedan är Eagles filmad på 65 mm, tack vare min ena producent Johan Lindström, som är fantastisk.
Tarik börjar studsa lätt i fåtöljen av entusiasm. Ögonen lyser när han berättar om hur kameratillverkaren Arri kollar på regissör och fotograf och sedan väljer vilka som får använda tekniken. Med händerna formade som en kameralins beskriver han vad en “hundra-optik” får för effekt på 65 mm.
– Första gången jag verkligen lade märke till det var i Interstellar. Folk missförstår, de tror att det är de stora vida bilderna men det är i porträtten som det avgör. Det händer nåt med ansiktet, det är som att titta på Richard Avedons bilder.
Från den så gott som kala väggen blickar också ett par välbekanta ansikten ner på oss. Arbetsplatsen är renstädad så när som på ett par skådespelarfotografier som ännu sitter upptejpade ovanför skrivbordet. Algeriska Lyna Khoudri, fransk-marockanska Zineb Traki och egyptiska Amr Waked och över dem tronar Fares Fares. Waked spelar Dr Mansour, en av de mest fascinerande antagonisterna i Eagles of the republic, en maktens underhuggare som övervakar filminspelningen och ser till att den berömda och stiliga stjärnan George axlar sin roll som den kortväxte och auktoritära ledaren, något han inledningsvis inte är särskilt benägen att göra. Men efter att ha förstått att inte bara han utan även hans familj är hotad så väljer George att ta fram yrkeshedern och göra jobbet ordentligt, som när han sent på natten studerar nyhetsklipp med al-Sisi för att kunna imitera hans kroppsspråk.
– Han letar efter en väg in. Jag brukar försöka upptäcka hos mig själv när jag dömer karaktären för då uppstår distans. Om en skådespelare säger att “han är lite fåfäng”, då försöker jag säga, döm inte karaktären. Vid ett tillfälle måste jag skriva mig in i Dr Mansour och även förstå vem han är. För det första kan du se att han inte är korrupt, han kör en skitbil. Han har inte ambitioner, han är inte girig, han försöker skydda republiken, han försöker få den här filmen att fungera, han är den vuxne i rummet som Ulf Kristersson skulle säga. Min favoritreplik i hela filmen är när George säger “Jag älskar presidenten och jag älskar vårt land”, men Mansour svarar att “Du ljuger, vi vet att du hatar oss.” Han vet det och det är vad som gör honom så bra på sitt jobb, medan alla andra pratar i plattityder. Han vet att folk är jävligt missnöjda.
En av mina favoritscener är när George säger till Zineb Trikis karaktär Suzanne att de ska lämna allt och åka iväg tillsammans. Men hon frågar vem hon skulle vara om hon stack med en man som är villig att lämna sitt eget barn bakom sig. Han vill vara den romantiska mannen som sveper iväg med kvinnan men hon kontrar med en annan mansroll som handlar om att ta ansvar och som han inte lever upp till.
– George är en känslig man, trots att han är en patologisk lögnare så är han ändå ärlig. Fares och jag är väldigt nära varandra, vi har känt varandra länge och pratar mycket om den här världen som vi båda har en inblick i, om man nu ska slarva och generaliserat kalla det den arabiska kulturen, där det fortfarande är tydligt hur du ska vara som man och som kvinna. Det är klart att det är spelbart, men ändå.
Jag var på Kuba förra året där många unga män pratade om hur de vill ta avstånd från machismo-kulturen. Det är kanske lättare att göra uppror när det finns ett tydligt begrepp att konfrontera, vilket det kanske inte gör här på samma sätt?
– Det ligger något i det. Efter den arabiska våren var det många som sade att allt är förlorat, inget hände. Men det jag ser bland ungdomarna idag är att det pågår massa parallella uppror. Jag såg en videomanifestation i vilken unga egyptiska män postade klipp där de sade sin mammas namn. I den arabiska kulturen så refererar man annars bara till “mamma”. Bara ett sånt uppror från ingenstans, det var helt drabbande. Jag tycker det är spännande med Georges son i filmen, hur han ser på det. Det handlar om män och en generationskonflikt.
Från väggen blickar Fares Fares porträtt ut över rummet, med sin lika skarpa som varma blick. Tarik förklarar att den röda tråden i de karaktärer som han spelat i Kairo-trilogin är att de är män som inte accepterar förändring.
– De har förstelnats i en tid. Noredin i The Nile Hilton incident ser inte att Facebook kommer, nu kommer revolutionen. I Boy from heaven spelar Fares en säkerhetsofficer vars unga chef har gått om honom, som kör nån slags new management-stil. “Vad fan hände med gammal heder?” I Eagles är han en skådespelare som ser metoo och undrar vad som pågår, jag är en filmstjärna, jag kör den här gamla bilen och jag förväntas ha en flickvän som är minst hälften så gammal som jag.
Jag såg Viscontis Leoparden från 1963 på Cinemateket igår och tänkte mycket på din film. Det är som den unge Tancredi säger, allt måste förändras för att inget ska förändras. Sakernas tillstånd kanske går att bevara men då måste ytskiktet göras om och den äldre Salina förstår det och låter det ske. George Fahmy gör kanske mer uppror men det slår också tillbaka mot honom själv.
– Det är inte helt slumpartat för Leoparden är en film jag ofta återkommer till, säger Tarik och ler. Även Fascisten av Bertolucci. Det är sådana karaktärer som är fångade i att representera det gamla sättet att vara men sen har svårt att i den här nya tiden så kommer det här och det här att ske.
Du började skriva på manuset till The Nile Hilton incident redan innan revolutionen och den arabiska våren hade hunnit ske. När du i framtiden tittar tillbaka på dina filmer, ser du dem som tidsdokument eller profetiska?
– Mitt mål är att de ska vara helt tidlösa. Jag hatar aktualitet, jag är en stor motståndare till det. Sedan har jag vunnit på det, rent objektivt, Nile Hilton hade premiär i Sundance samma dag som Trump installerades. Det finns ett ögonblick hos publiken, känslan att det var that moment. Men med Boy from heaven försökte jag hela tiden tänka att jag måste kunna se den här filmen om tio, femton eller tjugo år och känna att den har något att berätta. Jag var ganska säker på att den lyfte en större fråga om kampen att styra sitt öde, som människan har brottats med och kommer att fortsätta brottas med. Det som känns skönt med att avsluta trilogin är att jag är klar med al-Sisi. Jag är inte intresserad av honom egentligen. Men jag kan inte se en samtida film som utspelar sig i Ryssland och inte har Putin som president. Så jag var tvungen att förhålla mig till al-Sisi. De unga människorna i Egypten har fått sin framtid stulen av män i uniform som vill köra Mercedes och samtidigt tillåter ett folkmord.
En sak som Tarik däremot vill fortsätta med är att arbeta med Fares Fares, som han beskriver som en karaktärsskådespelare som klarar av att axla huvudroller.
– Det är en ovanlig kombination. Det finns fantastiska skådespelare som är karaktärsskådespelare men som inte riktigt funkar som huvudpersoner. Sedan finns det otroliga filmstjärnor som kan bära en film. Jag kommer ta ett helt vulgärt exempel, men Tom Cruise, han är en sådan som kan båda. Nu gör han de här stora franchisefilmerna men om han ville så skulle han kunna spela nästan vad som helst.
Under en presskonferens Cannes, lät det som att Fares också hade varit den som föreslog att det skulle kunna bli en trilogi?
– Absolut, men jag skriver alltid tre manus parallellt. En fälla om du är en writing director är att om du lagt ett helt år på ett manus så måste du intala dig själv att det är bra. Så jag skriver alltid tre manus. På treatmentstadiet åker att av de tre ut, sen skriver jag upp två av dem till fulla manus, sedan väljer jag mellan de två. För jag vill alltid kunna vara den som själv väljer, och inte att det är omständigheterna eller någon annan. Som regissör ställs du hela tiden inför folk som säger, vill du ha rött eller grönt? Jag kanske har tänkt gult.
Tarik förklarar att för varje val som någon annan ställer upp så förs man i en riktning som inte var tänkt från början. För att illustrera detta tar han tag i min telefon som ligger på bordet. Från att först ha pekat den i en rak riktning framåt börjar han förflytta den lätt åt vänster. För varje nytt beslut kommer den närmre och närmre bordskanten.
– Ska det vara en wet down eller torr mark? Eh, wet down. Och så – boink!
Tarik låter telefonen göra ett litet skutt innan han lägger tillbaka den på bordet och ler, vis av erfarenhet.
– Medan alla andra har gått vidare och jobbar på nästa film så sitter jag kvar i klipprummet, med de här jävla valen som inte var mina. Därför är det viktigt att redan på manusstadiet säga vilken film jag själv väljer. Med Eagles ville jag avsluta trilogin och jag visste att det skulle handla om den egyptiska armén, den översta våningen på maktens pyramid. Jag är inte färdig med Egypten och jag är inte färdig med Fares Fares men nu är jag färdig med Kairo-trilogin.
