På Instagramkontot ”Barbie Savior” fylls bildflödet av en barbiedocka som poserar med fattiga barn på landsbygden i olika delar av Afrika. Kontot driver med västerlänningarnas volontärresor och tendensen att publicera selfies i främmande miljöer för att visa på medvetenhet om världsläget. Barbies bruna hårsvall och piffiga outfits för tankarna till Angelina Jolie och hur hon varvar rollen som action- och modedocka med humanitärt arbete. Att hon agerar med gott uppsåt utgår jag ifrån, men samtidigt finns det något tragikomiskt i Hollywoodkändisens försök att rädda världen. Men kanske är det precis vad världen behöver, nu mer än någonsin?
Angelina Jolie växte upp under åttiotalet med ex-skådespelaren Ronald Reagan som president och välgörenhetsgalor som Live Aid (1985) där 1,5 miljarder människor satt klistrade framför tv:n för att se världsartister som Queen uppträda till förmån för svältande barn i Etiopien. Under detta årtionde sattes standarden för hur populärkultur kan användas för globalt biståndsarbete. Samtal om Afrika varvades med diskussioner om plastikkirurgi, och Barbie lanserade 1980 sin första mörkhyade docka, på initiativ av Kitty Black Perkins, Mattels första svarta chefsdesigner.
Samma år som Rambokniven används som leksak debuterade en ung Jolie i Lookin’ to get out (1982) mot sin pappa Jon Voight. Det skulle sedan dröja tjugo år innan de sågs tillsammans igen i tv-spelsfilmen Lara Croft: Tomb raider (2001) där de spelar far och dotter. Även om båda därefter gjort en liknande resa från att spränga ondingar med handgranater till att flasha med politiska slagord har relationen mellan dem under långa perioder varit ansträngd. Trots att Jolie aldrig uttalat sig offentligt om sin politiska hållning, har hon ändå tagit ställning genom att donera pengar till demokratiska kandidater, uttryckt sig kritiskt om Trumps flyktingpolitik och åtagit sig rollen som Goodwill-ambassadör för FN:s flyktingorgan. Pappa Voight är istället en känd Trump-anhängare och i januari i år tilldelades han också ett hedersuppdrag av självaste presidenten då han erhöll titeln som Hollywoods Good Guardian. Ett uppdrag han delar med ytterligare två högerorienterade herrar – Mel Gibson och Sylvester Stallone (Trumps skådespelarpreferenser talar, liksom hans solariebränna, för en stark 80-talsvurm).
Det är ingen hemlighet att Voight och Jolie står på olika sidor om den politiska pendeln. Voight har uttalat sig om Jolies ”naiva stöd för Palestina”, vilket han beskyller ”FN-propagandan” för, men också den demokratiska Hollywood-bubbla hon lever i (till skillnad från hans skyddade tillvaro i lyxvillan i Beverly Hills).
Journalisten Stephen Rodrick, som är känd för att följa sina intervjupersoner i månader innan han skriver om dem, skrev efter att ha intervjuat Voight för Variety att “han kan övertyga mig om sitt andliga uppvaknande eftersom han själv tror på det. Men den formen av förhöjt självförtroende — något som krävs av varje skådespelare, men som är starkare hos Voight än hos någon annan jag har intervjuat — har giftiga konsekvenser.” Förmågan att framstå som övertygande är en tillgång i skådespelaryrket såväl som i politiken. Men vad är det med filantropin och politiken som lockar de som redan har en scen att tala ifrån?
Den kontroversielle komikern och skådespelaren Russell Brand har myntat idén att Hollywoodstjärnor antingen “går under eller blir helgon.” Kanske ligger det något i det? Många är de som fallit offer för kändisskapsindustrin: River Phoenix, Marilyn Monroe och Robin Williams för att nämna några. Men den mystiska status som omger stjärnorna kan likväl präglas av konstnärlig integritet som goda gärningar, vilket är fallet med bland annat Keanu Reeves som upprättat en egen organisation för humanitära insatser. Vid sidan om resor till exotiska destinationer tenderar nämligen kända personer inom populärkulturen att falla in i en av två kategorier. Kategorier så begränsande att de får anses stereotyper: missbrukaren eller filantropen.
Behovet av att dämpa ångesten inför världsläget växer med ökade privilegier (den köpångest som all shopping genererar kan sedan balanseras med kokainintag eller barnhemsbesök). Jolie som lidit av drogmissbruk säger sig ha valt att kanalisera sin energi genom humanitära insatser i stället. Att Voight lever efter samma sundhetsideal är svårare att föreställa sig, men kanske enas de i önskan om ett högre syfte? Jolie som fanbärare för människor i utsatthet och Voight som riddare åt Trump som han, enligt tidigare nämnda intervju i Variety, titulerat Richard Lejonhjärta.
I studien Celebrities and the U.N.: Leadership, status, and referent power of global film star ambassadors (2015) står att läsa: ”filmstjärnor och de karaktärer de spelar i stort sett är oskiljaktiga för allmänheten, eftersom mediemättnaden innebär att vi lever i pseudohändelsernas tidsålder med resultatet att gränsen mellan fakta och fiktion, verklighet och illusion har suddats ut.” Jolie är enligt den studien ett perfekt exempel på ovan genom sammanflätningen av hennes filmroller och verkliga person. Likt Jolies karaktär Sarah i Beyond borders (2003) – en brittisk societetsdam som efter ett möte med en hjälparbetare bestämmer sig för att lämna sitt privilegierade liv – skulle man kunna se det som att Jolie genomgått en liknande transformation. Förutom det faktum att hon inte lämnat något alls. Talande för filmmediets förkärlek för antingen-eller-scenarion, men också för att verkliga livet mycket väl kan innefatta både privilegier som privatjets och förmånen att kunna rädda fattiga barn undan andra kontinenter.
Om man likväl applicerar samma logik – där kändisens persona likställs med deras filmroller – blir det mer svårförklarligt varför Trump valt tre män som förknippas med en traumatiserad vietnamveteran, en skotsk frihetskämpe och den sexliberale rebellen Joe Buck som mecenater åt sitt nya ”bättre, större, starkare” Hollywood. Joe Buck, huvudkaraktären i Midnight cowboy (1969) och en av Voights mest hyllade roller, står snarare i rak motsats till Trumps visioner. Detta då filmen handlar om hur Buck som ung man, vars önskningar om ett liv i lyx (den amerikanska drömmen), istället möter verklighetens hårda villkor som nästan krossar honom. Kanske vilar Trump istället mot idén om att ”det-var-bättre-förr” och att dessa män fungerar som projektionsytor för ett förlorat ideal om maskulinitet och kämparglöd. Analysen av deras rollprestationer stannar helt enkelt vid välslipade Ramboknivar i leksaksplast och drömmen om det utopiska Florida.
I en intervju för sajten Humanitarian news research beskriver professor Susan Hopkins hur humanitära frågor inte bara förenklas, utan också absorberas och överskuggas av berättelser om celebriteternas identitet och personliga liv, där moderskap är ett typexempel, som i fallet med Jolie och hennes adoptivbarn. Humanitära frågor används i kvinnomagasin som verktyg för att sälja skönhets- och wellnessprodukter. Detta utgör ett moraliskt dilemma då humanitärt arbete blir synonymt med konsumtion, samtidigt som det blir en image som går att köpa. Som att Tom Ford anlitade Jolie med insikten om att hennes status som filantrop skulle hjälpa marknadsföringen av hans senaste läppstiftskollektion. Alla med nyansen “16 Scarlet Rouge” skulle kunna känna sig som omvärldsmedvetna it-girls.
En av de största målgrupperna för FN:s Goodwill-ambassadörer är också kvinnor (till skillnad från Trumps tre edsvurna män): kvinnor intresserade av humanitära berättelser och kändisnyheter – en mix som bäst förtärs genom tidskrifter som Vogue, som 2015 släppte ett nummer där Jolie poserar avslappnad på en inspelningsplats i Kambodja. Artikeln satte mallen för hur kändisar skulle bygga sitt humanitära varumärke – sexigt och insiktsfullt (och gärna omgivet av glada barn och en förstående Ken).
En kvinnlig representant för det nya Hollywood verkar dock föga aktuellt för Trump även om han hyllat både Julia Roberts och Meryl Streep för deras skådespelartalanger. Men med tanke på valet av mecenater tycks syftet snarare vara att tala till en annan växande målgrupp, nämligen: vita, ensamma män. Som även om de inte pryder Vouge-omslagen än (annat än Harry Styles i volanger) säkerligen går att sälja “rätt” ideal till, med skyddsänglar vars filmroller förknippas med en maskulin idealism.
Fast kan verkligen den som byggt sig en förmögenhet och ett globalt inflytande på att kommersialisera västerländska ideal, förändra världen till det bättre? Det ser dåligt ut om vi ser till krassa siffror där antalet fördrivna människor ökat från 38 till 122 miljoner under tiden som Jolie agerat Goodwill-ambassadör. Enligt FN är det bland annat en kombination av långtgående konflikter och klimatflyktingar som bidrar till världsläget, men också att fler länder infört hårdare gränskontroller.
Nu planerar Voight att stänga också Hollywoods gränser och flytta hem verksamheten (som om Hollywood vore en kontinent som behöver skyddas från påtryckningar utifrån). Första ledet har varit att utlysa en MAGA-makover. Troligen högst romcom-romantiskt i Trumps ögon som också glorifierat Hollywoods gyllene era då filmbolagen självcensurerade under Hays-koden, skådespelare svartlistades för problematiska åsikter och drömfabriken blev en slagmark för antikommunism.
Visst är det enkelt att kritisera Jolies filantropi och Voights guardianship från andra sidan om Hollywoods “murar”. Men kanske att deras insatser ändå tilltalar på hemmaplan. För någonstans skulle jag inte bli förvånad om nästa superhjälte-pitch lyder: rebellisk dotter med humanitära superkrafter ställer upp i presidentvalet 2028 för att stoppa sin egen far – en konservativ ärkeängel och korstågsriddare (solariebrun och iklädd gyllene spandex) från att ta över världen. En kamp mellan ont och gott på ett slagfält bland moralister, satanister och (om man ska tro Voight) woke-lingar. Vi får se hur det går.
