Under frågestunden som följde på Stockholm filmfestivals återkommande panelsamtal “Visionen i svensk film” kommenterade en producent i publiken att det fortfarande lät ganska likadant. Visionslöst med andra ord?

Sedan 2020 samlas varje år distributörer, filmskapare, kritiker och finansiärer likt riddarna runt runda bordet för att diskutera den svenska filmens framtid, inspirerat av Bo Widerbergs debattbok med samma namn från 1962. Det tenderar dock att cirka fem sekunder in att kännas lika gråmulet som novembervädret utanför.

Konfliktytorna förskjuts förvisso lite från gång till gång – något år drämde Filminstitutets Anna Croneman till en dokumentärfilmsproducent för att ha offerkofta på sig och i år talade regissören Baker Karim om att filmen behöver bli mer av en religion. Undertecknad som själv satt med i panelen försökte föra in Tage Danielssons devis: Det handlar inte om att ge människorna vad de vill ha utan om att få dem att vilja ha det man vill ge. 

Vad som blev tydligt under samtalet är att när filmindustrins fortlevnad har blivit ett självändamål har vi också förlorat möjligheten att formulera en vision för vad film kan vara. I ett försök att blicka framåt mot mer positiva aspekter refererade moderatorn Hynek Pallas till ny statistik från USA som visar att Generation Alpha (födda efter 2010) går betydligt mer på bio än tidigare generationer. Hurra, det är inte helt nattsvart för filmen! Eller? Att vi talar mer om biobesökens kvantitet än kvalitet pekar väl om något på problemets kärna. Vad är biosiffror värda om det enda publiken består av är värdekonservativa ungdomar som ser superhjältefilmer och röstar på Barron Trump om några år?

När Widerberg skrev sin bok som i princip var en pamflett för att föra in det kontinentala Europas nya filmvågor i Sverige mottogs den rätt svalt av kritikerna. “Att bara skära ner kostnaderna och kliva ut på gatan med en kamera under armen garanterar ingen revolution”, som Leif Krantz skrev i Chaplin. Att det var exakt det som garanterade en filmrevolution för ett levande svenskt 1960-tal behöver dock inte betyda att det gör det idag. Storfilmer som Ryan Cooglers Black panther och Sinners är om något exempel på hur kommersiell underhållning kan ha en transformativ förmåga på publiken. Men en diskussion om vilka pengar vi har eller inte i den svenska filmindustrin förblir ointressant om vi inte vet vad vi vill göra av dem.

Vi måste hitta publiken, möta publiken. Denna blöta problemformuleringsfilt har legat över samtalen länge nog. Om filminstituten kom till i en tid där man ville forma en publik genom de filmer man stöttade så framstår det idag som att instituten är alltför måna om att tillmötesgå publiken där den redan står. Och det verkar ju uppenbarligen gå sådär.

Med andra ord är det kanske dags att förflytta frågan om vem man gör film åt till att istället nyfiket undra, vem ska personen ha blivit efter att ha sett filmen? Låter panelsamtalet “Visionen av den svenska publiken” aningen problematiskt? Inkom gärna med förslag, vi har till nästa år på oss att fnula på titeln.

Artikeln publicerades ursprungligen som ett nyhetsbrev 14 november. Prenumerera här på FLM:s nyhetsbrev som utkommer varannan vecka med de senaste filmnyheterna och kommentarerna!