Såg Jonas Embrings Mio igår på biografen i Sickla. Det passade bra, eftersom filmen utspelar sig på Henriksdalsberget, ett stenkast därifrån. Blir lite speciellt när man kommer ut och köper lite mat på det ICA som filmens huvudperson Mio blev utkastad ifrån för att han snattade under sin praktikperiod. Dessutom bodde jag i närliggande Alphyddan i två av de tre år som filmen är inspelad under (det är alltså en dokumentär med en kamera som har hängt med ett tag), så filmen kändes väldigt nära.
Alla förutsättningar borde ha funnits för en bra film, men tyvärr är Mio dålig. Trots de tre inspelningåren och de intima, och ofta obehagliga, situationerna Embring fått följa med på, så lämnas aldrig ytan. Typ alla scener är sönderklippta och dränkta i ett onödigt piano. Vi får se Mio i massa olika intressanta situationer, men aldrig se själva situationen. Några snabba stökiga klipp med de stökiga kompisarna och sedan en pianoackompanjerad närbild på en eftertänksam Mio. Varför kan vi inte få se hur det faktiskt är i Mios gäng? Jag menar, kameran var ju där! Då lyckas filmen bättre med att skildra närheten mellan Mio och hans tjej Melina. Där får vi inte bara lyssna på utsagor om en relation, utan även se relationen hända.
Det konstigaste är när Mios bästis Jeffrey plötsligt frågar om Mio har sett Dom kallar oss mods. Om ständigt pårökta värstingen Jeffrey är så filmintresserad att han hyr svenska svartvita sextiotalsdokumentärer borde det förklaras lite mer, om det är filmaren själv som visat plattanklassikern för Jeffrey kanske det borde redovisas? Nu känns det bara som att filmen säger ”Titta! Det här är Dom kallar oss mods fast på 2000-talet! Fattar ni?”, en analogi som för övrigt föjde med in i filmkritiken – Eva af Geijerstam i DN, Hynek Pallas i SvD och Christian Egefur i GP tog alla upp Stefan Jarls film i sina texter.
I vilket fall som helst blev jag ändå stundtals berörd, mycket på grund av den hyperlokala förankringen. När jag bodde i Alphyddan var mitt liv ändå inne i stan. För mig var det bra att bo där, eftersom det var ett ganska långt andrahandskontrakt och bara fem minuter till Slussen. Men mitt liv var i stan. I filmen är Mio och hans kompisar aldrig inne i stan. Trots att det bara tar fyra minuter från Henriksdal är Södermalm väldigt långt borta.
han frågar inte mio, han frågar regissören jonas. och varför skulle han inte kunnat ha sett dom kallar oss mods? det är en kultfilm som många känner till och den laddas enkelt ner på internet. det är definitivt inte en svår svartvit film som bara filmskribenter känner till.
Jonas: Ja, jo, det var inte meningen att vara lustig. Menade bara att taskiga kommunikationer kanske var en delförklaring till varför Mio och hans kompisar inte var så mycket i stan under tiden filmen utspelade sig. (Jag ser alltså kollektivtrafik som lösning på det mesta.)
Jo, det där du skriver om trovärdigheten i berättanden stämmer på pricken. I en kommande recension fortsätter jag min kamp för att svenska dokumentärfilmare – om de nu nödvändigtvis skall ha sina filmer på bioduken – måste börja tänka på det estetiska. De har ju sånt fint väderkorn för intressanta historier.
Hynek: Håller med! Det jag menade med att ”kameran var ändå där” var att det var flera gånger jag blev lite besviken över att scenerna klipptes så hastigt när det fanns en intressant upptakt till ett samtal osv. Det kändes lite som att kameran inte riktigt visste vad den ville. Och sen var vissa grejer väldigt märkliga med bildberättandet också, som när de åkte till Thailand. Först en bild inifrån kabinen när Mio tittar ut, sedan en bild utifrån på flygplanet som landar. Detta i en film som bygger jättemycket på att det bara har etablerats en enda kamera… berättandets trovärdighet försvinner då i taffligheten.
Jacob: Hehe, är ju bra kommunikationer nu!
Bra Mio-recension. Jag tror, som jag skrev i min recension, att det saknas en fast hand som vågar gå in i dessa situationer – de vi bara får se svepa förbi i snabba klipp. Att kameran var där är ju verkligen ingen garant för att man skall fånga vad det är som egentligen händer. Tvärtom: för att fånga det där som kallas för verkligheten behövs det mycket mer klipp, frågor och regi än vad folk tycks tro om dokumentärfilm. (Blev rätt arg på de positiva recensioner som talade om ”äktheten” i Mio – som om det räckte att svepa med kameran över några slagsmål i en förort.) Därav, i mitt fall, Se även-rekommendation om Mods-trilogin.
Som signaturen knutsson skriver om filmen på Filmtipset: ”Under en lång tid slutade bussen från Henriksdalsberget att gå klockan 21.30. Hamnade du i Henkan tog du dig aldrig där ifrån.”