Read more »" /> Read more »" /> Il mio documentario – FLM
Bloggar Jonas Holmberg, 2 september 2008

Il mio documentario

Såg Jonas Embrings Mio igår på biografen i Sickla. Det passade bra, eftersom filmen utspelar sig på Henriksdalsberget, ett stenkast därifrån. Blir lite speciellt när man kommer ut och köper lite mat på det ICA som filmens huvudperson Mio blev utkastad ifrån för att han snattade under sin praktikperiod. Dessutom bodde jag i närliggande Alphyddan... Read more »

Såg Jonas Embrings Mio igår på biografen i Sickla. Det passade bra, eftersom filmen utspelar sig på Henriksdalsberget, ett stenkast därifrån. Blir lite speciellt när man kommer ut och köper lite mat på det ICA som filmens huvudperson Mio blev utkastad ifrån för att han snattade under sin praktikperiod. Dessutom bodde jag i närliggande Alphyddan i två av de tre år som filmen är inspelad under (det är alltså en dokumentär med en kamera som har hängt med ett tag), så filmen kändes väldigt nära.

Alla förutsättningar borde ha funnits för en bra film, men tyvärr är Mio dålig. Trots de tre inspelningåren och de intima, och ofta obehagliga, situationerna Embring fått följa med på, så lämnas aldrig ytan. Typ alla scener är sönderklippta och dränkta i ett onödigt piano. Vi får se Mio i massa olika intressanta situationer, men aldrig se själva situationen. Några snabba stökiga klipp med de stökiga kompisarna och sedan en pianoackompanjerad närbild på en eftertänksam Mio. Varför kan vi inte få se hur det faktiskt är i Mios gäng? Jag menar, kameran var ju där! Då lyckas filmen bättre med att skildra närheten mellan Mio och hans tjej Melina. Där får vi inte bara lyssna på utsagor om en relation, utan även se relationen hända.

Det konstigaste är när Mios bästis Jeffrey plötsligt frågar om Mio har sett Dom kallar oss mods. Om ständigt pårökta värstingen Jeffrey är så filmintresserad att han hyr svenska svartvita sextiotalsdokumentärer borde det förklaras lite mer, om det är filmaren själv som visat plattanklassikern för Jeffrey kanske det borde redovisas? Nu känns det bara som att filmen säger ”Titta! Det här är Dom kallar oss mods fast på 2000-talet! Fattar ni?”, en analogi som för övrigt föjde med in i filmkritiken – Eva af Geijerstam i DN, Hynek Pallas i SvD och Christian Egefur i GP tog alla upp Stefan Jarls film i sina texter.

I vilket fall som helst blev jag ändå stundtals berörd, mycket på grund av den hyperlokala förankringen. När jag bodde i Alphyddan var mitt liv ändå inne i stan. För mig var det bra att bo där, eftersom det var ett ganska långt andrahandskontrakt och bara fem minuter till Slussen. Men mitt liv var i stan. I filmen är Mio och hans kompisar aldrig inne i stan. Trots att det bara tar fyra minuter från Henriksdal är Södermalm väldigt långt borta.

Annons