Vanligtvis när man läser en bok om film, så handlar den om något som har varit. Om olika sätt att se på någon film, eller om någon filmregissör som gjort filmer som man kan se på dvd. Bara tekniska manualer handlar om hur man borde filma, hur man ska göra en film. Det senaste manifestet som fick något genomslag var dogmamanifestet 1995, och det var ju ändå till hälften ironiskt.

Vill man ha mer dikterande texter, vem ska man vända sig till om inte en diktator? 1973 skrev den nordkoreanska ledaren Kim Jong Il 330 sidor filmteori i boken On the art of cinema. Kim var producent, regissör och propagandaminister i pappa Kim Il Sungs regering, och som en god son inleder han varje kapitel med ett citat hämtat från fadern. Han skriver om personregi och om ljussättning, om dekor, skådespeleri och filmgrammatik. Allt i bestämda ordalydelser.

I ett typiskt kapitel skriver han om filmmusik under den koncisa rubriken »En film utan musik är ofullständig«. Eftersom folket sedan urminnes tider älskat att sjunga, och i hem och på arbetsplatser samlats kring revolutionära sånger, måste en lyckad film innehålla milda och vackra sånger som i text och ton kombinerar brinnande passion och ädla idéer. Det är lätt att hålla med – vad vore Wong Kar-Wai eller Wes Anderson utan sångerna? Hur bra skulle inte Sagan om ringen-filmerna må av några fina låtar? Folket, visst behöver vi sånger. Men Kims filmteori lämnar ändå vissa luckor. Exempelvis tycks hans strikta originalitetsideal inte vara helt enkelt att kombinera med kravet på enkla melodier och trallvänlighet. Och är verkligen förtrolighet med den statsbärande Juche-ideologin en kompositörs viktigaste egenskap? Trots sin rika praktiska erfarenhet, förefaller Kim inte sällan en aning naiv.

Hur lyckades han då omsätta sina idéer i praktiken? I boken berömmer han själv musiken i Blodets hav och Blomsterflickan, filmer han själv sägs ha regisserat, och han beskriver hur människor ständigt och överallt ville sjunga sånger som Revolutionens röda blomma blomstrar än efter att de sett just Blodets hav. Trots sin inhemska popularitet är det här filmer som är väldigt svåra att få tag på utanför Nordkoreas gränser, men den Kim-producerade monsterrullen Pulgasari från 1985 blev med nordkoreanska mått en exportsuccé, och finns nu i en engelsktextad version på Google Video.

Pulgasari beskriver hur ett gigantiskt monster hjälper bönderna att slå sig fria från det feodala förtrycket och störta kungen. Historien är söt och sedelärande, specialeffekterna okej, men efter att just ha läst Kims storslagna formuleringar om hur fantastisk filmmusik måste vara, är det svårt att inte tycka att de svajiga casiomattorna känns lite… futtiga. Ingen sång, inga riktiga låtar. Bara en billig synth. Men Kim ska ändå ha varit nöjd med filmen, och menade att den var en seger för den nordkoreanska filmindustrin. En pikant detalj är att trots att Juche-ideologin förespråkar strikt nationellt självförsörjande, behövde den kärnvapenbestyckade demonproducenten utländsk spetskompetens för att kunna göra Pulgasari. Ett specialistteam med Godzillaerfarenhet från det japanska filmbolaget Toho konstruerade monstret av fri vilja, men den sydkoreanske regissören Shin Sang-Ok kidnappades i Hong Kong när han letade efter sin likaledes kidnappade exfru, skådespelaren Choi Eun-hee. Paret hölls länge i fångenskap, men lyckades fly under Pulgasaris marknadsföringsturné.

Sedan Pulgasari har det inte exporterats så många filmer från Nordkorea. Men nu har en ny film letat sig till Europa. Också En skolflickas dagbok har producerats av Kim Jong Il själv, och handlar om en tjej som gör uppror mot systemet, för att lagom till upplösningen inse dess förträfflighet – filmens franska distributör har kallat filmen »propaganda light«. Och i jämförelse med den sånglösa Pulgasari följer En skolflickas dagbok bättre Kims musikteoretiska resonemang. Vid flera tillfällen brister karaktärerna ut i hyllningssånger till ledaren.