Ensamma män rör tillsammans upp damm i vilda västerns tidlösa projektionsyta, där samtidspolitiska konflikter samsas med en längtan efter att reparera.
Västerngenren inbjuder till ständiga spekulationer, inte minst genom den cirkulära tidsdimensionen. I en västern är det alltid då – fast nu. I en riktig västern samlar man också ihop alla löst omkringspringande manliga trettioplussare i filmstudiorna och ger dem något att bita i, som ett gesällprov i manlig melodramatik. Och om det rör sig om en nyvästern med tyngdkraft, som James Mangolds 3:10 till Yuma finns det oftast politiska övertoner mitt uppe i prärieterapin.
3:10 till Yuma har tolkats som en fortsättning på det sena femtiotalets västerns under McCarthy-tiden och Eisenhower-eran, som Möte vid Oxoket och High noon, där hjältarna står upp för vad som är rätt men får betala ett högt pris.
Fast Delmer Daves, som regisserade den första versionen av 3:10 till Yuma från 1957, var även medförfattare till bland annat Det handlar om kärlek som, också 1957, gjordes en gång till som Allt om kärlek, med Deborah Kerr och Cary Grant, den film som det oavbrutet refereras till i Sömnlös i Seattle. Och då förstår man ju graden av känslosamhet som James Mangold nu tvinnar vidare på. I Walk the line fick han hela berättelsen att röra sig kring Johnny Cashs övergivenhet.
I 2007 års 3:10 till Yuma är det om möjligt ännu mer manligt elände. Christian Bale är underdoghjälten och Russel Crowe den lyhörde skurken. Också Mangolds framställning bygger på samma novell av Elmore Leonard från 1953, innan Leonard började ägna sig åt storstan.
Christian Bale får ta ut svängarna som utfattig krigsveteran med intecknad ranch och fyller hela spektrat mellan självtvivel och förtvivlan. Ett ben har han förlorat i inbördeskriget. Nu sitter han på en uttorkad plätt sand i Arizona och järnvägen vill åt marken. Familjen är utled på att kämpa vidare. Hustrun är snart redo att skita i allt, tonårssonen vill inte bli som sin pappa. Veteranen ser ut att ha ont när han drar på mun. Och han är på kant med tryggheten. Gemenskapen är nästan utsliten.
En sista utväg, ekonomiskt sett, är att hjälpa till att forsla traktens bandit, Russel Crowe, till tåget för vidare befordran till rättvisan i närmsta större stad. ”Ben Wade in Bisbee, shit we are moving up!” ropar en av de lokala boskapssägarna förtjust. Färden blir bökigare än vad någon trott. Inte minst känslomässigt.
Och visst ekar det av samtidspolitikens trauman. Irakkriget glimtar förbi. Veteranen har inte fått tillräckligt med kompensation för sina skador. Rättvisan ligger i händerna på diverse giriga entrepenörer. Naturen är snustorr. Vattnet svåråtkomligt.
I en liten otäck roll som slavdrivare bland kinesiska rallare har den annars så älskvärde Luke Wilson med stor entusiasm boppat upp kinderna med bomull a la Brando och gulat ner tänderna. När Luke inte sjasar på sina gästarbetare mekar han med en egen liten tortyrutrustning. En besökande läkare påpekar att det är omoraliskt att hålla på sådär med folk. Man fattar vinken, eller vinkarna. Så finkänsligt är det inte.
Och så är det förstås den manliga parbildningen. På vippen att bli något mer. Som i Butch Cassidy och Sundance Kid där Roberg Redford och Paul Newman dyrkar varandra. Eller som i Den långa färden där Robert Duvall och Tommy Lee Jones hänger ihop i vått och torrt, ungefär som Morgan Freeman och Clint Eastwood i De skoningslösa, eller Robert Duvall (igen!) och Kevin Costner i Open range, för att nämna några. Nu så här efter Brokeback Mountain är det svårt att inte haja vinkarna där också.
Men varken kriget eller den manliga gemenskapen känns som det riktigt viktiga i 3:10 till Yuma. Istället är det de förlorade möjligheterna och förlusterna som styr berättelsen. Banditen pratar drömmande om en gammal date med gröna ögon. Hans närmaste man har, ser man i flera närbilder, just gröna ögon, och han är, som enda försonande drag, gruvligt förälskad i sin boss. Som byracka eller charmör? Ben Foster från Six feet under är allt på en gång. Kärlek behöver inte vara något lyckosamt företag, det förmedlar hela hans mycket beslutsamma kroppsspråk. Han väntar sig inget särskilt tillbaka. Det är en väldigt sorglig sidointrig som liksom sidospåret med Peter Fonda som ensam och snål prisjägare skuggar och fyller ut huvudtemat. Melodislingorna sprakar och knäpper, det låter som hjärtan som går i kras. Russel Crowe i sin banditroll har ful knoddhatt, ser uttråkad ut, samt är farligast när han pratar. Han både anknyter till sina medmänniskor och bedrar dom på det mest avväpnande vis, lockar med närhet och svek i samma förpackning. Susan Faludi skrev för några år sedan i Ställd om att det amerikanska mansidealet inte längre gick ut på att vara omhändertagande (exempel: John Wayne i John Fords Storm över prärien), utan hade blivit självbespeglande och roffande.
I 3:10 till Yuma ställs de två mansbilderna mot varandra. Skurken blir hemskt förtjust i den stackars enbente ranchägaren. Inte bara det, skurken är den ende som kanske förstår vad som står på spel för sin tillfällige fångvaktare. Ungefär som den som lämnat hoppet bakom sig vagt kan förstå vad den går igenom som ännu kämpar för att hålla fast vid sin förväntan. Hur fattar man det? Jo, skurken gillar sin häst så mycket att han mördar för att få tillbaka den. Så han sätter ett visst värde på känslomässiga bindningar. Men han är inte särskilt skoj för det.
Fången och fångvaktaren sitter till slut i bröllopssviten på ett hotell och väntar på tåget. Båda är mycket ensamma personer, det har Mangold vid det här laget strukit under med tjocka streck. Kanske skulle de kunnat ha levt varandras liv. Du behöver bara säga ja, säger banditen till veteranen, under ett sista mutförsök, för att komma undan lagen. På slutet dånar järnvägen in, tar över scenen, mitt i den ofrånkomliga revolveruppgörelsen. Någon dör, en annan drabbas av stora insikter om vad som är viktigt här i livet. Ännu en blir väldigt störd på sina kompisar. Utan att gå in på detaljer är det lite svårt att köpa upplösningen. Ändå är 3:10 till Yuma ett övertygande återtagande av västerngenrens tyngd och känsla, jämfört med till exempel tv-serien Deadwood. Deadwood är full av nutidens ångestar, men besatt av brutalitet utan att man riktigt förstår varför, som om naturalism för naturalismens skull vore en poäng i sig. Om Deadwood verkar handla om något slags upprepningstvång, på gränsen till Tourettes syndrom, så förmedlar 3:10 till Yuma en längtan efter att reparera, även när det är för sent. Och om några år är det väl dags att terapispegla ett nytt USA-krig med hjälp av nya omkringdrällande trettioplussare i filmstudiorna som jagats ut på prärien. I vilda västern är det alltid då – fast nu.
