Idag går Svante Tidholms bordellskildring Som en pascha upp på svenska biografer, och får därmed  dagspressrecensioner. Fredrik Strage är positiv i DN och tycker visserligen att filmen inte är ”speciellt djuplodande”, men att ”dess utsökta foto och germans­ka deppighet räcker långt”.

Redan efter premiärvisningen på Göteborgs filmfestival skrev jag i Expressen om vad jag ser som ett problem i filmen – att den på grund av Tidholms oro för att själv besmutsas av ämnet hamnar i ett mellanläge mellan det iakttagande och det personligt risktagande. Jag tror att det hade blivit en bättre film om Tidholm valt att antingen verkligen satsa något av sig själv, kanske utan att upprepade gånger betona att han är en sån gedigen feminist, eller att ta ett steg tillbaka och inte vara med i bild hela tiden själv. Det finns två bra filmer inom räckhåll i Som en pascha, men placerad mellan hötapparna blir filmen lite riktningslös.

När man skriver om filmer är det tyvärr ganska sällan som filmskaparna själva går i direkt svaromål, men i en intervju i filmtidningen Cinema uttryckte Tidholm sitt ogillande av min text:

Det var en recension i Expressen där en kritiker (Jonas Holmberg, reds. anm.) insinuerade att ”vad som hände mellan Svante och Sonja när kameran är avstängd får vi inte veta”. Han kunde inte smälta att vi bara möttes som vänner, och det är under all värdighet tycker jag. Det han gör när han skriver en sådan sak, det är ju att markera att ”du Svante som man, du är inte att lita på i den här situationen. Du har andra motiv än de du visar i filmen.” Han som man signalerar till mig, som en annan man, att jag inte är en riktig man om jag inte har de här motiven. Det är väldigt subtilt, men det är ändå de signalerna som sänds genom en sådan liten gliring. Män har svårt att tro att jag som man kan vara på en sådan här plats utan att falla för frestelsen. Jag tar inte åt mig, men tycker det är beklagligt att en filmvetare inte kan hålla sig ifrån ett sådant övertramp.

Jag kanske ska klargöra att jag inte tycker att en ”riktig man” köper sex av prostituerade, och att jag varken tror eller insinuerar att Tidholm skulle ha ”fallit för frestelsen”. Det stämmer dock att jag har svårt att se att Tidholm och den prostituterade Sonja ”bara möttes som vänner”. Framför allt möttes de faktiskt som dokumentärfilmare och huvudperson.