Vad är det som händer i Marseille, förutom att solen gassar över hamnen och att en stadig ström av parisare som lockas av billigare bostadspriser flyttar in?
Den sjunde juli öppnar också FID Marseille (Festival international de cinéma de Marseille), filmfestival för spelfilm, dokumentär och kortfilm. I juryn skulle den israeliska regissören Nadav Lapid ha suttit med. Lapid är en av Israels internationellt mest hyllade regissörer vars filmer visats och prisats i Cannes och Berlin, men också en av landets främsta kritiker som valt att migrera till Paris där han bor sedan 2021.
När det blev känt att Lapid skulle sitta med i juryn utbröt protester från filmskapare som ville dra tillbaka sina filmer ur programmet eftersom de bojkottar israelisk medverkan. Lapid valde då att själv inte delta. Vilka filmskapare som velat dra sig tillbaka är inte känt, då de endast kommunicerat detta direkt till festivalledningen.
Varför är det här relevant att läsa om i Sverige? Den 24 april hade Lapids film Ja! svensk biopremiär, genom distributören Njutafilms. Själva drabbades vi på FLM-redaktionen när vi såg den på Göteborgs filmfestival i januari, och kunde snabbt konstatera att det är en av årets absolut bästa filmer. Lapid lyckas genom formen och innehållet förena konst, kärlek, fasa och svidande samhällskritik i en vild dödsdans. Det kändes givet att ha med den på omslaget av FLM nr. 74, eftersom vi hade glädjen att kunna inkludera både en intervju med Lapid, gjord av Nataliia Serebryakova och en artikel av Theo Vareman som skriver om Lapids tidigare filmer i relation till det kulturpolitiska klimatet i Israel. På bilden slickar ett ung par bokstavligen den rika elitens öron, i en scen som återspeglar filmens lika groteska som eleganta skildring av hur pengar, njutning och viljan att slå dövörat till leder till en omoralisk värld. Vårnumret utkom nära inpå filmens svenska premiär men sedan visade det sig att nästan inga biografer hade bokat filmen. Att rekommendera filmen föll därför ganska platt. Snopet.
Tillbaka till Marseille. Den 8 juni publicerade organisationen La palestine sauvera le cinema (Palestina kommer rädda filmen), varav flera medlemmar skulle delta eller tidigare deltagit i FID Marseille ett uttalande som löd: “Placing Palestinian and Israeli narratives side by side, within the same space of representation, as if they were strictly equivalent, erases power relations, history and material conditions.”
Organisationen är knutet till BDS (Boycott, Divest, Sanctions) som på olika sätt förespråkar bojkott av israeliska produkter, personer och kulturuttryck.
Lapids tillbakadragande från festivalen har väckt stor debatt och franska dagstidningen Le Monde publicerade ett öppet brev signerat av över 350 franska och internationella filmskapare och skådespelare som försvarade Lapid, kritiserade bojkotten och ställde frågan “In what way does the presence of a filmmaker on a jury or the screening of one of his films make him a representative of a state?”
Det är inte första gången frågan bränner till, i relationen mellan Ryssland och Ukraina har flera filmfestivaler behövt ta ställning till vad rysk medverkan innebär i relation till representation. Samtidigt finns det en vilja att uppmuntra rysk opposition och understödja de röster som lyckas skapa kritiska uttryck genom att erbjuda dem en plattform. I höstnumret 2024 (FLM Nr 68) intervjuade FLM:s Kim Ekberg den ryska regissören Vadim Kostrov som han mött på just FID Marseille där denne visat sina filmer. Kostrov hade då precis migrerat till Frankrike för att undkomma regimens förtryck.
Det är kanske enkelt att säga att en filmskapare inte bör göras till representant för en stat, särskilt inte om denna använder sina kreativa medel för att kritisera den egna staten. Vilket är precis vad Lapid gör när han i sin film Ja! från 2025 visar hur folkmordet i Gaza möjliggörs av relationerna mellan Netanyahus extrema högernationationalism och vapenindustrin som gärna slår mynt av våldsbenägna politiker. Samtidigt är det en skildring av en småbarnsfamilj som försöker överleva i ett land som gav dem falska frihetslöften där de i allt högre grad tvingas konfrontera frågan om var de vill att deras son ska växa upp. “Du ska inte dödas, och inte heller döda”, som mamma Yasmin viskar i sin ettårings öra.
Men var kan man egentligen dra gränsen och säga att en person inte representerar en stat, eller att en film inte gör det? Som signaturerna i det öppna brevet i Le Monde skriver: What counts as support for a criminal state – whether Russian, Iranian or Israeli – in the world of cinema? At what point does public funding make a work, or even its creator, seem like a spokesperson for that state, even when the artist is sharply critical of it?”
I fallet Ryssland är det lätt, om man väljer att följa pengarna, eftersom ingen putinkritisk kultur någonsin skulle få statliga medel. I Israel är det inte lika lätt, vilket Theo Vareman skrev djuplodande om i sin artikel om Ja! för FLM nr. 74. Lapids film är en av dem som har fått finansiering från det israeliska filminstitutet, även om den färdiga filmen sedan haft svårt att hitta någon distributör i landet som velat visa den. Trots den allt mer repressiva politiska extremismen i landet har Israel länge haft ett filminstitut som fortsatt kunnat och velat ge offentliga medel till samhällskritiska filmer, israeliska och palestinska. Om detta kommer kunna fortgå under Netanyahus regim är dock osäkert.
Ibland försvinner filmer på grund av uttalade protester, ibland på grund av mer diffusa orsaker som kommer av ett skört och fragmentariserat kulturliv. Den stora och uppenbara kritiken som framförts i Le Monde är gentemot mot de filmskapare som hotat med bojkott och att dra tillbaka sina filmer. Det är väldigt enkelt att konstatera internationell bojkott blir ett sätt att tysta de få oppositionella röster som finns så har något gått fel. Men kritiken borde också riktas mot FID Marseille som i likhet med Berlinale och många andra filmfestivaler gång på gång sedan sjunde oktober har misslyckas att värna den öppna plattform för olika uttryck och åsikter som de säger sig vilja utgöra, genom att möta de åsiktsskillnader som uppstår i ett öppet klimat med halvmesyrer. Istället för att konfrontera bojkottkraven helt och hållet erbjöd festivalen att Lapid skulle delta på andra sätt än i egenskap av jurymedlem, bland annat genom att hålla i en masterclass. När kraven på bojkott fortsatte valde Lapid själv att dra sig ur helt.
Eftersom filmen knappt gått att se i Sverige kan man undra varför allt detta ens berör oss. Men det är just på grund av att filmen varit så svår att se som debaclet runt festivalen i Marseille blir intressant. Varför ville så få biografer sätta upp filmen i Sverige, trots strålande recension i bland annat SvD? När allt som rör Israel och Palestina är laddat väcks kanske också oron hos mindre små biografer att ta i filmer som väcker diskussion. Och det ligger på dem, eftersom marknadsdominerande Filmstadens släta repertoar knappast är intresserad. Kanske berodde ointresset från de mindre biograferna mindre på politik och mer på pengar. En internationellt hyllad men här hemma mindre känd regissör framstod eventuellt som ett alltför riskabelt kort, när biograferna behöver vända på varje krona av biljettintäkterna för att få verksamheten att gå runt.
Men kanske är det också utanför filmfestivalernas kvalitetstämplade colosseumtävlingar (Ja! hade premiär i Cannes) alltför svårt att lansera en politisk film som vänder på moraliska problem men inte har en tydlig offer-och-förövare-historia att förhålla sig till. I en fragmentariserad och digitaliserad tid kan bara enkla budskap förmedlas, kort sagt, i en värld som påminner om den som Lapid skildrar, där “Ja” och “Nej” är de enda ord som finns kvar.
Kanske hade filmen bara en väldigt dåligt klippt trailer som gjorde biografägarna ointresserade av att boka den. Vi på FLM var heller inte särskilt övertygade innan vi faktiskt såg filmen och först då kunde konstatera att det är en av årets absolut största filmupplevelser, till form och innehåll. Så man kan fråga sig vad biograferna har för syfte om de inte orkar sätta sig in i filmerna som distributörer erbjuder genom att begära screeners och läsa vad som skrivits om filmerna?
Filmen är skoningslös och på samma gång hoppfull eftersom den visar på att det finns israeliska röster som vägrar gå med på alliansen mellan krigiska, nationalistiska och ekonomiska intressen. Att undvika att ta till sig av dem är att göra världen till en mer svartvit och – om möjligt – ännu mer brutal plats. Som Theo Vareman skriver, så är det en film som “handlar om den ytterst allmänmänskliga upplevelsen av att försöka bibehålla ett normalt liv i ett land man misstänker håller på att störta ner i fascism. Kort sagt, ett tillstånd som dessvärre inte är unikt för Israel.”
Förhoppningsvis kommer filmen gå att strömma längre fram. Under tiden kan man i alla fall läsa intervjun i FLM 74 och Varemans artikel på webben här.
