På affischen för årets upplaga av filmfestivalen i Cannes poserar Susan Sarandon och Geena Davis iklädda jeans och linnen, kaxigt unga med armbågarna utåt. Bilden är från Ridley Scotts film Thelma och Louise som hade premiär i huvudtävlan 1991 och hyllas nu med en affischplacering 35 år senare. Cannesfestivalen har alltid, och kanske ännu mer under festivalchef Thierry Frémauxs mer än två decennier långa styre, tyckt om att lyfta sin egen historia.

Men vad är filmhistoria egentligen? Thelma och Louise framstod som radikal när den kom, i dag känns den mer nihilistiskt bekräftande av en normativ ordning. Som Oscar Westerholm skriver i en kommande essä för sommarnumret “Ridley Scotts pseudofeministiska klassiker slutar med att filmens två hjältar gör ett ideologiskt ställningstagande – man kan typ inte leva som kvinna i ett patriarkalt samhälle – och kör sin bil ut för en brant.”

Westerholm ställer filmen mot Virginie Despentes betydligt mer våldsbenägna, despotiska och därför också normbrytande film Baise-moi som visades i Un certain regard 2001, Cannes sidosektion där man då som nu oftast finner de mer intressanta filmerna. Här visades förra året En poet, Simón Mesa Sotos mästerliga lilla film som diskuteras i senaste avsnittet av FLM:s podcast – 4. Problemet med poesikillar. I Director’s fortnight, en annan sidosektion, visades Nadav Lapids film – Ja! som fick pryda vårnumrets omslag med sin dubbla kyss – eller är det ett tyst skrik vi ser?

Filmen som hade svensk premiär den 24 april har dock bokats av ytterst få biografer och ingen i Stockholm än så länge. Det är synd då Lapid på ett lika vackert som groteskt sätt visar hur filmmediet kanske bättre än någon annat konstform kan tränga igenom en tid och en plats när den skildrar en småbarnsfamiljs tillvaro i Tel Aviv efter sjunde oktober, som sakta tappar förmågan att säga “Nej” i en värld som bara känner till ordet “Ja”. Här dansar kameran i ren galenskap till filmens dånande musik, avantegardekonstnären Ariel Bronz skådespelar med en förundrat, förvanskad plastisk fysik samtidigt som manuset skärskådar vapenindustrins styrelseskick och det politiska stövelslickandets tillstånd. Samtidigt som man gärna hyllar sidosektionernas betydligt mer spännande program kan man också kritisera festivalen för att använda dem för att inte behöva placera mer kontroversiella filmer i sin huvudtävlan – en ståndpunkt som lyfts gällande Lapids film.

Men så är Cannes också festivalen som alla älskar att hata. För lite kvinnor och för lite utomeuropeisk film, ropar filmkritikerna. För dyr och för elitistisk ropar den franska högern med Nationell Samlings Jordan Bardella i fronten. Varför ska franska skattebetalares pengar gå till ett lyxevenemang och ännu värre, bevakningen av ett lyxevenemang, när kritiken även vänds mot franska journalister och public service. Man bör absolut förhålla sig kritiskt till hur kulturevenemang har en tendens att till synes spendera mer pengar på sin egen marknadsföring än arvoden till de kulturskapare de är menade att främja. Som Yashar Alishenas skriver i en kommande festivalrapport från franska seriefilmfestivalen Séries mania: “I tysthet försökte jag räkna ut hur mycket den maffiga matbuffén och det vita vinet måste ha kostat, medan jag kastade en blick mot en bekant i vimlet som knappt får ihop hyran.”

Men när högern kallar Cannes för en elitistisk firmafest, en taktik som Jordan Bardella delar med Parisa Liljestrand som skällde ut filmbranschens arbetare i sitt invigningstal på GIFF 2025, så är det viktigt att påminna sig om att det inte är i den fria kulturens och de mångfaldiga perspektivens tjänst som högern vill spara in på champagnen. Hellre ge mer pengar till militär upprustning och skattesänkningar för de rika. Om detta sker på bekostnad av att begränsa plattformar som Cannes som möjliggör spridningen av filmer som Lapids, vars kritik visar hur nationalism och vapenlobbyism går hand i hand, är det nog bara en fet bonus.

Hur ser då årets line-up för festivalen ut? Många återvändande auteurnamn, bland dem Pawlikowski, Hamaguchi och Nemes. Ser vi fram emot något särskilt, känns något nyskapande? Ja och nej. Cannes visar sällan något som är mer nyskapande än det som går på de faktiska genre- och experimentfilmfestivalerna. Men å andra sidan blir man heller inte särskilt överraskad på de festivalerna eftersom man där förväntar sig att se något som vänder upp och ner på bilden. Upplevelse handlar om kontext.

I FLM:s intervju med Lapid berättar han om hur han inspirerats av Vincente Minnelli och Charlie Chaplin. Men kan något som hämtar ur det gamla någonsin vara nyskapande? Frågan är kanske snarare om det ens är en kvalité att sträva efter, då upplevelsen av det nya tenderar att, i takt med ens egen framåtrörelse, dra sig undan likt en hägring vid horisonten. Vad som är nytt handlar kanske mindre om hur verket ser ut men desto mer om hur det får en att se på världen. Hellre då att i likhet med Lapid göra bruk av äldre metoder, inspirationer och medel för att med hjälp av dem fördjupa, gräva och borra sig fram till en ny blickpunkt, ett nytt perspektiv. Vi får se om Cannes erbjuder några sådana i år.

 

Artikeln publicerades ursprungligen som ett nyhetsbrev 7 maj. Prenumerera här på FLM:s nyhetsbrev som utkommer varannan vecka med de senaste filmnyheterna och kommentarerna!