”I wish I knew how to quit you.”

Många var vi gymnasietejejer som var dödligt förälskade i Jake Gyllenhaal och Heath Ledger och använde skolrasterna till att sitta hopträngda framför en mobilskärm för att se om deras mest smäktande – och stönande – scener i Brokeback mountain. Vill man ha Jake och Heath eller vara Jake och Heath? Just då var det mindre viktigt för en sextonåring att besvara.

Det förvånar mig inte att Young royals är en av Sveriges främsta exportsuccéer på senare år. Unga heteromän som spelar i queera kärleksrelationer kommer alltid ha en stark konsumtionsförankring hos unga kvinnor – med många andra. Samtidigt som den kanadensiska HBO-serien Heated rivalry gör publiksuccé, i vilken två hockyspelande män lever ut sina heta men hemliga begär på isrinken, så ser jag affischer på stan för att Jonas Gardells gayromantiska aids-drama Torka aldrig tårar utan handskar och – just det – Brokeback mountain sätts upp som musikal och pjäs på Göta lejon och Intiman i Stockholm.

Intresset för manliga queerhistorier med förhinder verkar aldrig gå ur tiden. För unga heart throbs har det nästan blivit en garanterad karriärframgång att tidigt spela en queer karaktär, Timothée Chalamet och Josh O’Connor fick sina stora genombrott med Call me by your name respektive God’s own country.

Var är då de kvinnliga motsvarigheterna? Filmen Carol gav förvisso Rooney Mara ett uppsving och Euphoria har hyllats för sin variation av karaktärer med olika läggningar. Ändå känner jag mig knappast överöst med lesbiska romanser. Sedan Fucking Åmål och den snabbt bortglömda filmen Kyss mig har det inte heller hänt så mycket i den svenska sfären (även om jag gärna blir motsagd, har jag missat någon episk ungdomsserie i tre säsonger om kvinnor på en privatskola med köttsliga begär?)

Men allt detta är egentligen bara tankar som surrar i bakhuvudet, när jag ser Angelica Ruffiers mångbottnade och svårdefinierade hybriddokumentär La belle année som har biopremiär i dag. Att enbart beskriva filmen som en queer skildring av det begär som en ung student känner för sin lärare vore att förminska helheten, även om historien på ett suggestivt sätt lyckas sätta fingret på den grumliga och svårformulerade längtan som ryms i många första förälskelser; vilja ha eller vilja vara personen som är målet för ens längtan? Det är samtidigt en film om minnen och svårigheten att göra upp med den nedsvärtade kärlek som ryms i destruktiva familjerelationer, något som seglar upp till ytan när Angelica återvänder till barndomshemmet i södra Frankrike för att tömma sin bortgångna pappas hus.

Kanske är det också vad som gör filmen så fascinerande, inte för vad eller vem den begär utan hur den skildrar själva akten att begära, uppblandat med längtan och saknad, vars känslomässiga gestaltningar bärs fram av dagböcker, iscensättningar, hemmavideos och vackra scener som rör sig mellan vissna trädgårdar och ljusa klassrum. La belle année – det vackra året. Är det året som huset töms eller det ungdomsår som dess murkna vrår och gamla innehåll kastar ett nytt ljus på? Se filmen och avgör själv.

 

Artikeln publicerades ursprungligen som ett nyhetsbrev 17 april. Prenumerera här på FLM:s nyhetsbrev som utkommer varannan vecka med de senaste filmnyheterna och kommentarerna!