Ljus- och färger varierar kraftigt mellan en bildruta till nästkommande. Ett klipp är det mest iögonfallande kännetecknet för hur filmen söker manipulera sin åskådare, i ett tidsbrott där kameran bytt plats, riktning eller optik. En paus i filmandet där oönskad vävnad lugnt kan avlägsnas från filmkroppen. Förmågan att kunna identifiera dessa ingrepp, det vill säga bildernas start- och slutpunkter, hör till de första stegen mot ett mer medvetet filmtittande. Med dessa glasögon blir det i synnerhet intressant när filmer undviker att klippa och låter sina skeenden fortgå i ett obrutet flöde. Mitt filmintresse stöptes ur ett ungt millennium där den långa tagningen var en given komponent i arthousefilmens anatomi. Gus van Sants skolmassakerfilm Elephant (2003) avnjöts på två nybrända VCD:s. Den fick mig att omedelbart be min filmkran, ”Koffa”, om tyngre substanser i utbyte mot fler spökskrivna hemläxor. De smäktande och följsamma steadicam-rörelserna hade väckt suget efter fler raffinerade kamerakoreografier – en dragning ner i det kaninhål där gestalter som Béla Tarr och Alan Clarke väntade på mig.
Men den långa tagningens kulturella status och cinematiska användningsområden skulle snart komma att demokratiseras i samband med mediets digitalisering. När filmrullens fysiska längd, omkring elva minuter, inte längre utgjorde någon begränsning för längden på ett klipp var det bara filmskaparnas fantasi, och möjligen hantverksskicklighet, som avgjorde vad en tagning kunde tänkas inrymma. Greppet som under den analoga eran främst förknippats med konstnärlig och intellektuell film, transformerades till den gimmick som nu förekommer flitigt inom underhållningsindustrin. Ett relativt färskt exempel är tv-serien Adolescence (2025), vars fyra avsnitt är genomförda i obrutna sekvenser om en timme vardera. I bakomfilmerna till produktionen visar teamet stolt upp det minutiösa koreografiarbetet som möjliggör varje episod, en omsorg som bidragit till att titeln framträtt ur det allmänna mediebruset. Vi kan nu se långa tagningar användas som konstnärlig grillkrydda i allt från True detective (2014), till ICA-reklamer och lucköppningen i tv-julkalendern Snödrömmar (2024). Men vad är det som gör den obrutna tagningen så attraktiv för medieproducenter såväl som inbitna cinefiler? Är inte montaget någonting särpräglat för filmmediet: möjligheten att ögonblickligen kunna färdas i tid och rum? Att inta alla möjliga och omöjliga perspektiv utan att vara fjättrad till en fysisk betraktarposition?
Filmteoretikern André Bazin förespråkade obrutna tagningar i långt skärpedjup som han ansåg generera mer realistiska filmer. Snarare än att filmregissörerna på förhand bestämmer vad åskådaren ska se, borde denne istället själv tillåtas att “klippa med ögonen” i biografen. Denna idé var antitesen till de tidiga ryska filmskaparna Kuleshov, Pudovkin och Eisensteins tankar om ett associativt filmiskt språk som uppstod då klipp sattes i relation till varandra. Bazin menade att montaget reducerade filmen till ett metaforiskt bildteckensystem, ett slags hieroglyfer, där innebörden antyddes snarare än att faktiskt gestaltas. ASL, “average shot length”, kallas den ekvation som syftar till att mäta filmers individuella klipptempo genom att dividera deras speltid med antalet klipp. En film som Gjest Baardsen (1939, Tancred Ibsen), innehåller till exempel 450 klipp, har en speltid på 5760 sekunder, det vill säga 1 timme och 36 minuter, vilket ger ASL-värdet 12,8 (5760/450=12,8). Den genomsnittliga längden per klipp i Gjest Baardsen är alltså runt tretton sekunder. Genom att analysera förändringarna i ASL under filmhistoriens gång ser vi tydligt att klippen med åren blivit fler och kortare. Jonas Åkerlunds Spun (2002), som är något av ett skolboksexempel på så kallad MTV-klippning, har ett ASL-värde på omkring 1,3 sekunder. Som David Bordwell noterar i The way Hollywood tells it (2006) har filmer med tvåsiffriga ASL-värden, vilka fortfarande förekom i sjuttiotalets Hollywood, blivit alltmer sällsynta sedan åttiotalet.
Visst går utvecklingen att betrakta som en naturlig etablering och effektivisering av ett filmiskt formspråk. Lumièrebrödernas första filmer bestod som regel av en enda tablå, därefter uppfann filmskaparna en rad regelsystem gällande allt från rumsorientering till dialogklippning och tidskomprimering. I takt med att publiken blev tryggare med det filmiska språket gick det att vara effektivare och djärvare i sitt bildberättande. Ett långsammare klipptempo brukar betraktas som en motreaktion på den kommersiella filmens alltmer stroboskopiska bildflöden. Men fastän de långa tagningarna fortfarande utgör en anomali inom underhållningsfilmen tycks publikens acceptans, eller till och med tycke för denna typ av formalistiska inpass ha ökat. En förklaring kan vara att tv-spel och långtagningsfilmer som 1917 (2019, Sam Mendes) eller Flow (2024, Gints Zilbalodis) har stora estetiska likheter. En betydande större andel av publiken är idag mer mentalt rustad för oavbrutna bilresor och promenadscener, vilket inte var fallet på nittiotalet. Samtidigt som längre tagningar innebär ett makligare berättartempo så erbjuder de också en adrenalininjektion för den tittare som uppmärksammar de bakomliggande filmtekniska akrobatkonsterna.
Jimmy Håkansson skriver i tidningen Arbetet (21/3-25) om när han och flickvännen tittade på just Adolescence: “Hon såg oförstående på mig när jag förklarade att allt hittills var filmat i en oavbruten tagning. Inga klipp. Inga alls. Hennes blick var matt när hon svarade ‘Jaha?’. Då förstod jag att jag ägnade mig åt den manligaste av alla nationalsporter: att förhäxas av långa tagningar.”
Att den långa tagningen är ett ytterst maskulint särintresse blir tydligt så snart man börjar lista filmexempel och reginamn. När svåra saker ska genomföras i en och samma tagning blir filmskapandet till något av en sport. Den mest långtgående tillämpningen av denna tävlingsgren är att, som i fallet Adolescence, genomföra hela filmen i en obruten kamerarörelse. Men, mönstret stämmer inte alltid överens för om vi ser till svenska regissörer som tagit sig an detta stolleprov finns tre för mig kända exempel varav två trots allt är kvinnor. SVT nyheters Uppsalaredaktion rapporterar den nionde januari 2013 om ett lyckat världsrekordförsök: Anette Skåhlbergs film 7333 sekunder Johanna (2017) klockade in på två timmar och två minuter, och var därmed världens dittills längsta film utan klipp. På sin hemsida skriver Skåhlberg om bragden: “Filmen är filmad i en enda tagning på 7333 sekunder. Efter månader av förberedelser och repetitioner lyckades över 70 personer bakom och framför kameran ta sig runt de åtta kvarteren i Uppsalas stadskärna, sammanlagt en sträcka av 3 km; med båt på Fyrisån, rakt genom Domkyrkan, med bild över broar, in i lägenheter, ner i vatten, in i hotell Clarion.”
Rekordet stod sig dock inte ens fram till filmens premiär, redan ett år efter inspelningen kom den indiska spökfilmen Agadam (Mohamad Issack) som var en minut och trettio sekunder längre. Tuva Novotnys norskspråkiga sjukhusdrama Blind spot (2018) är ett annat exempel som genomförs i ett svep och innefattar bilresor, miljöbyten och utagerande skådespelarprestationer.
Men för att förstå hur vi kom till de långa tagningarnas sensationslystna tid behöver vi klipp tillbaka till fyrtiotalet då Alfred Hitchcock drömde om att kunna göra en hel film som en enda lång sekvens. I Repet (1948) mördar de två huvudpersonerna en klasskamrat varpå de gömmer liket under middagsbordet och bjuder hans ovetande familjemedlemmar på en makaber supé. Regissören förstod att kammarspelet skulle få mindre andningsutrymme om det genomfördes utan klipp. Men filmtekniken var ännu inte redo för detta och klippen mellan akterna doldes därför i noga planerade kamerapassager mellan personer och föremål. Denna form av dolda klipp används än idag om än i mer finslipad digital skepnad. I En film som Birdman (2014, Alejandro González Iñárritu) framstår vara filmad i ett flöde men i själva verket består den av flera osynligt sammanflätade tagningar.
Efter Hitchcocks formexperiment med Repet dröjde det omkring femtio år tills någon faktiskt skulle förmå att genomföra en hel långfilm utan att klippa. I Béla Tarrs teatrala tv-filmatisering av Shakespeares MacBeth (1982) ingår två klipp, ett på fem minuter och det andra på 57 minuter. Robert Franks It’s real (1990) och dess enda tagning om sextio minuter balanserar på gränsen mellan lång- och kortfilm. Det var videotekniken som nu möjliggjorde att kameran kunde rulla obrutet så länge, men eftersom det lågupplösta formatet ansågs tekniskt undermåligt nådde liknande filmer inte biograferna. Big Monday (1998, Michael T. Rehfield) finns att se på Youtube, är av långfilmslängd och innehåller mycket riktigt endast en tagning. Filmen fick aldrig någon vidare spridning eller genomslag, eventuellt till följd av den låga bildkvaliteten och dess höga grad av amatörism.
En film som däremot gick upp på bio var Timecode (2000, Mike Figgis). Filmen är uppdelad i fyra fält, där vi i vart och ett ser hur en dv-kamera i realtid följer människor som omväxlande möts och skiljs åt. Att filmen bestod av fyra lågupplösta bildkällor gjorde att den sammantagna bildkvaliteten blev acceptabel. Dock kan man säga att detta inte är den första filmen i en tagning eftersom den egentligen bestod av fyra parallella. Ett kvarstående tekniskt problem var att film, även den som spelats in digitalt, i slutändan ändå spelades upp från analoga filmrullar. Även filmer som initialt saknade klipp tillfogades nya vid aktbytena.
Den ryska arken (2002, Aleksandr Sokurov) brukar räknas som den första långfilmen inspelad i en tagning. Filmen är en vindlande steadicam-åkning genom vinterpalatset i Sankt Petersburg vars tagline inte gör någon hemlighet av sin egen skrytsamhet t: “2000 cast members, 3 orchestras, 33 rooms, 300 years, ALL IN ONE TAKE.”
Det är utan tvekan en imponerande bedrift, inte minst ur logistisk synvinkel: att få så många komponenter att klaffa i en följd. Samtidigt visar det sig sällan krävas särskilt många försök innan filmskaparna nöjer sig med sin tagning: Den ryska arken är exempelvis resultatet av fjärde försöket, samma antal som i restaurangdramat Boiling point (2021) av Adolescence-regissören Philip Barantini. I Victoria (2015, Sebastian Schipper), med sin speltid på hela två timmar och arton minuter som rymmer en rad komplexa inslag, lyckades man redan på tredje försöket. Allt klaffar i ärlighetens namn inte och man skulle kunna klaga på filmernas blocking, ljussättning, skärpedragningar, och så vidare. Det tycks med andra ord (ännu) inte gå att ställa samma tekniska krav på en entagningsfilm som dess klippta dito.
Slumpmässigheten är emellertid också en stor behållning med genren: hur bildspråket ofrånkomligen kryllar av oortodoxa bildutsnitt och uppenbara mellanbilder. Skådespelaren Woody Harrelsons regidebut Lost in London (2017) är förmodligen den enda filmen där det första försöket blev det slutgiltiga, “one and done.” Här försökte man nämligen kombinera film och teater genom att skådespelet direktsändes till ett hundratal biografer samtidigt som den spelades in. Alla eventuella misstag skulle därmed komma att bli en del av slutresultatet. Lost in London accentuerar en annars rätt omotiverad stresskänsla som entagningsfilmer alltid ingjuter i åskådaren: oron över att någonting ska gå snett. Ett för mig plågsamt exempel på detta inträffar i Victoria när kameran, efter två timmar och tio minuters lyckad tagning, plötsligt stannar till vid skådespelaren Frederick Lau som spelar död! Jag törs, för tagningens skull, knappt blicka mot hans ögonlock eller halspulsåder.
Oavsett om dessa filmer spelas in på en eller fem dagar är inspelningsperioden alltid betydligt kortare än genomsnittsfilmens som nästan uteslutande övergår 30 dagar, men inte sällan håller på i flera månader. Givetvis utkräver förfarandet betydligt fler planeringsdagar och en längre repetitionstid men när den enda tagningen väl sitter är filmen färdiginspelad. Man sparar också in rejält med pengar och arbetstid på klippningen som främst innebär att välja en passande in- och utpunkt. Att “kvalitetsfilmen” ofta har ett lägre klipptempo är nog delvis en budgetfråga. Det tar en avsevärd tid att byta kamerainställning mellan hel- och halvbilder, ljussätta om från skott- till motskott. Det är desto mer tidseffektivt att spela in varje scen i ett flöde, och på köpet få Duplobitar till klippningen snarare än Lego. Regissörer som Lav Dias eller Hong Sang-soo hade exempelvis aldrig kunnat uppnå sin produktionstakt om deras filmers ASL:värden varit mer normativa.
Sedan Y2K och Ryska arken har ”one take”-filmen fortsatt vara en livskraftig mikrogenre, något som knappast lär ändras efter framgångarna med Adolesence. Vi har exempelvis sett skräckfilmer som La casa muda, (Gustavo Hernández, 2010), actionfilmer som One shot (James Nunn, 2021), den icke-kronologiska Tamil-thrillern Iravin nizhal (2022, R. Parthiban) eller Cristóbal León och Joaquín Cociñas virtuosa stop-motion-epos The wolf house (2018). Flera av dessa exempel utnyttjar entagningens psykedeliska möjligheter som uppstår när filmen väljer att hoppa i tid och rum. Genom kamerans rörelse framträder oväntade rumsligheter som inte helt tycks hänga ihop med vad man nyss sett. Trots att en film innehåller få, eller inga, klipp behöver den inte nödvändigtvis vara händelselös. Snarare tycks många entagningsfilmer vilja överkompensera för sitt långsamma klipptempo med ett mer högkoncentrerat dramaturgiskt innehåll. Filmerna är ofta konstruerade likt någon form av Rube Goldberg-maskineri där små sammanträffanden i slutändan ger ödesdigra konsekvenser. Inledningsvis imiterar man livets beskedliga lunk, med slumpmässiga, ofta nattliga, möten, lösryckta bitar ur konversationer, små informativa fragment som snart visar sig bilda en större mosaik av kaos och i många fall också döden. Så mycket som jag uppskattar långa kvällspromenader avskyr jag fatalistiska nedåtspiraler till helvetet, ett innehåll vars innebörd kanske ännu bättre än “den långa tagningens” teknik kännetecknar det tidiga nollnolltalets filmproduktion.
Den ryska arken (2002) av Aleksandr Sokurov finns att hyra på sfanytime.
Artikeln publicerades ursprungligen i FLM NR 72-73, december 2025
