”If you don’t know, now you know, ni-”
Den som vet, den vet. Man behöver inte vara en boom bap-älskande nittiotalsnostalgiker för att ha hört Biggies Juicy. Just ovanciterade rad, som upprepas ett par gånger i låten, tillhör en av de mer klassiska. Lätt att få feeling, lätt att sjunga med av bara farten? Vilket man nog inte borde göra, såvida man inte är svart. Och särskilt inte om man är vit.
Ibland tänker jag tillbaka på ett specifikt tillfälle när jag hörde låten. Det var en sen sommarkväll i slutet av 00-talet, platsen var en smockfull villaterrass. Ett slags gymnasieåterförening för en kritvit klick födda 1985–1987. Återigen samlade, de flesta kraftigt berusade, några lagom bänga på slarvigt rullade spliffar. Där och då enade i den kollektiva, post-gymnasiala vilsenhet som lätt uppstår innan man hunnit landa i livet som nyvuxen.
Några år före återträffen hade White chicks haft premiär. Bröderna Shawn och Marlon Wayans – i storebrodern Keenen Ivorys regi – spelar en fumlig FBI-duo som bestraffas med ett skämsuppdrag: att under täckmantel lajva vita jetset-tjejer för att stoppa kidnappningen av ett Hilton-liknande syskonpar. Mottagandet var skoningslöst, bland annat i Aftonbladet där den beskrevs som en ”galet korkad komedi.” Flera kritiker såg den crossdressade förväxlingskomedin som en kalkonremix av I hetaste laget (1959). När filmtidningen Empire för femton år sedan listade tidernas sämsta filmer hamnade den på en stabil sjuttondeplats.
År 2022 inkluderade jag själv filmen på min topplista till Beyond the Sight and Sound Canon, sammanställd av sajten They Shoot Pictures, Don’t They?, som ett svar på den brittiska tidskriftens återkommande omröstning som hållits vart tionde år sedan 1952. Ett skämt, ett långfinger, en omogen provokation? Ärligt talat tänkte jag inte så värst mycket på mitt val utan gick snarare på känsla. Genom åren har det varit en av de komedier som jag återvänt till flest gånger – alltid lika paff över att en så ofiltrerad film kunde nå ända till svenska biografer. Tanken på att en liknande film skulle kunna göras idag känns extremt avlägsen. Den var där, den var då – varken förr eller senare. En smaklös spegling av en Juicy Couture-klädd tid.
Prutthumor varvas med skämt om ätstörningar, ”date rape”-droger och rasstereotyper. I den senare kategorin sticker en scen ut. Vitsminkade, kvinnoklädda och med kusligt isblå linser insatta hamnar Wayans-bröderna med sina nya tjejbästisar i en sportbil med nedfällt tak.
Bilstereon blir en kulturkrockskatalysator när Vanessa Carltons hitlåt A thousand miles sätts på. Volymen skruvas upp, tjejerna sjunger glatt med och killarna försöker osäkert haka på. Underförstått: typisk vit musik. Desto mer bekväma blir killarna när Biggies och 50 Cents Realest niggas hörs i högtalarna – så pass att de instinktivt droppar N-ordet. ”Hallå! Jag kan inte fatta att ni sa så där nu”, utbrister Busy Philipps i chocktillstånd. ”Och? Det är ju ingen här”, får hon som svar. Ilska övergår i busiga leenden, låten dras på igen och i tillåtande samförstånd sägs N-ordet i extatisk kör. Bilen blir ett tryggt rum för att bryta tabun.
Idag lär varken Busy Philipps eller hennes medspelerskor betrakta scenen som en karriärshöjdpunkt, men visst står den sig lika stark. Om inte starkare.
När jag ser om White chicks kommer jag att tänka på den spökbleka gymnasieklicken på villaterassen. Det där laddade ögonblicket när den mesta kända raden i Juicy spelades för första gången, som ett slags toleranstest för att se om rummet var lika tryggt för N-ordsägare som bilen i White chicks.
Några sjöng med, vill jag minnas, med ett effektsökande eftertryck som liknar det man hör från människor som vägrar kalla en chokladboll för ”chokladboll”. För andra var det lika självklart att självcensurera N-orden.
Troligen hade varken terrasstunden eller bilscenen låtit likadana idag. Genom att vara så hyperaktivt fräck hinner White chicks komma åt fler känsliga punkter på 1 timme och 49 minuter än vad de flesta filmskapare lyckas göra på en hel karriär. Wayans-brödernas kränkningscamp klär av fördomar genom att överdriva dem med fulsmink och skrikiga kläder. Filmen är så helhjärtat problematisk, så outtröttlig i sitt gränstänjande. Så pass att den i sina bästa stunder framstår som progressiv.
Artikeln publicerades ursprungligen i FLM NR 72-73, december 2025.
