När folk är gravida sägs det att de plötsligt ser bebisar överallt. Barnvagnar överallt. Andra gravida, överallt! Jag tror att jag har drabbats av det, men min omgivning är inte fylld av gravidmagar och blöjreklam. Jag ser mods. Och allt började när jag nyligen såg Quadrophenia (1979). Lyckligtvis har jag turen att min pappa var mod. Efter att ha tröttnat på en långtgående tradition av att titta på Arkiv X och olika former av katastroffilmer så beslutade vi oss för att bryta mönstret. I trappan i mitt barndomshem hänger en affisch. “Quadrophenia” står det på den. Filmen var central i pappas möte med modskulturen, såväl som för många andra. Regissören Franc Roddams förmåga att fånga känslan av sin samtid gjorde att hans film även gav upphov till nya mods långt fram i tiden.
Döpt efter The Who-albumet med samma namn och baserat på skivan som, likt fler album av bandet, utformats som en rockopera samlar Quadrophenia allt som modsrörelsen var, och bevisligen fortfarande är. Vissa ansåg den nihilistisk, andra blev frälsta av filmen där vi följer den unge arbetarklasskillen Jimmy. Han bär parkas, kör Lambretta och hatar rockers. Filmen skildrar även det massiva slagsmålet mellan de två rivaliserande subkulturerna som ägde rum i den brittiska kuststaden Brighton 1964 och Sting gör en otrolig roll som den mycket blonda mod-ledaren “Ace Face”.
Jag tror att anledningen till att jag ser mods överallt just nu, eller rättare sagt influenser av estetiken som kännetecknade jordens coolaste subkultur på 60-talet, är just för att jag vill se dem. För att jag är så åt helvete trött på backslick och dunjackor, och därför tvingar fram åsynen av män iklädda parkas. Lika glad som jag blir när jag ser dessa utomordentligt influerade människor, lika frustrerad blir jag också. Jag tror nämligen att de inte har en aning om att de är en produkt av Quadrophenia. Det är mycket möjligt att de här människorna faktiskt har sett filmen. Men till skillnad från filmer som Matrix (1999) eller Amelie från Montmartre (2001) som är ständigt närvarande som referenser i dagens samhälle, så är Quadrophenia en film som tycks ha trillat mellan stolarna i övergången till den nya generationen. Den nämns inte, den trendar inte på Tiktok, den återskapas inte i utklädnader på Halloween. Därför drar mitt bittra jag slutsatsen att Quadrophenia troligen har gått många förbi, inklusive de som klär sig som om de själva varit en del av rollbesättningen.
Kanske är det öde som Quadrophenia mött inte särskilt långt ifrån regissörens egna. När Roddam tog Hollywood-klivet blev det inte särskilt långvarigt. Hans kärlek för att göra personliga filmer tycktes inte passa in i den mer kommersiella filmbranschen som han mötte i Kalifornien. Efter några tappra försök att göra filmer med Robert Redford drog sig Roddam tillbaka från det offentliga filmrummet. Han har sagt: “I tried to make personal films, which was a mistake”. Det är ord från en regissör som mötts av den bistra sanningen att hans filmer inte platsade i en kommersialiserad värld och en filmbransch där specialeffekter och box-office resultat värderas mer än känsla och råa berättelser.
Trots att Quadrophenia har slutat nämnas, lever estetiken kvar. När jag ser en ung kille i kostym med rufsigt hår och lugg blir jag varm inombords. Men jag önskar att han visste att han är dagens mod. De som febrilt letar efter Fred Perry på vintagebutiker, de som älskar You really got me, men inte har en aning om att det är en låt av The Kinks. De är en produkt av det som Quadrophenia blåste liv i, när den återinförde mods-estetiken i slutet av 1970-talet.
I dag ser vi mods, men vi talar inte om dem. Harris Dickinson axlade rollen som ovetande mod utmärkt i, den för övrigt bedrövliga, filmen Babygirl (2024). Med hans korta lugg och militärgröna jacka över en skjorta-slips-kombination som subtilt sticker upp, är det omöjligt för mig att inte dra paralleller till Jimmy. Det enda som saknas är en Lambretta eller Vespa och en absurd mängd backspeglar. Hollywood-födde musikern The Dare syns nästan alltid i kort lugg, en slimmad svart kostym och solglasögon. Även han går allmänheten förbi som något annat än mod. Istället anses han vara en centralfigur för återupplivningen av indie sleaze. Jo, visst, under fjolårets Grammys syntes han på scen med Charli XCX (som ofta säger sig inspireras mycket av film) och flera andra i en kaotisk klubbscen. Indie sleaze? Absolut. Men tittar vi på hans klädsel, hans hår – detta är att vara mod. Quadrophenia.
