Misericordia (Miséricorde)
Regi: Alain Guiraudie
Land: Frankrike, Spanien, Portugal
Speltid: 1 tim 44 min
Biopremiär: 11 september
”Vi behöver oväntade dödsfall. Vi behöver olyckor. Vi behöver mördare.”
Alain Guiraudies sjunde film, Misericordia, är en egensinnig svart komedi om ett dråp som blottlägger dolda begär i en fransk småstad. Genom att varva ett utforskande av moraliska och religiösa frågor med absurda inspel från biroller – såsom en kåt präst, en förförisk änka och det skrattretande, amatörmässiga polispar som undersöker dödsfallet – växlar filmen på djupet mellan tragedi och komedi.
Filmen kretsar kring Jérémie (Félix Kysyl), en ung man som återvänder till sin hemstad Saint-Martial i Aveyron-regionen i södra Frankrike för begravningen av sin före detta chef, den lokala bagaren, som han varit hemligt kär i. Saint-Martial är en nedgången gammal stenstad och landskapet är jordigt och vackert höstkrispigt. Jérémie bor hos bagarens änka, Martine (Catherine Frot), och närvaron skapar snabbt friktion med hennes son, Vincent (Jean-Baptiste Durand) som tror att de inlett en kärleksrelation. Ett bråk mellan Jérémie och Vincent leder till den senares död efter ett högst tafatt slagsmål. Jérémie döljer brottet, men han väcker lokalbefolkningens misstankar, inklusive byprästen Philippe Griseul (Jacques Develay), som dock blir en oväntad förtrogen och medbrottsling i utbyte mot närhet.
Filmen följer Jérémie när han försöker navigera i denna moraliskt tvetydiga situation, där hans handlingar och relationer blir alltmer absurda. Titeln, misericordia, är latin för barmhärtighet och anspelar på situationen och prästens medkänsla för Jérémie. En misericordia är också en inredningsdetalj i kyrkor som används för präster eller munkar att vila sig mot och en sorts dolk som användes till barmhärtighetsmord under medeltiden. Men det är frågan om nåd – filmens centrala tema – som titeln ramar in: Var går gränsen mellan att förstå, förlåta och beskydda en mördare?
Var går gränsen mellan att förstå, förlåta och beskydda en mördare?
Filmen balanserar ofta på randen till det komiskt patetiska, vilket skapar en ambivalens – inte bara kring karaktärernas avsikter och begär men också kring vad filmen vill säga: Är den latinska och lite högtravande titeln helt seriöst menad? Ska vi ta prästens långa monologer om moral som ett budskap från Guiraudie? I en nyckelscen övertygar prästen Jérémie om att han inte ska ha samvetskval över att ha dödat Vincent, genom att säga att alla ändå ska dö och att vi behöver oväntade dödsfall, olyckor och mördare.
De moraliska frågorna är religiösa och abstrakta, men tar sig också fysiska uttryck. Skådespeleriet har en precision och närvaro. Det handlar mycket om rytm; om erotiskt laddade pauser i dialogen och komisk timing. Genom närbilder ser vi karaktärerna svettas i spända situationer och deras vardagliga kroppar framträder ofta på ett påtagligt sensuellt sätt. Filmen visar på en estetisk och särpräglad finkänslighet från Guiraudie. Även om Misericordia inte är lika fulländad som That old dream that moves (Ce vieux rêve qui bouge, 2001) eller regissörens mest framgångsrika film, Stranger by the lake (L’Inconnu du lac, 2013), är det en intressant fördjupning av de teman Guiraudie återkommit till genom sin karriär. Det vill säga queera och flytande begär, undertryckta drifter och sexualitet över generationsgränser. Dessutom är prästens begär till en mördare något som bygger direkt vidare på ett motiv från Stranger by the lake. Till det ska räknas ett konsekvent estetiskt utforskande i Hitchcock-stil. Guiraudie har rollbesatt med personer med kroppar som annars inte brukar synas och genom sitt återkommande samarbete med fotografen Claire Mathon (känd för bland annat Porträtt av en kvinna i brand) har han utvecklat ett unikt visuellt tonfall. Det är en queer blick som ger tillbaka ett slags erotiskt utrymme åt kroppar som är åldrade eller slitna av arbete – och som inte väjer för “full frontal nudity”. Guiraudie har specifikt nämnt Bergmans Persona som en inspirationskälla till Misericordias foto, vilket blir uppenbart när man ser filmens nerviga och avslöjande närbilder.
Guiraudie, som också är verksam som romanförfattare, har delvis byggt filmen på den egna boken Rabalaïre (2021). Det är tydligt att han har en egen infallsvinkel och han har blivit något av en ambivalent figur i auteurvärlden. Hans verk har prisats i Frankrike, särskilt i Cannes, men han är utan tvekan en vattendelare. Själv står jag på Guiraudies sida och har ofta hamnat i situationer där jag behövt försvara honom. Schismen bland kritiker – och även hos publiken – kan delvis bero på att hans filmer ofta ses som märkliga och bisarra. En del avfärdar honom som för kryptisk när det gäller karaktärernas motiv. Misericordia, som innehåller opåkallade “nakenchocker” och andra element som sticker ut, är definitivt bisarr på många sätt. Och det krävs en del av åskådaren för att dechiffrera karaktärernas flytande begär. Men jag tror att det i botten handlar om olika synsätt på film. För de som föredrar mer lättsmälta A24-hits kommer kanske inte Misericordia ge så mycket. Men de som är intresserade av att se något nytt och eget kanske håller med Cahiers du Cinéma när de listade Misericordia som fjolårets bästa film.
