När verkligheten blivit dummare än dikten är det lätt att tro att satiren har spelat ut sin roll. Ändå väljer Ari Aster att följa upp sin konstnärliga utflykt Beau is afraid med att göra en samtidskommenterande neo-western som utspelar sig under 2020 års covidpandemi.
Tack och lov har pandemin en liten, om än betydande, roll i historien som kretsar kring den hunsade småstadssheriffen Joe Cross – spelad av betahannarnas kanske främste gestaltare, Joaquin Phoenix.
När sheriff Joe vägrar ta på sig ett munskydd inne i den lokala livsmedelsaffären hamnar han i dispyt med den rättrådige borgmästaren Ted Garcia (Pedro Pascal). Sheriffen som har astma säger att han inte kan andas med munskydd. Men borgmästaren läxar upp honom och påminner om att restriktionerna gäller för alla.
I ren trots beslutar sheriffen för att kandidera mot den sittande borgmästaren i det kommande valet. Medan den progressive Ted pratar om jämlikhet, mångfald, grön energi och nya techjobb så för Joe en mer populistisk linje som grundar sig i känslor och lånar friskt av konspirationsteorier från internets sumpmarker. Snart har Joe mobiliserat kollegorna på sheriffkontoret för att klura på politiska slogans och tapetsera hans polisbil med felstavade kampanjbudskap.
Filmens nerv skvalpar dock inte runt i handspriten eller hörs i de plötsliga hostattackerna. Den ligger snarare i den politiska instabilitet som svepte över USA i samband med pandemin. När nyheten om mordet på George Floyd når småstaden sköljer en våg av Black lives matter-protester över gatorna och polariseringen mellan invånarna blir ett faktum.
I Ari Asters satiriska skildring av 2020 är det inte bara Maga-marinerade konspirationstokar som får sig en känga, utan även vita rättviseriddare som förklarar rasism för svarta, sociala aktivister som håller långrandiga tal om att de är där för att lyssna och medelklassungar som dansar på Tiktok för att visa hur det “känns” efter att ha läst en James Baldwin-roman.
Därifrån eskalerar det i en skenande takt som liknar hur kaninhålsalgoritmerna förvandlade Youtube till en rasande radikaliseringsmaskin.
Jämfört med den mardrömssurrealistiska golgatavandringen i Beau is afraid är Eddington en rak berättelse. I stället för att utforska det okända leker Aster med klassisk westernikonografi, men utan den tydliga uppdelningen mellan ont och gott. För i Eddington är alla lika goda kålsupare.
Bara två tragiska farbröder som inte kan bete sig.
I en scen som är som kalkerad på en John Ford- eller Sergio Leone-film söker borgmästaren Ted upp Joe utanför sheriffkontoret för att be honom dra sig ur valet. Men här finns varken stenhårda Clint Eastwood-cowboys som tuggar ett torrt grässtrå i mungipan eller skurkar med kisande duellberedda ögon. Bara två tragiska farbröder som inte kan bete sig.
Om 1970-talets Taxi driver satte fingret på New Yorks förfall i skuggan av Watergateskandalen och Vietnamkriget och 1990-talets Falling down skildrade medelklassens upplösning är Eddington något helt annat. En Taxi driver för en patetisk era. Falling down för generation ”brain rot”.
Om Eddington har något att säga om vår tid så är det att politisk radikalisering sällan har med övertygelser att göra. Allt är en småaktig reaktion på något annat. En motreaktion, en magreaktion, en allergisk reaktion. Och ideologier är lika utbytbara som instagramfilter.
