Vuxna män viger dagar av sitt liv åt att skapa omsorgsfullt utsmyckade, enorma banderoller att visa upp på stadions läktare; banderoller som inte har någon nämnvärd påverkan på utfallet av den match som spelas på gräsplanen, den där två lag kutar fram och tillbaka och kämpar om en svartvit boll. Hundratals, kanske tusentals fotbollsentusiaster hjälps åt att spänna detta så kallade tifo över läktaren. Lika snabbt som tifot tagits fram plockas det ned. De har en livslängd på blott någon enstaka minut. Det gör varken till eller från om laget vann eller förlorade. Efter matchen slängs banderollerna bort som sopor.
Betraktar man denna fanatiska supporterkultur utifrån normerande nyliberala uppfattningar om produktivitet och värdeskapande i materiell betydelse, så är den ju helt värdelös. Men vad de medryckande läktarbilderna i Ultras fångar är förstås det omvända: en meningsskapande verksamhet som på uppkäftigt vis går bortom någon samhällsnyttig föreställning av vad som spelar roll. En närmast transcendental kollektiv extas. ”Fotboll är oviktigt egentligen”, konstaterar dokumentärfilmaren Ragnhild Ekner på berättarspåret. ”Men det är skitviktigt. Förstår du?”
Ultras är strukturerad runt hejarklacken som motiv, och rör sig ledigt från Ekners egna blåvita Göteborg till stora fotbollsnationer som Italien och Argentina via Indonesien, Marocko och en oväntat komisk avstickare till den sömniga engelska kuststaden Eastbourne och deras glada amatörlag. På så vis tecknas en bild av såväl det lilla kollektivet på det enskilda lagets läktare, med deras unika nationella eller hyperlokala särdrag, samt kollektivet i global betydelse; hur alla fotbollssupportrar förenas i den irrationella kärleken till fotboll och det kraftfulla uttryck det tar sig. Världens största subkultur.
Som allra bäst är Ultras när den helt och hållet ägnar sig åt läktararrangemangen, när vi ser hur den minutiöst planerade koreografin och de storskaliga banderollerna transformerar hela läktaren. Hur kollektivet absorberar individen och de tillsammans bildar ett slags levande organism. Mest minnesvärd är en scen där IFK:s klack genomför ett tifo föreställande en enarmad bandit. Det är tekniskt avancerat med tre hjul som rör sig var och en för sig. När alla tre samtidigt visar Göteborgs lejonemblem blir det jackpot. Konfettikanoner avlossas. Euforin är smittsam.
Kloka estetiska beslut, som en vägran att rikta kameran mot fotbollsplanen och därmed göra supportrarnas relation till sporten till filmens enda fokus, kompenserar också för en viss tendens till genremässiga klichéer och uttjatade visuella troper. Gunget på läktaren är ändå så pass medryckande att man snabbt förlåter filmen för alla de gånger den på förutsägbart vis låter hejarklackens sorl ebba ut över bilder på soluppgångar, stränder och andra generiska vyer tänkta att förmedla en inre harmoni.
Det finns förstås mycket att säga om våldsamma huliganer, kommersialiseringen av sporten, föreningsdemokrati och Fredrik Reinfeldt – ämnen som Ultras endast vidrör i förbifarten, till synes av nöd snarare än vilja. Ekners film är skapad från ett supporterperspektiv: den är en högljudd lovsång till sporttokiga i alla länder och vet att den som önskar se ett journalistiskt gräv kommer hitta detta någon annanstans. Att Ultras prioriterar annat är välkommet. Den vill först och främst förmedla lyckoruset, och gör detta framgångsrikt.
Emedan filmen, med dess snäva fokus, inte har något särskilt att säga gällande andra former av av kollektivt åskådarskap (eventuella jämförelser mellan stadions besökare och biografens dito är en tursam slump snarare än produkten av ett intellektuellt engagemang med dessa frågor) så är det en dokumentär som med fördel bör ses i gemenskap, på bio, hellre än på SVT Play där den förmodligen publiceras inom kort.
Ultras vill vara ett tifo i form av en film. Dess livslängd är 89 minuter. Den manar inte just till eftertanke och när eftertexterna rullat färdigt är mycket redan glömt. Men hejarklackens extatiska tillstånd dröjer sig kvar.
Ultras har svensk biopremiär den 28 mars 2025.
SE OCKSÅ: Eephus (Carson Lund, 2024)
Den amerikanske kritikerns regidebut om två amatörlags sista baseballmatch innan deras spelplan rivs hits close to home i ett Sverige byggt på Korpenidrott.
