”Allas liv hänger på att hitta nån som kan landa det här planet – och som inte åt fisk till middag!”
Handlingen i Airplane! – eller Titta vi flyger som den fick heta i Sverige – är banalt enkel. Mitt under en flygning drabbas besättningen på ett kommersiellt flygplan av matförgiftning. Panik uppstår: vem ska sköta landningen? Ted (Robert Hays), en stridspilotsveteran som lider av svår posttraumatisk stress, blir den som får axla det tunga ansvaret. En uppgift som försvåras av att planet just flugit rakt in i en blixtrande storm.
Filmen är ett avkok på 70-talets katastroffilmer, kryddat med ett par välinriktade Hollywood-typiska skrevsparkar mot republikansk politik. (”Jag har inte mått såhär illa sedan vi såg den där Reagan-filmen!” kvider en matförgiftad passagerare.)
Men Airplane! är också en självmedveten postmodern grotesk, ett sammelsurium av kulturella och samtidshistoriska referenser som klibbats ihop till en skamlöst fånig helhet och som rullar sin överjästa formlöshet i kladdig prepubertal galghumor. Filmen släpptes 1980 och är, till skillnad från det politiska tungsinne som präglade 70-talets paranoida spänningsfilmer, en karnevaliskt skojfrisk kaoskomedi. Katastrofthrillern Airport (1970), tillsammans med tre uppföljare, gravskändas friskt. Men utrymme bereds även för kampsportsaction, pandemiskräck, religiös propaganda, basket (den då högst aktuella basketlegendaren Kareem Abdul-Jabbar spelar en av de matförgiftade piloterna), mjukporr, Saturday night fever och tv-shop. Sketchformatet hade utforskats tidigare, kanske bäst i Johan Landis skabrösa Kentucky fried movie (1977), men Airplane! knyter ihop sketcherna till en narrativ helhet, vilket också gör den mer lättillgänglig. Filmen gav i sin tur upphov till en hel genre med parodifilm, med berömda epigoner som Nakna pistolen-serien, Hot shots och Scary movie.
Filmens främsta styrka är den fantastiska castingen. Robert Stack, Lloyd Bridges, Peter Graves och Leslie Nielsen var till största del kända för att ha spelat i allvarstyngda filmer. Airplane! har i motsats en humor som siktar oerhört lågt och träffar betydligt lägre, men det fungerar eftersom skådespelarna lyckas hålla masken. Nielsens uttryckslösa spel som Dr. Rumack övertygar framför allt om situationens allvar. ”Allas liv hänger på att hitta nån som kan landa det här planet – och som inte åt fisk till middag!” säger Nielsens karaktär. Det finns inga tvivel om saken. Även om det på samma gång låter som ren gallimatias.
Regissörerna Jerry och David Zucker samt Jim Abrahams har marinerat sin oroliga estetik i Lautréamonts surrealistiska credo om ”det oförmodade mötet mellan ett paraply och en skrivmaskin på ett operationsbord”. Bekanta element plockas från sitt redan färdigkodade sammanhang och omkontextualiseras: ett PA-meddelande på en flygplats blir till ett äktenskapsgräl, en religiös sång till en narcissistisk uppvisning som hotar livet på ett hjärtsjukt barn, autopiloten är en uppblåsbar sexdocka, en helylleamerikansk pilot gör dubiösa närmanden till en liten pojke. Filmen har också en nästan Buñuelsk upptagenhet vid att vanhelga sakrament, där supande och beväpnade nunnor är ett vanligt förekommande inslag.
Även om filmens många kulturellt välbekanta referenser är begripliga tagna för sig, ystar de inom det parodiska sammanhanget en ny form av surrealistisk betydelse. Det är en anarkistisk film som, bortom den avsiktligt icke-originella handlingen, ger både begriplighet och smak på båten. I sina mest lekfulla stunder för den tankarna till bröderna Marx.
