När fler av folkbiblioteken öppnar igen borde de ordna ett smakfullt litet Garbobord vid ingången, med böcker, idolbilder och någon dvd-film om de råkar ha (tipsar den före detta bibliotekstimmisen). Svensk skönlitteratur om Greta Garbo utgör nämligen en hel liten subgenre numer. Jag räknar till att Love är den femte romanen på femton år. Liksom Lena Einhorns tidigare Blekingegatan 32 springer den ur arbetet med en strandad dokumentär och väver ihop de välresearchade historiska källorna med fiktion. Det som driver fabulerandet i alla böckerna är erotiken: krocken mellan den offentliga bilden av hennes kärleksliv och vad vi tolkar oss till av den hemliga praktiken. Garbos brev till Mimi Pollak hemma i Stockholm, som ligger nära till hands att tolka som kärleksbrev, har tidigare gett bränsle till flera av projekten.

Årets mycket läsvärda roman av Kerstin Gezelius och Alexander Onofris delar titeln Love med Garbos stumma Anna Karenina-film (inte den senare ljudfilmen), den med taglinen ”Gilbert and Garbo in Love”. Men utöver det är titeln förstås ett stort ”pssst!” om tematiken. Här är den bärande relationen den mellan Greta Garbo och Mauritz Stiller. Med våra samtida glasögon sett ligger det i öppen dager att Garbos och Stillers respektive läggningar var icke-normativa och i vid mening queera. Lika tydligt är det att vi inte kan veta precis vad vi ska kalla dem (just detta är ju för övrigt den generella utmaningen med queerhistoria). Navet för boken är ett annat brev än de till Mimi Pollak: ett oläst kärleksbrev från Stiller till Garbo – översett av henne fast det ställts fram i öppen dager, lite som Edgar Allan Poes ”purloined letter”. Innehållet i brevet får vi bara konturerna av och får fylla i själva, ungefär som fallet var med Garbos persona utåt.

Garbos inre person får vi däremot en grundligt och vackert framskriven bild av. Bokprojektet är en omgestaltning, en Garbomyt uppdaterad för vår tid. Hon framträder med vad vi nu skulle kalla panikångest. Det är ett tecken i tiden. Paparazzibeskrivningen i boken känns modern när privatpersoner, grannar, också försöker fota Garbo för att delta i den visuella skvallerkulturen kring kända personers privatliv.

Just Stillers kärleksbrev måtte vara fiktivt, men idogt arkivgrävande formar stommen för hela projektet. Arkivobjekt omvandlas till litteratur, till exempel får vi vara med när Arnold Genthe tar sina välkända porträttfoton av Garbo för Vanity Fair. Författarna ritar upp en karta där de rör sig som på sin egen gata. De placerar karaktärerna där som spelpjäser och åker runt med dem. Ibland känns det som fan fiction, till och med som ”shipping” där välkända figurer föses ihop romantiskt. Det låter kanske förödande, men det är mestadels helt fascinerande. Karaktärerna lever. Erotiken ångar. De filmhistoriska referenserna blir koordinater som sätter ramarna för berättelsevärlden. De enda scenerna som inte kommer till liv är de på oceanångaren i början – miljön är kanske för välanvänd.

Några frågor återstår när man försöker följa med fingret på Los Angeles-kartan och genom biografiska uppgifter, men de är av den sorten man kliar överallt efter att prata med författarna om över en cocktail på smuggeltequila från Mexiko. Hur gick det till när det blev en fiktiv ”Eskil” av Einar Hanson, en i sig spännande filmhistorisk gestalt som tragiskt körde ihjäl sig i Kalifornien? Varför utesluts helt en annan Hanson, Lars Hanson som spelade mot Garbo i Åtrå, när en hel del fokus ändå ligger på umgänget med Sjöströms i Hollywood? Ska inte Salka Viertel som blev så viktig för Garbo bo inne i Culver City vid denna tidpunkt och inte i hus, än mindre på en haciendaliknande gård? Blir haciendan någon form av astrakanträd för en vilsen nordbo? Den rogivande och kreativa platsen gestaltas som svaret på vad Garbo behöver i sitt liv, mer än vad hon behöver Stiller.

Romanens mäktiga slutscen utgörs av den berömda scenen där Garbo länge blickar ut över havet i slutet av Drottning Christina från 1932, för övrigt en film där den sedvanliga romansen med John Gilbert kallats en ”heterosexuell täckhistoria”. I boken tar den svenska skådespelaren själv kontrollen över ljussättningen i scenen och sätter allt ljus på sig själv inför närbilden. Tidigare är det Stiller som gjort detta. Ytterligare en botten i scenen är att det behövs rätt ljus för att riktigt se henne: Att ställa Garbo i rätt ljus är en bärande metafor för hela boken.