Mitt videosamtal med Tova Mozard får en dålig start. Uppkopplingen är så dålig att ljudet får en flera sekunder lång fördröjning. Våra inledande hälsningsfraser fastnar i rundgång.
– Hej Tova! Hör du mig?
– Hej! Vad sa du?
Som tur är verkar Mozard inte alls särskilt besvärad av den dåliga uppkopplingen. Hon berättar att hon för tillfället befinner sig på Gotland för att rensa ur sitt nyligen sålda sommarhus. Precis innan vårt samtal har hon vaknat upp från en tupplur. Hon förvarnar mig att hennes svar därför kanske kommer att vara lite långsamma och svävande.
Vi ska prata om hennes långfilm ILOVERUSS som har svensk biopremiär den 13 januari. Filmen kretsar kring den åldrade Hollywoodstatisten Russ som Mozard återkommande har skildrat i filmer och fotografier sedan början av 2000-talet. När jag frågar Mozard hur allting började, förklarar hon att deras möten inleddes som en slags lek.
– Vi fann varandra ungefär som när man hittar någon med en blick i skolan, i dagis eller i högskolan. Man känner igen sin lekkamrat på något sätt. Men det var så naturligt att det aldrig fanns någon pitch eller liknande. Det enda vi bestämde från dag ett var att jag var intresserad av att filma och han var intresserad av att bli filmad. Jag var intresserad av experimentfilm, av att regissera och att ha en riktig Hollywoodkaraktär som redan var i filmens värld och som jag kunde förfoga över. Jag kände direkt att det här är en person som vill bli betraktad och vill man det så finns det inte så mycket stress. Om han dessutom gynnas av det, så blir det ännu mindre stress.
Tova Mozard har i över 25 års tid varit flitigt aktiv som konstnär, framförallt inom fotografi och film, men även inom performance. Merparten av hennes verk utspelar sig i USA, i synnerhet Los Angeles. Dit kom hon som utbytesstudent under början av 2000-talet, och föll genast pladask för staden.
– Jag blev mer eller mindre kär i Los Angeles. I Love L.A. som Randy Newman-låten. Och Russ var verkligen en LA-karaktär.
Innan ILOVERUSS blev en långfilm visades delar av materialet som konstfilm i gallerirum. 2023 visades den som utställning på Cecilia Hillström Gallery i Stockholm och på Nikolaj Kunsthal i Köpenhamn. Men i filmen tecknas mer av ett dokumentärt porträtt av Russ som tar sin början under tidigt 2000-tal, då de först stiftade bekantskap med varandra.
Visste du att det skulle bli en långfilm?
– Nej, jag hade ingen idé om att det skulle bli en långfilm, utan jag tänkte helt enkelt att det var så spännande att bara träffa honom och filma. Ibland kunde han säga något som klickade för mig men han var inte särskilt lättregisserad. Det jag var intresserad av var när han blev lite upprepande och det blev mer konstnärligt experimentellt.
Filmen utspelas i ett Los Angeles som sällan skildras i film: I deppiga lägenheter, ödsliga trappuppgångar och folktomma diners. Ibland upplevs scenerna mer tydligt iscensatta, som i filmens första scen då Russ kliver in i bild för att påbörja en monolog. Andra gånger skildras en helt vardaglig situation, som när Russ sitter hemma vid sitt matbord och brer en smörgås. Ett grepp som återkommer är den obrutna tagningen som fortsätter även långt efter att Russ har uttalat en replik. Snarare än att klippa och gå vidare fortsätter kameran att rulla så att repliken långsamt ebbar ut i intet. Som åskådare får man ta del av själva processen då Russ går in och ut ur karaktär, och det hela förvandlas till en slags lek med vad det innebär att uppträda inför en kamera. Likaså skildras själva omtagningen av en scen flera gånger.
Vad är det som drar dig till det här greppet med den kvardröjande kameran?
– Jag tror det är enklast att vara helt uppriktig och personlig. När jag växte upp var det väldigt mycket bråk i min familj. Min pappa var missbrukare och det fanns många situationer som var inflammatoriska på något sätt. Jag växte upp ganska exponerad för drama, men jag tror att jag valde att försöka titta. Idag hade man kanske kallat det en ”missbrukarblick”, att man tittar och hör mer intensifierat. Men jag har försökt använda det i stället. Jag brukade lyssna på vad de sa när de skrek och grät och försökte förstå uttryck och vad de menade. Mitt verkliga liv var som att gå av och på en scen på något sätt.
När jag tittar på Bergman- och Tarkovskijfilmer kan jag känna igen det väldigt väl, såna där drömska tillstånd som ändå känns verkliga. Det känns inte surrealistiskt eller abstrakt för mig utan verkligheten glider in i en annan typ av tid och takt. Plötsligt kan saker och ting få en belöning och det är som att ett rum ändrar färg nästan.
Det är intressant för om man i stället för att klippa låter kameran rulla börjar man fundera som åskådare och fråga sig: Varför tittar jag på det här nu? Det är lite som med drömmar, nånting bara spelas upp för en utan att man vet varför.
– Nu när jag låg och sov innan vi skulle prata drömde jag att jag hade en kattunge i en mikrovågsugn som det låg äpplen över. När mikron sa ”pling!” så öppnade jag och såg att ”gud!”, det är bara äpplen men så hörde jag ett mjao! Och tänkte bara, åh nej! Katten är under. Det var en ganska rolig dröm. Jag tror att jag är lite svältfödd på att filma eller göra grejer själv just nu och då är det som att hjärnan börjar producera andra märkliga saker.
Det låter fruktansvärt obehagligt. (Båda skrattar)
– Jag tror det är viktigt att få vara kvar i ett skede eller en känsla. När man klipper bestämmer man att ”Nu ska vi bort därifrån” eller ”Vidare”. Jag kan tycka om att vara kvar i hans sunkiga värld eller hans känsla.
När Russ var ung gick han filmskola och drömde om att bli dokumentärfilmare, trots att hans pappa helst önskade att han skulle göra karriär som läkare eller advokat. Men saker blev inte riktigt som han tänkt sig, så småningom kom hans karriär mest att handla om statist- och mindre skådespelarroller. Mozard är dock mån om att framställa honom genom hans unika personlighet, snarare än hans yrke.
– Russ är en unik karaktär för han är liksom på sin vakt. Jag tänkte på det när jag kollade på filmen sist, att han flera gånger säger ”What I’m interested in is being natural.” Hans intresse för att vara naturlig är rätt forcerat. Jag tror att han är ”natural” men han förstår inte att han är som han är. Han söker sig själv hela tiden, men i det där intensiva sökandet är han redan där nånstans. Det är det som gör honom så unik tycker jag. Om någon frågar vem Russ är vill jag inte säga ”han är statist” eller ”han är en ensam äldre man på gränsen till asperger”, utan han är en sökare.
En bit in i filmen får Mozard allt svårare att få kontakt med Russ. När de pratar på telefon verkar det som att han lider av vanföreställningar och att han har svårt att riktigt hålla isär fantasi från verklighet.
Det som sker i slutet med Russ, hans försämrade tillstånd eller vad man ska kalla det, var det något du hade på känn?
– Det kom som en chock när han började höra röster. Jag var inte alls beredd utan tänkte bara att den här personen ifrågasätter verkligheten på ett sunt sätt och söker sig själv på ett sätt som är intressant, och som inte är sjukt.
Jag kände bara att han har en så otrolig styrka i att vara så ensam och utanför samhället. Att han fortfarande kan behålla sin mentala vibrance gör nog mer att jag tänkte på honom som en hjälte. Men när han blev sjuk så ifrågasatte jag nog allt det där. Vänta nu, var han knäpp hela tiden? Vad är det jag har missat? Kan jag inte se skillnaden på sjukt och friskt?
Jag skulle nog säga att han borde varit konstnär eller så. Det är verkligen ett lotteri. Hamnar du i rätt sammanhang, får du det där stipendiet eller om du jobbar med rätt människor så går det bra, men om du har det där och inte plockar upp det så blir du väldigt förkrossad liksom. Man har satsat allt och så funkar det inte och tillslut så orkar du inte. Jag tror bara att det där hände av naturliga orsaker, men det gör inte att jag ser honom i ett annat sken.
ILOVERUSS har biopremiär 13 februari.
