Den ungerske filmregissören Béla Tarr dog den 6 januari vid 70 års ålder. Ett stort namn i arthouse-världen sedan det stora genombrottet Damnation (1988), och kanske mest känd för den sju och en halv timme långa Satantango från 1994. För gemene man är han betraktad som en svår filmskapare. Ett skolboksexempel på det där som amerikaner alltid älskat att göra narr av – i korta drag: europeiskt (varför inte ungerskt), långsamt, svartvitt.
Flera av hans filmer skrevs tillsammans med författaren Laszlo Krasznahorkai som vann Nobelpriset i litteratur 2025. Krasznahorkais Nobelpris gjorde att flera av Tarrs filmer uppmärksammades på nytt. Satantango och Turinhästen (2011) finns båda att se på SVT Play just nu. Ett suveränt tillfälle att introduceras till en fantastisk filmskapares ouevre. Eller, om tålamodet tryter, vidare klanka ner på det där ungerska, långsamma och svartvita.
Men alla borde ge Béla Tarrs filmer den tid som han erbjuder publiken. För hans konstnärskap är unikt. Själv såg jag hans filmer för första gången i Cinematekets Tarr-retrospektiv 2015. Jag var 23 år, min så kallade ”formativa” ålder började ebba ut. Kanske var upptäckten av Béla Tarr min sista stora karaktärsdanande kulturupplevelse. Och hans syn på film var befriande rebellisk och inspirerande.
Béla Tarr gillade inte stories. Han menade att alla berättelser redan finns i Gamla testamentet. Sedan dess har vi återanvänt samma historier om och om igen. Det viktigaste i en film är inte handlingen, det är bilden, ljudet, känslorna. Jämför det med en regissör som Harmony Korine som med sin adhd-hjärna hävdade att han aldrig kom ihåg filmers intriger, bara specifika ögonblick och scener. Enligt den premissen gjorde han sin geniala debutfilm Gummo. Den skulle enbart bestå av en serie oförglömliga scener.
Tarr och Korine föregick både Youtube, Tiktok och dagens unga generation med mobilkameror som gör miljonpublikvideor på sociala plattformar. Visst, Béla Tarr är på många sätt antitesen till Tiktoks snabba kolhydrater, och på 90-talet ansågs hans filmer som motpolen till MTV, men om han själv skulle ha skrivit under på det vet jag inte. När han efter sista långfilmen Turinhästen 2013 startade en filmskola i Sarajevo hade han bara ett råd till eleverna: det finns inga regler! Att nästkommande generation springer med en mobiltelefon och återuppfinner idén om rörlig bild var han, åtminstone i teorin, enbart positiv till.
En annan fördom om hur man bäst konsumerar en ungersk regissör som gör svinlånga filmer i svartvitt, är att man måste vara påläst för att se dem. Välutbildad, bevandrad i konst, kultur och filosofi, kanske ha läst Foucault, Lacan eller varför inte Nietzsche (inte minst med tanke på Turinhästen som är uppkallad efter den häst som Nietzsche sägs ha sett bli misshandlad i Turin.)
Goda nyheter, Tarr gjorde film för alla!
Man behöver till exempel inte vara en norsk professor i filmvetenskap för att uppskatta dem, här finns inga gåtor att lösa.
(Jag vill gå så långt som att påstå att Tarrs filmer är lättillgängligare än David Lynchs. Om Lynch är regissören som en gång fick förvirrade gymnasiekillar att maniskt googla förklaringar i IMDbs nu insomnade kommentarsfält, så har man kunnat lämna en Tarr-film utan myror i huvudet. Hans filmer kan med fördel insupas på ett betydligt mer avslappnat sätt.)
Tarr ville skildra vardag och liv. En av de mest minnesvärda scenerna i mästerverket Motståndets melankoli från 2000 visar våldsamma män som stormar ett sjukhus. De springer in i sjukhussalarna och misshandlar patienterna. Till slut drar de bort ett draperi och ser en naken äldre man som står i ett badkar. Våldsverkarna stannar. De tittar en stund på den hjälplösa mannen innan de vänder om och lämnar byggnaden.
Vad får dem att avsluta attacken?
Tarrs enkla svar: För att det fanns en vägg bakom honom!
Det metafysiska betydde inte lika mycket för honom som det fysiska.
En annan av Tarrs bästa scener hittas även den i Motståndets melankoli. Huvudpersonen Valuska får äntligen sin äldre vän, den vise enstöringen Eszter, att gå ut ur sin lägenhet för att träffa några invånare som kan redogöra för de utmaningar som staden står inför. Scenen börjar med att de två männen promenerar på en gata. Kameran följer dem hela tiden. Och det tar tid. Som alltid hos Tarr. De går sida vid sida i två minuter utan att säga något till varandra. (En av filmkonstens största förtjänster har alltid varit att manipulera vår uppfattning av tiden, Tarr valde istället med sina långa tagningar att se möjligheterna i att INTE göra det.)
Alla har varit med om det: att traska jämte någon utan att säga ett ord till den andra. Men att för första gången se det i realtid på film?
Är det lidande? Säkert, för vissa (bra! – då känner du något).
Tråkigt? Säkert, för vissa. Men jag säger som Ingmar Bergman, som efter Nattvardsgästerna (1963) försvarade sig med: ”Underskatta inte tråkighetens betydelse i konsten!”
Valuskas och Eszters promenad är på samma gång spännande, meditativ – och väldigt rolig. Tarr tog vara på skeenden som en konventionell filmberättare hade valt att utelämna. Om det hos filmskapare finns en vilja att hitta situationer, händelser och tillstånd som man själv kan känna igen sig i, så finns den i allra högsta grad hos Béla Tarr. Han ville aldrig lura publiken. Tarr är i grunden lika tillgänglig som Lasse Åberg.
