År 1926 regisserade Karin Swanström sin fjärde och sista film. Det var hennes tredje med manus av författaren Hjalmar Bergman och hette likt hans romanförlaga Flickan i frack. I likhet med andra tidiga kvinnliga regissörer, såsom Anna Hofman-Uddgren och Pauline Brunius, blev Swanströms filmografi tämligen kort. Däremot kom dessa kvinnor att bli maktspelare inom film och teater på andra sätt. Utöver att Swanström skådespelade i ett stort antal filmer var hon mellan åren 1933-1941 konstnärlig ledare och produktionschef vid Svensk Filmindustri. Denna period förknippas framförallt med lättsamma komedier men Flickan i frack visar upp en djärvare sida. Hon fick kämpa för att få göra filmen, då Hjalmar Bergman hellre ville ha Victor Sjöström som regissör. Swanströms intresse berodde möjligen på Bergmans etablerade kändisskap, men berättelsen rymmer även feministiska och queera lager som Swanström tar vara på och vars tvetydigheter speglar det tidiga 1900-talet som en tid av förändring. Hur förhåller sig således filmens porträttering av feminism och queerhet till sin samtid?
Filmens handling kretsar kring hur det småborgerliga samhället Wadköping ställer sig till förekomsten av könsöverskridande klädsel, eller crossdressing. Swanström själv spelar Wadköpings änkedomprostinna, vars värderingar är högst traditionella. I tidig film användes crossdressing som ett uttryck för queerhet, samtidigt som dess förekomst primärt var som förklädnader i humoristiska sammanhang. Att, som Flickan i frack gör, fokusera på den samhälleliga acceptansen av crossdressing var alltså ovanligt.
Historiens huvudperson är studentskan Katja Kock (Magda Holm), som trots sin intellektuella briljans får finna sig i att de enfaldiga männen runt henne ges all uppmärksamhet. Fadern (Nils Arehn), ser ständigt till att förse brodern Curry (Erik Zetterström, även känd under sin nom de plume som kåsören Kar de Mumma) med pengar till sin extravaganta garderob men förvägrar Katja detsamma. Hennes klasskamrat och tillika uppvaktare Ludwig (Einar Axelsson) tar hjälp av henne för att klara examen, men anmärker under läxläsningen på hennes bristfälliga yttre. Som svar på tal sliter Katja in Ludwig i broderns rum och visar demonstrativt upp hans diverse lyxplagg: ”Var god och se!! Här ligger mina klädpengar!”
Ludwig och Katja tar examen (fastän ”det är Katja som tagit två”) och inleder en romans. Men då de skall skiljas åt tänker Ludwig anordna en bal, under beskydd av domprostinnan som med ”mammornas råd” och skolans rektor (Georg Blomstedt) agerar moralens väktare. Katja, som saknar finkläder, riskerar att utebli. På kredit beställer hon en balklänning, men när fadern ombeds betala blir han ursinnig och avbeställer. Det blir droppen för Katja. När brodern ska svida om är fracken försvunnen och på bordet väntar ett brev: ”Curry! Vår far har inte råd att giva oss varsin högtidsdräkt, följaktligen måste vi samsas om fracken…”.
När Katja träder in i balsalen iklädd frack tystnar festligheterna. Bara den berusade basfiolisten fortsätter ovetandes att spela. Till skillnad från de chockerade gästerna var detta inte första gången en publik såg crossdressing på film. Redan 1909 bjöd Rosa Grünberg, i rollen som kavaljer, upp Emma Meissner i Skilda tiders danser. Grünberg är iklädd manliga danskläder ur olika tider, däribland frack. Nämnvärd är även Swanströms debut Boman på utställningen (1923), där titelpersonen klär ut sig till diskerska.
Framförallt finner Flickan i frack likhet med Ernst Lubitschs Ich möchte kein mann sein (1918), där huvudpersonen Ossi smyger in på en bal iklädd frack för att ta del av manliga nöjen. Katja är däremot inte förklädd till man utan observeras av gästerna som just en flicka i frack. Trots detta roar hon sig liksom Ossi genom att dansa med andra flickor, inta alkoholhaltiga drycker och röka cigarr. Här skiljer sig filmen också från boken, då Katja tillåts leva ut sig själv i större utsträckning. Men då Katjas crossdressing inte är en förklädnad avslöjas även tidens moral.
Utöver visst medhåll från rektorn blir skandalen så total att Katja släpas ut från balen av sin far, och utanför hemmets port kallar han henne slyna. Händelsen ges både i film och bok en övernaturlig inramning. I boken beskrivs det hur:
Fader Kock såg Katja stå under syrenernas tungt och mjukt nedhängande klasar. Han såg till och med att hennes ansikte var lika vitt som skjortbröstet. Så plånades ansiktet ut… Han blinkade och mumlade: Kom in, Katja, jag lovar. I detsamma försvann även fracken. Flicka, frack, alltsammans.
Filmens fotograf Ragnar Westfelt använder här en uttoning av Katja, som för att visa hur hennes väsen utplånas av faderns oförståelse. Katja rymmer med Ludwig till fideikommissen Larsbo, där hon möter en inneboende grupp ”lärda kvinnor.” Dessa har inspirerats av verklighetens Fogelstadsgruppen, som arbetade för kvinnors rättigheter och utbildning. Bland dess medlemmar fanns Elin Wägner. Hon utgör en intressant koppling till Flickan i frack då filmatiseringen av hennes roman Norrtullsligan producerades av Swanström 1923 för Bonnierfilm. Filmen hade även manus av Hjalmar Bergman och regisserades av Per Lindberg, bror till Hjalmars hustru Stina Bergman.
Till viss del betonas queera drag hos de lärda kvinnorna, då en av kvinnorna röker cigarr och bär herrkläder. När Ludwig friar till Katja, beskrivs hon komma ”underfund med åtskilligt som hon inte ägnat en tanke förut.” I nästa scen samtalar Katja med de lärda kvinnorna om att ”bekämpa fördomar.” Men budskapet blir svårtolkat då Katja sedan förlovar sig med Ludwig.
Tvetydighet är en återkommande problematik i porträtteringen av queera uttryck i tidig film. I Ich möchte kein mann sein blir Ossi slutligen upptäckt av sin manliga beundrare, som trots viss chock finner sig i att hon burit herrkläder. På samma sätt ämnar Katjas förlovning uttrycka acceptans men blir också en tystnad. Ambivalensen återkommer när fadern och domprostinnan avlägger ångerfull visit. I slutscenen slår domprostinnan, till Wadköpings stora förvåning, följe i Katja och Ludwigs förlovningsdroska.
Vid premiären var Filmjournalen kritisk till Swanströms ”bristande grepp” i hur hon hanterat balsekvensen. I övrigt beskrev de flesta recensioner filmen i ordalag såsom ”trevlig” och ”oförarglig”. Ordet ”modern” används förvisso om Magda Holm i Filmnyheter. Här jämförs Holms gestaltning av Katja med Carmen Boni, som spelar kvinna i manskläder i den italienska filmen Kvinna eller man? (1926):
Motivet – flickor i mansdräkt, är urgammalt, tänk endast på alla operetter! I våra dagar, med den maskuliniserade klädedräkten, har rollen så tillvida icke några yttre svårigheter. Tvärtom, Carmen Boni är trovärdigare som yngling än vi nyss sett Magda Holm i Flickan i frack – om det nu varit meningen att narra någon!
Utöver Boni uppmärksammades den brittiska stjärnan Betty Balfour för rollen som frackbeklädd dam i svensk-tyska samproduktionen Flickorna Gyurkovics (1926, där även Swanström medverkar). I Filmjournalen jämförs Holm återigen:
Att se Magda Holm gå i sin frack på balgolvet blyg, men rak i ryggen i medvetande om det rättvisa i sitt skandalösa tilltag är något av det täckaste man kan se. Endast italienskan Carmen Boni…kan visa en lika oskuldsfull och ändå pikant förklädnad…[Även] Betty Balfour skulle kunna det.
Det kan därför anas att Flickan i frack överskuggades av dessa internationella produktioner. Men också för att förekomsten av crossdressing kan ha varit lättare att anamma som humoristiska förklädnader. Flickan i frack gör publiken mer osäker med sin tvetydighet i allvaret som förmedlas i hur Katjas crossdressing tas emot.
Mauritz Stillers Vingarne (1916), baserad på Herman Bangs roman Mikaël, räknas till de tidigaste queera spelfilmerna. Likt Flickan i frack förhöll sig kritikerna passivt till filmens queera uttryck. I Dagens Nyheter refererade Elin Brandell under sin nom de plume Regan till ”romanens ömtåliga handling”. Hjalmar Bergman var liksom Bang och Stiller tvungen att hålla sina manliga relationer hemliga, och efter att ha försmåtts efter ett närmande skriver han till Johannes Edfelt hösten 1926: ”Jag försäkrar dig, att om man inte i tide lär sig konsten att ’lämna åtsido’ får man det rätt så svårt på det här klotet. Inbilla dig att vi mötts på en annan planet, där det råder andra förhållanden.” Budskapet återfinns i Flickan i frack, som både skildrar en oförstående samtid och en acceptans i det dolda.
Flickan i frack är en viktig film där queera och feministiska berättelser sammanfaller. Samtidigt belyser den svårigheter med att ge uttryck för queerhet i en tid då homosexualitet fortfarande var olagligt. Men filmen anspelar också på en tid av förändring och kvinnlig frigörelse. Karin Swanströms eftermäle som lättsam humorist innehåller, liksom tiden hon verkade i, mångtydigheter vi ännu inte är färdiga med.
Essän publicerades ursprungligen i FLM nr. 66, våren 2024.
