Att sitta i jury är något som alla någon gång borde få en chans att pröva på. Samtidigt är det ett uppdrag man inte önskar ens sin värsta fiende. Diskutera film? Underbart. Bedöma film? En utmaning.

Igår, torsdag 11 december, släpptes årets Guldbaggenomineringar. Det var bland annat glädjande att i kategorin Bästa film se Fanny Ovesens Leva lite, som FLM tidigare hyllat för sin nyanserade skildring av ett fylleligg på en tågluff och dess konsekvenser. Förtjänt, men frågan är hur debutdramat kommer att stå sig mot Tarik Salehs politiska konspirationsthriller Eagles of the republic med en lysande Fares Fares i huvudrollen. Läs FLM:s intervju med Saleh från tidigare i höstas där han berättar om varför han avskyr aktualitet och vad Fares Fares har gemensamt med Tom Cruise.

I år satt FLM:s chefredaktör Olga Ruin själv med i nomineringsjuryn i kategorin dokumentärfilm. Av 27 filmer skulle fyra sållas fram. Hur går det då till? Ett juryarbete kan se ut på olika sätt, i detta fall fick de åtta personerna i nomineringsgruppen först göra en short list med sina 17 favoriter, sedan skedde en omröstning i omgångar för att till slut nå fyra slutspelare.

Hacking hate av Simon Klose, I huvudet på Bo Widerberg av Jon Asp och Mattias Nohrborg, Trans memoria av Victoria Verseau och Ultras av Ragnhild Ekner blev finalisterna.

Men med många intressanta dokumentärer från året som gått vill FLM samtidigt passa på att lyfta några av de filmer som inte nominerades.

Manal Masris Legacy lågmält känslosamma historieupplysning skildrar musik och rasism i Sverige och lär komma på SVT inom kort. Tora Mkandawire Mårtens (Martha & Niki, 2017) porträtt av sina barn i filmen i Aleque och Issay känns först alltför privat, (vad för intresse har vi andra av filmarens egen familjen?) för att sedan veckla ut sig och ge en vacker bild av barndomens utmaningar, från cykling till obligatoriska kläder i skolan och bristen på vänner att bjuda på sitt kalas. En film som gör det som bara en kamera kan göra, fånga något bortom ord, eller där ett ännu inte helt utvecklat ordförråd fortfarande brister, för att genom bilderna berätta om de mänskliga små striderna. En film som också gör det ovanliga i att vända sig till en publik av barn, men som därigenom lyckas säga något till de vuxna om det som vi glömmer så fort. Hur spännande men också hur svårt livet kunde vara och hur mycket av personen som formas i mötet med alla dess utmaningar och övervinningar.

Att bedöma form och innehåll är inte enkelt, särskilt inom dokumentärfilm. Att vara rätt kamera på rätt plats är en fråga om form såväl som ämne, var väljer man att rikta blicken i stunden? Förvisso kan en film som Susanna Edwards Dialogpolisen kritiseras för att förmildra bilden av polisens arbete, genom att göra kravallpolisens brutalitet till en bakgrundspetitess. Å andra sidan presenterar filmen flera bra och unika scener från Paludan-protesterna som visar att det fanns andra röster i civilsamhället än de som manade till våld.

En film som Amiin Madars Teater är den nya hiphopen kan på ytan se förrädiskt enkel ut med sina intervjuer och flugan på väggen-scener. Samtidigt kräver välgjord observerande film ofta månader av förberedelser och uppbyggt förtroende. En konventionell form kan också ibland vara vad som lyfter det mest unika innehållet. Madars film ramar in ett ögonblick i tiden och fångar en reva mellan kulturinstitutioner, pengar och drömmar och det prekära i att söka sig mot en bransch som kanske inte bär. Slutscenen när den unga Sharmarke talar med sin mamma på telefon som ber för honom är också en av årets bästa svenska filmscener.


Artikeln publicerades ursprungligen som ett nyhetsbrev 12 december. Prenumerera här på FLM:s nyhetsbrev som utkommer varannan vecka med de senaste filmnyheterna och kommentarerna!