KIM EKBERG:
Topp 10
1. The zone of interest av Jonathan Glazer (England, USA, Polen)
2. A fidai film av Kamal Aljafari (Palestina)
3. Menus-Plaisirs, les Troisgros av Frederick Wiseman (Frankrike)
4. Youth (Spring) av Wang Bing (Kina).
5. Do not expect too much from the end of the world av Radu Jude (Rumänien)
6. Intercepted av Oksana Karpovych (Ukraina)
7. Mondongo II: Portrait of Mondongo av Mariano Llinás (Argentina)
8. Arthur & Diana av Sara Summa (Tyskland)
9. Autumn clothes av Yohei Yamakado (Frankrike, Tyskland)
10. Holy electricity av Tato Kotetishvili (Georgien, Nederländerna)
Årets sämsta film?
Boy kills world var ytterst oangenäm och sämst enligt alla måttstockar. Den sista resan bör dock omnämnas, inte för att den var sämst, men någon film kan man inte gärna kalla den? Visst går det utmärkt att visa teveprogram även i en biograf, liksom operor och Monet-utställningar. Men att skicka dem till Oscarsgalan kan inte betraktas som någonting annat än ett hån och svek mot konstformen. Och ett tecken i tiden.
Vilken är din favoritfilm 2024?
The zone of interest är en mainstreamfilm med bred distribution, och just detta gav den en performativ aspekt – att få uppleva den på lyxbiografen Capitol tillsammans med ett gäng välklädda herrar som äter charkbrickor och skålar i bubbel, samtidigt som den systematiska folkutrotningen outtröttligt fortlöper både på duken och i världen. Oerhört mörkt och starkt. Utöver The zone of interest noterar jag att flera av filmerna på min lista nått den ordinarie repertoaren, mest anmärkningsvärd är Youth (Spring). Så brukar det inte se ut, och detta tyder på ett ökat mod hos distributörerna.
Vad saknade du mest i filmväg 2024?
Maskning. Alltfler biografer struntar i, eller saknar möjligheten, att maska bort den lysande svarta ruta som flankerar bildrummet vid DCP-projektion. Detta ger, förutom ljusföroreningen i rummet, en ovälkommen referenspunkt för projektionens svärta, och får bilden att framträda blaskig.
Vad hoppas du på inför 2025?
Att filmutredningen pekar på att Filminstitutets syfte inte kan vara att pumpa in pengar i utländska storbolag, förmögna familjer och tv-kändisar, utan snarare att trygga den fortsatta existensen för en oberoende filmkonst. Plus att Cinemateket efter sitt populistiska vårprogram tar tillbaka mångfalden i programmet och tillgängliggör filmarvet på riktigt snarare än att bara reprisera Park Circus-dcper som ändå går att se vartsomhelst på internet.
JOHANNES HAGMAN:
Topp 10
1. Youth (Spring) och Youth (Hard times) i samma trilogi av Wang Bing (Kina)
2. By the stream av Hong Sang-soo (Sydkorea)
3. Menus-Plaisirs, les Troisgros av Frederick Wiseman (Frankrike)
4. The zone of interest av Jonathan Glazer (England, USA, Polen)
5. Matt and Mara av Kazik Radwanski (Kanada)
6. Bogancloch av Ben Rivers (Skottland)
7. Intercepted av Oksana Karpovych (Ukraina)
8. Röd himmel av Christian Petzold (Tyskland)
9. Our body av Claire Simon (Frankrike)
10. The holdovers av Alexander Payne (USA)
Vilken är din favoritfilm 2024?
Wang Bings Youth-trilogi. Har visserligen inte hunnit se den sista delen (Homecoming) än, men Spring och i synnerhet Hard times hörde till årets starkaste filmupplevelser. Utmärkelsen för årets bästa nyrestaurerade film går till Reifezeit (1976), den första film jag sett av Sohrab Shahid Saless. Ett absolut mästerverk, som dessutom innehåller filmhistoriens vackraste cykelscen.
SANJIN PEJKOVIC
Topp 10
1. The zone of interest av Jonathan Glazer (England, USA, Polen)
2. Green border av Agnieszka Holland (Polen)
3. A fidai film av Kamal Aljafari (Palestina)
4. Fyra döttrar av Kaouther Ben Hania (Tunisien)
5. No other land av Basel Adra, Hamdan Ballal, Yuval Abraham & Rachel Szor (Israel, Palestina)
6. Do not expect too much from the end of the world av Radu Jude (Rumänien)
7. Sommar utan vår av Nuri Bilge Ceylan (Turkiet)
8. Soundtrack to a coup d’etat av Johan Grimonprez (Belgien, Frankrike, Nederländerna)
9. The holdovers av Alexander Payne (USA)
10. Averroès & Rosa Parks av Nicolas Philibert (Frankrike)
Årets sämsta film?
Jag brukar undvika filmer som jag misstänker att jag inte kommer tycka om. Alldeles för lite tid för att förbruka på något värdelöst. Med det sagt får jag väl ändå utnämna Elise Girards Sidonie in Japan som årets sämsta. En irrande och ständigt oförberedd Isabelle Huppert som kulturkrockar med ett exotiskt Japan. Den fina europeiska traditionen att länder och ”främmande” kulturer används som kulisser och fotnoter för huvudkaraktärers existentiella kval får i Sidonie en värdig fackelbärare.
Vilken är din favoritfilm 2024?
Jag får väl ändå svara The zone of interest. Den är inte bara en ”viktig” film, den är utmanande, på sätt och vis radikal beträffande vilka filmscener den rör sig på. Formen och innehållet samspelar på ett ypperligt sätt. Det diegetiska ljudet av det ständigt pågående dödsmaskineriet ekar in i vår samtid. De teman som lyfts i The zone of interest kommer att vara aktuella länge till.
Vad saknade du mest i filmväg 2024?
Breda men nyanserade diskussioner om vår gemensamma filmframtid som inte direkt hängs upp på ställningstaganden med ideologiska höger/vänster-uppdelningar och förtecken. Vi befinner oss i ett skede där allt mindre pengar tillfaller kulturen. Den är redan kommodifierad och anpassad, tämjd. Jag är övertygad om att frågor som rör vår filmpolitiska framtid har med filmproduktion, visning/spridning, talangutveckling, filmkritik, filmarv, digitalisering, filmvetenskap att göra. Med det sagt väntar jag med tillförsikt på att läsa igenom filmutredningen. Jag är dock rädd att den kommer användas som ett slagträ i det pågående kulturkriget. Kulturinstrumentaliseringen hotar att vara viktigare än själva kulturen.
Vad hoppas du på inför 2025?
Som vanligt, en oåterkallelig kollaps för Netflix, HBO och Disney+. Och DC och Marvel när vi ändå önskar oss stort och brett!
SONYA HELGESSON RALEVIC
Topp tio
1. May December av Todd Haynes (USA)
2. Chimären av Alice Rohrwacher (Italien)
3. Challengers av Luca Guadagnino (USA)
4. The holdovers av Alexander Payne (USA)
5. Menus-Plaisirs: Les Troisgros av Frederick Wiseman (Frankrike)
6. Our body av Claire Simon (Frankrike)
7. Armand av Halfdan Ullman Tøndel (Norge)
8. Love lies bleeding av Rose Glass (USA)
9. Red island av Robin Campillo (Frankrike)
10. I saw the tv glow av Jane Schoenbrun (USA)
Årets sämsta film?
The peasants av DK Welchman och Hugo Welchman.
Vilken är din favoritfilm 2024?
Det har varit ett bra år för sexig film (Challengers, Love lies bleeding, Hit man), och som en film om sexuell makt är årets bästa film (May December) en intressant jämförelsepunkt. För till skillnad från exempelvis Challengers, som bjuder in tittaren i själva förförelsen, placerar Todd Haynes tittaren i en ostadig position där man på samma gång blir berörd, äcklad, förvirrad och obehagligt självmedveten. Dokusåpaestetiken, som med sin dramatiska musik och sina drastiska kameraåkningar antyder precis vad tittaren ska tänka och känna, går i polemik med det som berättas. Tittaren får orientera sig själv i de moraliska gråzonerna. Bara en sak är säker: Todd Haynes är ett geni.
Vad saknade du mest i filmväg 2024?
Sänkt biografmoms.
Vad hoppas du på inför 2025?
Ursäkta en drömmare, men att filmkritiken får mer plats. Att formatet ”strömningstips” blir alltmer populärt är en logisk följd av att behovet av kuratering ökar. Men som det ser ut premieras de många gånger framför kvalificerad filmkritik. Titta bara på Dagens Nyheters sida dn.se, där man ibland behöver leta med ljus och lykta för att över huvud taget hitta filmrecensionerna.
SIRI VAARA:
Topp 10
1. Kill the jockey av Luis Ortega (Argentina)
2. Armand av Halfdan Ullmann Tøndel (Norge)
3. Megaheartz av Emily Norling (Sverige)
4. Kalak av Isabella Eklöf (Danmark)
5. Chimären av Alice Rohrwacher (Italien)
6. Who by fire av Philippe Lesage (Kanada, Frankrike)
7. Wild diamond av Agatha Riedinger (Frankrike)
8. Animale av Emma Benestan (Frankrike)
9. Det finns alltid en morgondag av Paola Cortellesi (Italien)
10. The code av Eugene Kotlyarenko (USA)
Årets sämsta film?
Skärvor av Sara Broos, lite för mycket känsloexhibitionism för min del.
Vilken är din favoritfilm 2024?
Förutom listan ovan så var nog årets starkaste filmupplevelse Spetsknypplerskan (1977) av Claude Goretta som visades på Fågel Blå. Isabelle Huppert gör sin debut som artonåriga kosmetologen Pomme. Hennes rolltolkning gjorde mig alldeles omtumlad, varenda liten rörelse så öm men ändå klumpig, det mjuka ansiktet och det försiktiga leendet. Pomme blir tillsammans med litteraturstudenten François, som mest vill sitta och diskutera Marx och dialektisk materialism med sina klasskompisar. De kommer från två helt olika världar med olika kulturella och sociala koder. Hans intellektualitet tillåter inte hennes sinnlighet, hon i sin tur saknar det vokabulär som krävs för att vara med honom. Sättet som Goretta skildrar det på är genom subtila scener. Allting ligger i detaljerna. Det är en utsökt men väldigt sorglig film, jag lämnade biografen med hjärtat i tusen bitar och mascarafloder över kinderna.
Vad saknade du mest i filmväg 2024?
Sex, kärlek och sexig stämning. Sex på film har blivit så osexigt. Det känns som om att det antingen skildras på blodigt allvar – superporrigt och perfekt – eller som pinsamt och stelt. Vad har hänt med lekfullheten? Jag hade velat se personer bli alldeles skamlöst besatta av varandra på duk. I Dag Johan Haugeruds Sex, analyserades och dissekerades sexuella relationer ur alla möjliga vinklar, men aldrig fick vi se något sex. Det var väl filmens poäng någonstans, men det känns bara så typiskt. Vi tar sex på alldeles för stort allvar i dag och det lekfulla – erotiska – kanske man kan kalla det, försvinner totalt i detta konstanta psykoanalyserande. Detta uppenbarar sig även i filmväg. När ska vi sluta prata och börja göra?
Vad hoppas du på inför 2025?
Förutom att sex på film ska bli lekfullt igen 2025 hoppas jag på mer utmanande filmer som inte försöker stryka publiken medhårs. Att strunta i publiken är ett sätt att lita på den. Dessa filmer görs såklart men borde uppmärksammas mer.
OSCAR WESTERHOLM:
1. Nosferatu av Robert Eggers (USA)
2. I saw the TV glow av Jane Schoenbrun (USA)
3. Do not except too much from the end of the world av Radu Jude (Rumänien)
4. Megalopolis av Francis Ford Coppola (USA)
5. Juror #2 av Clint Eastwood (USA)
6. Look back av Kiyotaka Oshiyama (Japan)
7. Smile 2 av Parker Finn (USA)
8. The holdovers av Alexander Payne (USA)
9. Civil war av Alex Garland (USA)
10. Kim Kardashian – Santa baby (Nadia Lee Cohen och Charlie Denis)
Årets sämsta film?
Mother, couch av Niclas Larsson.
Vilken är din favoritfilm 2024?
The popular opinion är att det har varit ett svagt filmår. Jag håller inte med. Nosferatu fick mig att sätta popcornen i halsen. En fantastisk och sinnessjukt vacker konstskräckis som jag tänker se om i mellandagarna.
Vad saknade du mest i filmväg 2024?
Det riktigt stora (och lyckade) filmspektaklet. En rivig helkväll i Vin Diesels doftgranluktande passagerarsäte.
Vad hoppas du på inför 2025?
En rivig helkväll i Vin Diesels doftgranluktande passagerarsäte … Trailern till Alex Garlands Warfare gjorde mig en smula besviken, med tanke på högintressanta Civil war. Däremot hoppas jag verkligen att James Gunns anabolapumpade Superman väcker liv i den döende superhjältegenren. Jag ser även fram emot James Mangolds Bob Dylan-film.
CHARLOTTE WIBERG:
Topp 10
1. The zone of interest av Jonathan Glazer (England, USA, Polen)
2. The settlers av Felipe Gálvez Haberle (Chile)
3. Banel & Adama av Ramata-Toulaye Sy (Senegal)
4. Flow – Katten som slutade vara rädd för vatten av Gints Zilbalodis (Lettland)
5. Dream scenario av Kristoffer Borgli (USA)
6. Mother, couch av Niclas Larsson (USA)
7. Hanteringen av odöda av Thea Hvistendahl (Norge)
8. Sex av Dag Johan Haugerud (Norge)
9. Heretic av Scott Beck och Bryan Woods (USA)
10. Porträttet av Petra Revenue & Golaleh Azad (Sverige)
Årets sämsta film?
Club Zero av Jessica Hausner.
Vilken är din favoritfilm 2024?
Min favoritfilm 2024 är Werner Herzogs Nosferatu från 1979. Den bästa och minst rasistiska Nosferatu-filmatiseringen med en dystert feminin greve i stället för Eggers uppumpade machovampyr.
Vad saknade du mest i filmväg 2024?
Jag har saknat en riktigt härlig slasher eller seriemördarserie under året.
Vad hoppas du på inför 2025?
Jag hoppas att The brutalist är precis så bra som jag just nu föreställer mig att den är.
Fotnot: Kriterierna är att filmen ska haft internationell premiär 2024 eller svensk premiär 2024 varpå vissa filmer som utkom redan 2023 finns med på listan.
Recension av Youth (Spring) HÄR.
Recension av Menus-Plaisirs: Les Troisgros HÄR.
Recension av Do not expect too much from the end of the world HÄR.
Recension av Intercepted på Berlins filmfestival HÄR.
Recension av Röd himmel HÄR.
Recension av The holdovers HÄR.
Oscar Westerholm och Lucia Haag samtalar om Challengers HÄR.
Rebecca Gonzáléz León intervjuar Emily Norling, regissören till Megaheartz HÄR.
Stina Andersson intervjuar Isabella Eklöf, regissören till Kalak, HÄR.
Recension av Nosferatu HÄR.
Recension av Civil war HÄR.
Oscar Westerholms och Olga Ruin samtalar om Mother, couch HÄR.
Recension av Sex HÄR.
Recension av Club Zero HÄR.
Recension av Averroès och Rosa Parks på Berlins filmfestival HÄR.
