fbpx

2023 års bästa filmer

Filmåret lider mot sitt slut och FLM:s skribenter har vägt sina val på guldvåg och sållat fram årets efterlängtade tio-topp-listor! Det blev en blandning av kärlek till experimentfilmens magi, besvikelse över John Malkovich och en önskan om att ha fått vara en fluga på väggen på SFI:s styrelsemöten.

 

Darkness, darkness, burning bright

 

Kim Ekberg

  1. Darkness, darkness, burning bright (Gaëlle Rouard)
  2. Pacifiction (Albert Serra)
  3. The plains (David Easteal)
  4. The eternal daughter (Joanna Hogg)
  5. In water (Hong Sang-soo)
  6. Human flowers of flesh (Helena Wittmann)
  7. Stonewalling (Ryuji Otsuka, Huang Ji)
  8. The maiden (Graham Foy)
  9. Foragers (Jumana Manna)
  10. Höstlöv som faller (Aki Kaurismäki)

 

Vilken är din favoritfilm 2023?

Darkness, darkness, burning bright, ett självlysande stycke cinema, och regissörens Gaëlle Rouards sverigeturné var årets filmhöjdpunkt överlag. Men det allra vackraste var ändå att få se henne framföra mästerverket M…H (2016), först på Glada Sprutan i Stockholm, och sedan på Arenan i Karlstad, två väldigt olika visningslokaler och sammanhang som exemplifierade vad ett rum kan göra för en film, samt vad en film kan göra för ett rum.

Vad saknade du mest i filmväg 2023?

Utbud. Många av filmfestivalerna skar ner sina program i samband med pandemin och har därefter inte brytt sig om att skala upp igen. Det är inte Rolf- Lassgårdfilmerna som blir lidande, utan antalet smalare titlar. Sen kan jag sakna ett visningsforum, c/o Cinemateket eller annorstädes, där nya filmer kan visas någon enstaka gång. För att tillgängliggöra nyare titlar med relativt litet publikunderlag. 

Vidare, Sverige saknar fortfarande ett vettigt finansieringsorgan för konst- och experimentfilm- något som blir tydligt när man jämför de nationella kortfilmsprogrammen med de internationella (exempelvis på Uppsala kortfilmsfestival). I Sverige betraktar vi kortfilm som en övning inför att göra långfilm, snarare än en passande spellängd för abstraktion och formexperiment.

Slutligen har jag saknat officiella utlopp för filmsveriges solidaritet med folket som fortsätter mördas i Gaza. Utan att relativisera med några andra fullskaliga invasioner upplever jag hittills inte att några filmfestivaler haft fokusland Palestina, biografer utsmyckats med palestinaflaggor, eller att det genomförts några residences för exilpalestinska filmregissörer? Ska man bara våga beröra vissa politiska konflikter framstår ju branschens godhetssignalering som cyniska PR-stunts. 

Vad hoppas du på inför 2024?

Den artificiella intelligensen kommer att frälsa filmen. När maskinerna överglänst människohjärnan vad det gäller manusvändpunkter och pedagogiskt historieberättande blir vår uppgift i stället att utforska mediets kreativa potential. Auteurer runtom i världen backar bandet till filmens gryning och utforskar därifrån stigar som bara delvis upptrampats. Detta resulterar i en renässans för filmen som konstform- vilken visar sig vara kapabel att uttrycka betydligt mycket mer än någon tidigare trott var möjligt. Lokala fenomen och genuina gester blir hårdvalutan- ytterst specifika personer och företeelser som bara existerar i filmskaparnas omedelbara här och nu. Min mormor får exempelvis en stjärna på Hollywood Boulevard. En låt samplas från en gammal tvättmedelsreklam på ett vhs-band till soundtrack, men även årets mest spelade på Spotify. Kring årsskiftet 2024/25 har dessvärre AI:n hunnit studera den nya datan och lärt sig trumfa människan såväl på det spirituella planet.  

 

The banshees of Inisherin
The banshees of Inisherin

 

Julia Finnsiö

  1. The banshees of Inisherin (Martin McDonagh)
  2. Aftersun (Charlotte Wells)
  3. Tár (Todd Field)
  4. Mission impossible – Dead reckoning part one (Christopher McQuarrie)
  5. Höstlöv som faller (Aki Kaurismäki)
  6. Fritt fall (Justine Triet)
  7. Oppenheimer (Christopher Nolan)
  8. Killers of the flower moon (Martin Scorsese)
  9. And the king said, what a fantastic machine (Axel Danielson & Maximilien Van Aertryck)
  10. How to have sex (Molly Manning Walker)

Vilken är din favoritfilm 2023?

Jag gav The banshees of Inisherin en sexa – högsta betyget – i min recension i SvD, där jag beskrev den som ett mästerverk. Jag har sett om det ett gäng gånger sedan dess, och jag hade gett den samma betyg idag. Utöver den kom det många bra filmer i år: framförallt Aftersun av skotska debutregissören Charlotte Wells sticker ut som något sällsynt vackert, som gick rakt in, och stannade där. Tár var också allt jag hoppades på och mer, och Cate Blanchett cementerade, icke oväntat, sin roll som en av de största skådespelarna vi har.

Vad saknade du mest i filmväg 2023?

Jag trodde att jag saknat att se John Malkovich på film, vilket jag plötsligt kände väldigt starkt när jag fick höra att han skulle spela Seneca i en film om den romerska stoikerns liv (jag tillhör tyvärr den skara som tänker på romarriket bokstavligt talat varje dag). Det visade sig dock vara helt fel, eftersom det var en outhärdligt bedrövlig film och nu känner jag mig inte sugen på att se något med John Malkovich på mycket länge.

Vad hoppas du på inför 2024?

Några gånger under året har jag gjort spaningen att den massproducerade, löpande band-fabrikerade superhjälteeran nu äntligen är på väg att ta slut. Folk är mätta på sidokaraktärernas sidokaraktärers egna filmer och det evigt expanderande multiuniversum. Fortsättningen på spaningen, något tillspetsad, är dessutom att auteurerna är på väg tillbaka – som i att Chris Nolan och Greta Gerwig (med lite draghjälp från världens mest kända leksak, förvisso) drog årets största biopubliker både i Sverige och resten av världen, och att det snackades mycket kring Scorsese i och med Killers of the Flower Moon. Till och med The Killer pratades det en del om, trots att den led av Netflixsyndromet (dit hajpade filmer kommer för att dö, eftersom alla tar filmer där för givet och därmed skjuter på att se dem ad infinitum). Jag hoppas få se den spaningen slå in till fullo.

 

Anhell69
Anhell69

 

Rebecca Gonzalez León

1. Anhell69 (Theo Montoya)

2. Rotting in the sun (Sebastían Silva)

3. How to have sex (Molly Manning Walker)

4. Aftersun (Charlotte Wells)

5. Megaheartz (Emily Norling)

6. Reality (Tina Satter)

7. Do not expect too much of the end of the world (Radu Jude)

8. Kokomo city (D. Smith)

9. Manifesto (Angie Vinchito)

10. Hypermoon (Mia Engberg)

 

Vilken är din favoritfilm 2023?

Scarface! Jag har inte vågat närma mig den sen jag som tonåring satt i en killes källare och tvingades titta på medan han och hans vänner överröstade varandra genom att skrika Tony Montana-citat. Jävlar vad bra den är. Det var längesen jag såg så bra satir om klass och pengar. Släng dig i väggen, Ruben Östlund! Fotot i filmen inspirerar mig. Allt är så vackert. 

Vad saknade du mest i filmväg 2023?

Debutanter. Jag dör om jag ser att Scorsese eller någon annan fossil kommer ut med en ny film. Pensionera er. Det räcker nu. 

Vad hoppas du på inför 2024?

Mer magi! Framför allt inom dokumentärfilm. Då menar jag inte Harry Potter-magi utan snarare förvrängda röster, malplacerade ljudeffekter och klippningar som både trollar fram och bort människor, samt rubbar allt som heter kronologisk ordning. Jag hoppas även på fler filmer likt Megaheartz, Aftersun och Reality. Alltså filmer som inte fogar sig till en form. Filmer som är trans. Filmer utan gränser, för att låna från Anhell69

Jag hoppas även på fler kvällar likt Gaëlle Rouards visning/performance på Glada sprutan. Den lever rent free i mitt huvud. Jag skuttade hem av glädje och skrev alldeles för många anteckningar på min mobil om ljusets betydelse och om Rouard själv (en ovanligt sympatisk person). Länge leve den experimentella filmen!

 

Showing up
Showing up

 

Johannes Hagman

  1. Showing up (Kelly Reichardt)
  2. Pacifiction (Albert Serra)
  3. The plains (David Easteal)
  4. Human flowers of flesh (Helena Wittman)
  5. Höstlöv som faller (Aki Kaurismäki)
  6. Jill, uncredited (Anthony Ing)
  7. The eternal daughter (Johanna Hogg)
  8. Darkness, darkness, burning bright (Gaëlle Rouard)
  9. The delinquents (Rodrigo Moreno)
  10. No bears (Jafar Panahi)

 

Vilken är din favoritfilm 2023?

Showing up – ett fantastiskt tillskott till Kelly Reichardts filmografi som än så länge står utan svensk distribution. På ytan kan hennes verk påminna om ordinär amerikansk indiefilm men här finns som alltid hos Reichardt en elegans, exakthet och inte minst närvaro som höjer detta till en helt egen nivå. Dessutom är Showing up något så ovanligt som en film om en sur, avig och måttligt framgångsrik konstnär; fantastiskt gestaltad av en högst oglamorös Michelle Williams. Potential för hög igenkänningsfaktor bland bekantskapskretsen.

Vad saknade du mest i filmväg 2023?

Möjligheten att förlora sig i ett omfattande festivalprogram. En postpandemisk effekt tycks vara att flera av de större filmfestivalerna i Sverige permanent har bantat omfånget i sina program betydligt. Mest är naturligtvis inte per automatik bäst, men det är svårt att undkomma känslan av att upplagorna numera erbjuder färre möjliga filmupptäckter. Som synes av topplistan är det dock fortfarande på festival jag hittar de flesta av mina favoriter.

Vad hoppas du på inför 2024?

Efter att på senare tid ha sett trötta och framförallt väldigt konventionella filmer av en rad av vår tids mer namnkunniga filmskapare (Fincher, Breillat, Kore-eda m.fl.) upplever jag ett starkt behov av nya auteurer i svensk filmdistribution. Njutafilms tycks visa vägen med vårens release av Youth (Spring) av den kinesiska dokumentärfilmaren Wang Bing. Därmed introduceras en av samtidens viktigaste filmskapare för första gången i reguljär svensk biografdistribution.

 

Godland
Godland

 

Sonya Helgesson Ralevic

  1. Godland (Hlynur Pálmason)
  2. Luxembourg, Luxembourg (Antonio Lukich)
  3. Aftersun (Charlotte Wells)
  4. Rye Lane (Raine Allen-Miller)
  5. Subtraction (Mani Haghighi)
  6. De hungriga björnarna (Alexandra Májová, Kateřina Karhánková)
  7. Korsett (Marie Kreutzer)
  8. Mission impossible: Dead reckoning part one (Christopher McQuarrie)
  9. Höstlöv som faller (Aki Kaurismäki)
  10. Tillsammans 99 (Lukas Moodysson)

Vilken är din favoritfilm 2023?

Godland. I Hlynur Pálmasons tredje långfilm reser den danske missionären Lucas till Island med sin kamera. Senast förra året användes den isländska naturen som fond när Alexander Skarsgård slogs barbröstad i The northman – den här gången handlar den beprövade mannen-mot-naturen-tropen väldigt lite om maskulinitet. Och naturen är inte heller besjälad, till Lucas stora förtvivlan. Den är visserligen både skön, svindlande och hotfull, men framförallt stum. Elliott Crosset Hoves jagade blick som far över vidderna är verkligen filmårets bästa blick, en som sent lämnar en. 

Vad saknade du mest i filmväg 2023?

Bröderna Coen.

Vad hoppas du på inför 2024?

I skuggan av årets AI-protester hoppas jag att filmindustrin tar spjärn mot några av 2023 års storfilmer och boxoffice-succéer – Oppenheimer, Barbie och Mission impossible – som på olika sätt genom sina produktionsmetoder upphöjer filmen till ett hantverk och en fysisk produkt: Oppenheimer med sin 70mm-vurm, Barbie med sina hysteriska kulissbyggen och Mission impossible med sina hejdlösa stuntscener. 

 

Höstlöv som faller (2023)

 

Joni Hyvönen

  1. Höstlöv som faller (Aki Kaurismäki)
  2. EO (Jerzy Skolimowski)
  3. Killers of the flower moon (Martin Scorsese)
  4. Master gardener (Paul Schrader)
  5. The Fabelmans (Steven Spielberg)
  6. Windows (Viktor Johansson)
  7. Enys men (Mark Jenkin)
  8. En sommar (Catherine Breillat) 
  9. Afire (Christian Petzold)
  10. Limbo (Ivan Sen)

Vilken är din favoritfilm 2023?

Det tar emot att erkänna det, men 2023 var auteurernas år. Det gör det ännu svårare att skilja agnarna från vetet, speciellt om man vanligen föredrar det oanvändbara yttre höljet. Hur ska man bedöma – eller rangordna – en film som Höstlöv som faller, vars värde beror så mycket på upphovsmannens fingeravtryck och temperament, och inte så mycket på vad den säger eller betyder, alla dessa kriterier som det trygga handlaget är tämligen obekymrad om? Objektivt sett så är Höstlöv som faller Aki Kaurismäkis mest hundaktiga film. ”It takes one to know one”, som han själv påpekade i en intervju med sin karakteristiska engelska. Alla hans rollfigurer är lojala, smått naiva och ofta ganska lättroade. Livet är enkelt, även om det inte är lätt. Speciellt mänskliga ord är svåra att förstå sig på. Bättre då att sjunga, dra sig undan eller supa. Sträcker någon ut en hand, då tar man den. Och man förblir den handen trogen också när ens ledsagare tappar bort en och man tvingas stå ute i kylan på samma plats, dag ut och dag in, tills man kanske återförenas. Att se Kaurismäki kan vara sorgmodigt och fyllt av någonting nästan för igenkännbart, trots att hans Finland ligger en bit bortom det omedelbara nuet, i en epok man trodde sig ha lämnat och som därför träffar en så som man kan träffas av en gammal bekant röst. Det skulle aldrig falla mig in att inte lyda den rösten.

Vad saknade du mest i filmväg 2023?

Jag saknade allt det som finns utanför de etablerade auteurerna, det som inte följer en enhetlig vision och inte strävar efter solida verk med en rigorös övertygelse, utan verk som är kluvna och orena, som kanske inte vet vad de vill, som inte är färgade av en enda avsändare och befinner sig i det där lummiga landskapet mellan det populära och alternativa. Förra året var ett synnerligen bra år för underlig skräck, vilket man inte kan säga om detta år som badat i ett varmt, mjukt ljus, även när – eller speciellt då – filmerna omgetts av snö (The holdovers), familjestrul (The Fabelmans), arma villkor (Höstlöv som faller) eller elaka människor (EO). Kall värld, varma känslor. Omgivningen framstår förtrollad, inte bara i skräckhistorier (Enys men, When evil lurks, Talk to me), utan också i en till synes rationell och därför också skräckfylld film som Oppenheimer och titlar där naturlyriken kommer in bakvägen (”flower moon”?). Jag har inga problem med det. Jag låter mig mer än gärna gripas och överväldigas. Men efter några feel good-upplevelser började jag längta efter feel weird-filmer.

Vad hoppas du på inför 2024?

Förutom att jag ser fram emot The zone of interest, och inte minst för att Jonathan Glazer lyckats med konststycket att hålla sig till en film ungefär vart tionde år, så hoppas jag att de översatta filmtitlarna ska bli mer begripliga. ”Jag kan inte sluta förundra mig över företag som försöker kränga produkter vars titlar en stor del av befolkningen inte förstår. Och så gnäller kretinerna, klåparna, dumskallarna och inbilska idioterna över att folk inte går på bio!” skrev Peter Kadhammar i Aftonbladet den 25 oktober i år. Han ondgjorde sig över att man mer och mer slutat översätta engelska titlar till svenska. Alla förstår inte vad som menas med Insidious eller The equalizer, enligt honom. Speciellt inte de äldre eller de nyinflyttade. Det är begripligt, kan man tycka. Men måste man förstå titlarna? På ett sätt är titeln bara tecken. Man får rätt specifika associationer när någon säger Irréversible, trots att ingen kan uttala titeln. Man kunde kanske ha döpt Gaspar Noé-filmen till Irreversibel, Oomvändbar eller Enriktad, men det vore inte riktigt detsamma, man skulle inte få samma galliska svärta på tungan. Resultatet av de svenska översättningarna är i alla fall att jag missade Anatomie d’une chute, Justine Triets mångfaldigt prisbelönade film som fått den svenska titeln Fritt fall. Vad är det för film, egentligen? Det låter som en dödsfälla på en nöjespark, inte ett rättegångsdrama. Hursomhelst så missade jag filmen. Om det är en förlust eller inte får vara osagt.

 

After the fever
After the fever

 

Sebastian Lindvall

  1. After the fever (Akira Yamamoto)
  2. Oasis of now (Chia Chee Sum)
  3. Glorious ashes (Bui Thac Chuyên)
  4. Aftersun (Charlotte Wells)
  5. Monster (Hirokazu Kore-eda)
  6. That summer’s lie (Sohn Hyn-lok)
  7. No bears (Jafar Panahi)
  8. Godzilla minus one (Takashi Yamazaki)
  9. The banshees of Inisherin (Martin McDonagh)
  10. Talk to me (Danny Philippou, Michael Philippou)

Vilken är din favoritfilm 2023?

After the fever. Ett thrillermystiskt triangeldrama om destruktiv kärlek som sätter modern twist på japansk kulturs nyfikenhet på självmordspakter (s.k. ”shinjū”). Det här var min absoluta favorit på filmfestivalen i Busan, där jag tidigare i höstas satt i en kritikerjury. Mina kollegor delade inte min passion. Så det slutade i olycklig kärlek, passande nog. Strax efter visningen fick jag veta att den är producerad av Drive my car-producenten Teruhisa Yamamoto, vilket kändes självklart med facit i hand. Båda har en lågintensiv deppglöd som lyser så förbannat fint i biomörkret.

Vad saknade du mest i filmväg 2023?

Ibland inser man inte hur mycket man saknat något förrän det står mitt framför ögonen på en. Påmindes om det häromdagen när jag såg Thanksgiving på bio, en supervåldsam och alldeles lagom satirisk slasher av Eli Roth. Många äcklade skratt hördes i salongen. Helt underbart! Mer sånt nästa år, hoppas jag. Jag är lite allmänt orolig över slasherns framtid på stor duk. En hel del går ju numera direkt till strömning, via tjänster som Shudder. Slaskfilm mår bra av att ses på stor duk med främlingar.

Vad hoppas du på inför 2024?

Förutom dumsmart skräck i stil med ”Thanksgiving”? Jag vet inte, vi befinner väl oss fortfarande i något slags postpandemisk återhämtning. Saker och ting är inte som det en gång var, kommer kanske aldrig bli – men jag ser ändå på filmens framtid med tillförsikt. Och hoppas på fortsatt tillfrisknande. Mer orolig är jag för filmkritiken. Nyligen rapporterades det ju om att TT ska kapa halva kulturredaktionen. Jag har inte riktigt förstått vad det nya mediestödet innebär, men jag hoppas att det inte tar död på filmtidskrifterna.

 

The mother of all lies
The mother of all lies

 

Sanjin Pejković

  1. The mother of all lies (Asmae El Moudir)
  2. Aftersun (Charlotte Wells)
  3. Between revolutions (Vlad Petri)
  4. Hummingbirds (Silvia del Carmen Castaños & Estefanía ”Beba” Contreras)
  5. Höstlöv som faller (Aki Kaurismäki)
  6. Killers of the flower moon (Martin Scorsese)
  7. The klezmer project / Adentro estoy bailando (Leandro Koch & Paloma Schachmann)
  8. Sonne (Kurdwin Ayub)
  9. De facto (Selma Doborac)
  10. Fritt fall (Justine Triet)

Vilken är din favoritfilm 2023?

The mother of all lies (Asmae El Moudir)

Vad saknade du mest i filmväg 2023?

Publikens återgång till biograferna. Att inte ha varit en fluga på väggen på SFI:s styrelsemöten. 

Vad hoppas du på inför 2024?

Att flera stora streamingtjänster följer i Viaplays spår. 

 

Aftersun
Aftersun

 

Calle Wahlström

  1. Aftersun (Charlotte Wells)
  2. Fritt fall (Justine Triet)
  3. Enys Men (Mark Jenkin)
  4. Tár (Todd Field)
  5. The holdovers (Alexander Payne)
  6. The Fabelmans (Steven Spielberg)
  7. Höstlöv som faller (Aki Kaurismäki) 
  8. Killers of the flower moon (Martin Scorsece)
  9. Godland (Hlynur Pálmason)
  10. The banshees of Inisherin (Martin McDonagh)

 

Bubblare: Sick of myself (Syk pike), Korsett (Corsage), Asteroid City, En vacker dag (Un beau matin)

 

Vilken är din favoritfilm 2023?

2023 var ändå ett starkt år! Så här i sluttampen har listplatserna rört på sig, något snäpp upp och ner, fram och tillbaka, osv. Framförallt hade ettan lika gärna kunnat vara delad. Kanske. Men svaret får ändå bli Aftersun. Charlotte Wells soldränkta pusslande med minnen, charterromantik och videoband är en lika formsäker som hjärtskärande balansakt mellan ömhet och svärta, krönt av Paul Mescals och Frankie Corios enastående insatser som far och dotter på lånad tid.

Vad saknade du mest i filmväg 2023?

Stabil och bred genrefilm. Jag talar inte om fler Marvelspektakel, Dwayne Johnsonrullar eller getriarkisk hämndaction med Liam Neeson. Även om sommaren bjöd på både ”Barbenheimer” och finfin action från Tom Cruise et al i ännu en Mission: Impossible (även om den tyvärr inte nådde samma halsbrytande höjder som föregående Fallout, och även Cruise närmar sig pensionsålder), så är det heller inte eventfilmer som kostar hundratals miljoner jag efterfrågar. Utan snarare en vanlig snutfilm eller romantisk komedi. Helt enkelt en dussinfilm som fått lite hantverksmässig kärlek. Mellan själlöst torrfoder som Heart of Stone eller The In-Laws presenterade Netflix ändå undantag som Grant Singers The Reptile och David Finchers The Killer. Mer sånt 2024, och gärna på bio.

Vad hoppas du på inför 2024?

Fullt medveten om att det var att hoppas på mycket önskade jag i förra årets enkät att tomrummet efter TT:s nedlagda filmkritik skulle ge utrymme för fler och nya röster. Mycket riktigt fortsätter istället trenden när även NTM-koncernen lägger ner sin gemensamma filmkritik vid årsskiftet. Vågar jag hoppas på 2024?

 

Pacifiction
Pacifiction

 

Oscar Westerholm

  1. Pacifiction (Albert Serra)
  2. Trenque lauquen (Laura Citarella)
  3. Beau is afraid (Ari Aster)
  4. Sick of myself (Kristoffer Borgli)
  5. The holdovers (Alexander Payne)
  6. Spider-Man: Across the spider-verse (Joaquim Dos Santos, Kemp Powers, Justin K. Thompson)
  7. Oppenheimer (Christopher Nolan)
  8. Pearl (Ti West)
  9. Polite society (Nida Manzoor)
  10. The killer (David Fincher)

 

Vilken är din favoritfilm 2023?

Det har varit ett starkt filmår, med nya filmer från Nolan, Payne och Fincher, men få filmer – eller för den delen upplevelser – har lämnat en lika djup urgröpning i mig som Albert Serras mystiska politiska thriller Pacifiction. Jag såg den på Göteborgs filmfestival i början av året, men jag tänker fortfarande ofta på dess mörkt meditativa ton. 

Vad saknade du mest i filmväg 2023?

Flera svenska filmer blev otroligt uppskrivna och hajpade, inte minst de som gick den glamourösa rundan på internationella filmfestivaler. Men bortsett från det starka ungdomsdramat Forever har få svenska filmer gjort något vidare intryck på mig. Det mesta har haft ordet FILMKONSULENT präntat i pannan. Överproducerat, tråkigt och fantasilöst.

Vad hoppas du på inför 2024?

Skräcknestorn Jordan Peele har slagit ihop sina påsar med den idiosynkratiske japanske spelutvecklaren Hideo Kojima, känd för den banbrytande Metal Gear Solid-serien. OD, som projektet kryptiskt nog kallas, ska bli en interaktiv filmupplevelse som drar nytta av de senaste teknologiska framstegen inom live-rendering och artificiell intelligens. 2023, som bland annat har bjudit på intermediala Alan Wake II, har varit ett spännande år för interaktionen mellan film och spel – men 2024 lovar att höja ribban ytterligare några snäpp.

 

EO
EO

 

Charlotte Wiberg

  1. EO (Skolimowski)
  2. Killers of the flower moon (Scorsese)
  3. Tár (Field)
  4. The Banshees of Inisherin (McDonagh)
  5. Women talking (Sarah Polley)
  6. War pony (Riley Keough, Gina Gammell)
  7. Konferensen (Patrik Eklund)
  8. Barbie (Greta Gerwig)
  9. Son of the Mullah (Persson Sarvestani)
  10. Past lives (Celine Song)

Som vanligt går jag efter biopremiär i Sverige, och listar inte filmer från festivaler.

Vilken är din favoritfilm 2023?

Min favoritfilm år 2023 är absolut EO av Jerzy Skolimowski. Varför? Kanske är helt enkelt filmer med åsnor i centrum de allra bästa filmerna med de mest rörande huvudpersonerna. Och Skolimowski visar inte bara att gammal är äldst utan att man kan leka med mediet och förnya sig även vid 85 års ålder.

Vad saknade du mest i filmväg 2023?

Även om Konferensen, Cobweb och Talk to me är starka skräckfilmer saknar jag kanske det riktiga mästerverket inom skräckgenren.

Vad hoppas du på inför 2024?

Min förhoppning för 2024 är att film blir en mer central del av kulturbevakning och diskussion, och att det kommer minst en film som verkligen skakar om och väcker debatt.

 

In our day

 

Jo Widerberg

  1. In our day (Ho Sang-soo)
  2. Höstlöv som faller (Aki Kaurismäki)
  3. Fritt fall (Justine Triet)
  4. Rodeo (Lola Quivoron)
  5. En vacker dag (Mia Hansen-Løve)
  6. Earth Mama (Savanah Leaf)
  7. Slow (Marija Kavtaradze)
  8. Enys Men (Mark Jenkin)
  9. All the beauty and the bloodshed (Laura Poitras)
  10. Anhel de ilum (Alba Cros)

Vilken är din favoritfilm 2023?

Den film jag blev mest inspirerad av i år är nog Konsten att städa (2003) av Nina Hedenius. Till allas vår stora glädje finns ju flera av Hedenius små mästerverk tillgängliga på SVT Play. Jag är inne där med jämna mellanrum för att försöka förstå hennes geni och för att beundra fotot.

Vad saknade du mest i filmväg 2023?

Jag längtar efter fler intuitiva, mystiska och känslosamma filmer. Filmer som känns tidlösa och ärliga, som talar mer till hjärtat än till hjärnan. Ursäkta flummet, men jag är urtrött på det spekulativa, det överintellektualiserande och de dramaturgiska modellernas tyranni.

Vad hoppas du på inför 2024?

För egen del hoppas jag lyckas se mer bra film. Detta var inte ett toppenår, men det är lika mycket jag som behöver bättra mig. Hoppas även på ett bra Cinemateket-år.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.